Isil Anar rörde sig i en koordinerad grupp emot skogens utkanter. På Assars rygg låg en vit fakarg med kala vingar och ett färskt brännmärke i pannan. Straffet var utdelat, det var dags att släppa fienden och detta skulle ske långt utanför deras revir. Oförsiktigt välte hon av Molok i leran vid en flodbank. Åtminstone halva flocken var här och de stod i en tydlig formation, en tät halvmåne som skärmade av den dömde från vägen tillbaka mot Yanamore. De var redo för strid i det fall att giftet redan börjat gå ur hanens misshandlade kropp men han var lelös, om än med ett brinnande hat i det svarta ögat.
Assar såg på honom under några ögonblicks tvekan, ansiktsuttrycket förmedlade tydligt hennes inre bitterhet. Det fanns ingen tillfredsställelse i att se den slagne försvarslös på marken, men det fanns en beslutsamhet inom henne. Hon hade haft gott om tid att fundera över det här, och kommit fram till vad hon skulle göra. Modet hade svikit henne under ceremonin, men ilskan byggdes upp över tid och djupt inom henne växte känslan av att brännmärkningen inte var tillräckligt. Trotts att hon först tyckt att det valda straffet känts för grymt, hon hade till och med protesterat, så skulle hon nu kliva ur ledet och gå över dem gränser som Isil Anars medlemmar demokratiskt diskuterat fram.
Hon visste att vad hon än gjorde emot honom så hade han gjort värre saker mot någon annan. Och han hade straffats förr, telepaterna kunde vittna om det, vad sa att han skulle lära sig av detta? Hämnd skapade bara mer hämnd, våld ledde till våld, det hade Sraosha lärt henne. Så ja, bakom beslutet låg kanske Assar goda synsätt på världen, att hon inte trodde på att smärtsamma straff och förnedring skulle leda till att någon bättrade sig. Men slutsatsen som honan drog av detta var något helt annat än god.
Hon var skyldig att se till att möjligheten till att skada inte längre fanns.
För ett ögonblick höjde hon blicken, sökte efter Mercedes ögon och fann i dem mod. Med ens hade en påk av metall formats mellan hennes käftar och hon riktade ett hårt slag emot fakargens mun. Det krasade då den träffade. Aldrig mer skulle han kunna skada någon. Den rundade metallen formades om till en sylvass egg och man kunde se hur det glödde vitt av värmen hon sände ut i den. Med två snabba, hårda huvudrörelser höggs de kala vingarna av vid sin yttersta led. Den skållheta metallen brände igen blodådrorna och skulle förhindra att hanen förblödde. Inte ett ljud hade lämnat fakargen, ännu verkade giftet ha ett hårt grepp om honom, men både hans smärta och hans rädsla kunde synas i blicken. Det fick det att hugga till av ångest i hennes bröst samtidigt som metallen återvände till sitt gömställe innanför hennes läderkrage.


[Assar ballar ur, för Molok och de av Isil Anars medlemmar som vill vara med <3]

Med en kraftig smäll stötte han emot den leriga marken. Hans kropp darrade av smärta. Med en blick som kunde döda såg han på var och en av dem som stod i en halvcirkel runt omkring honom. Molok ville göra ett utfall, men hans kropp var fortfarande paralyserad av giftet.
    Den mörka blicken fästes på tiken som utdelat det första straffet. Vad nu? Han skulle precis göra ett försök till att öppna munnen för att slänga ut sig en hotfull kommentar, men hann inte nnan han kunde se ett vasst föremål blänka till i ljuset. Han hörde kraset innan han kunde fatta grepp om smärtan. Om han inte varit i giftets grepp hade han förmodligen vrålat av smärta och vrede. Istället förblev han tyst, paralyserad.
    Molok undrade när eländet skulle ta slut. Om de ville visa hur seriösa dem var, varför kunde de inte bara döda honom där och då? Ansågs det mer barmhärtigt att tortera och förnedra honom?