[Detta är ett ensamt rollspel där endast Erathor deltar, vänligen svara ej.]

Det var kallt och rått trots den tidiga morgonen. Solen skulle inte vakna förrän om någon timme men tack vare snön var landskapet förhållandevis upplyst. Det var svårt att föreställa sig att om bara någon månad skulle temperaturerna vara ännu mer extrema. Morrhåren likväl som hakan var frostbeklädda och de spetsiga öronens toppar var sedan länge bortdomnade. Att han äntrat landet genom detta arktiska område och överlevt var obegripligt. Kanske var han död utan att inse det själv? Inget mer än en vilsen själ utan skepnad. Det var en bisarr men samtidigt befriande tanke.
  Länge stod han orörlig bland det blåvita landskapet. Det tycktes inte finna något slut på det. Vidderna bredde ut sig i oändlighet tills de slutligen tonades ut i himmelens bleka kulörer. Någonstans där borta fanns ett hem som inte längre existerade. Blotta tanken fick det att smärta i hans bröst och ett malplacerat leende tog form i hans anlete. Den sorg han fruktade så mycket och hållit gömd vällde upp. Den grep ett handfast tag om honom och försökte tvinga ner honom till marken och riva den skyddande fasad han bar. Allt för länge hade den legat begravd djupt någonstans i det undermedvetna. Detta var dess enda chans till frihet, därefter skulle den åter begravas.
  Den torra luften rev honom i luftvägar och nos när en djup suck lämnade honom. Blicken gled sakta ner mot de svarta tassarna. Kölden tillsammans med rädslan fick benen att skaka. Han skulle aldrig glömma. Hur kunde han? Deras bortgång smärtade, men hans närvaro desto mer. Hade han lurat döden? Det var bisarrt. Skrattretande till och med.
  Leendet falnade. ”Jag dog med er, mina vänner.” andades han ut. Trots ordens tunga innebörd bar dem en närmast melodiös ton. Han talade på ett språk som för många var främmande. Ett mystiskt och uråldrigt språk som inte tillhörde Numoori. Ett språk han förmodligen aldrig skulle ha användning för igen.
  Ögonen stirrade frånvarande ut över det ödsliga landskapet. Det fanns ingen som kunde skänka honom frihet. Ingen utom han själv. ”Alla är vi döda.” Det var bäst så. Det var det han ville. Att dö med dem. Han hade dött många gånger tidigare, men detta skulle bli hans sista.
  Med grumlig blick såg han tillbaka på mötet med den vite. Ecthelior. Hur löd hans ord nu igen? ”Det finns ingenting för mig här längre.” Med de orden förkastade han sitt namn, sitt ursprung och sitt liv. Han var en fallen krigare med ett förflutet som skulle förbli i det dolda. Hans enda chans till överlevnad var att acceptera och förtränga sorgen, men aldrig helt glömma. För en gång skull skulle han lyda sin överordnade, utan protest, och aldrig återvända så vida Han inte sade annorlunda.
  Ett matt leende tynade fram i ansiktet och med en sång fylld av vemod och längtan ägnade Erathor sina egna en sista sorgsen tanke. Alla är vi döda.

[Jättesammanfattat. Förmodligen uppdaterar jag detta när jag har tid, lust och ork.]