Det var en storm inom honom. Ett åskväder som inte kände någon hejd eller gräns. Det slet rev och kastade omkring på allt innanför skallbenet. Han hade varit i Islagunen när nyheten nått honom, han vägrade tro det. Han kunde inte dö. de kunde inte dö. De var ju framtiden. Tänderna gnisslade ljudligt när han bet ihop käkarna. Ögonen brände. Hur kunde han? Hur vågade han lämna honom? Sorgen slet i bröstet. Tuggade upp vartenda trasig bit av hans hjärta och spottade ut det i den leriga marken. Det som var kvar var ett hålrum, en tom plats som aldrig igen skulle fyllas. En bit av honom själv som skulle för evigt saknas.
Han måste se helt bedrövlig ut. Den långa pälsen på tassarna ihop klistrad av all lera, han själv alldeles dyngvåt av vårregn, men han kämpade sig fram mellan folkmassorna. Han var redan känd här, och has syfte här kunde inte följa hans namn långt efter. De var inte så värst förtjusta i Isbloden hade han märkt. Otacksamma tölpar. Han steg ut framför en främling som han visste var med i jaktlagen.
"Vem var på plats?" det fanns ingen tvekan om vad han menade. Vem var där när han dog? Han visste inte ens vad han skulle göra när han fann denna främling, men han behövde något, vad som helst, för att dämpa smärtan som ekade tom efter brodern. Kanske kunde det föra med sig något sort avslut, han tvivlade starkt på det. Tvivlade på om något någonsin skulle kunna bedöva den dunkande smärtan av ett tillintetgjort hjärta.

[Det här inlägget tillför absolut ingenting, mer än sätter Hrimnir på plats basically. Läs om ni vill, skit i det om ni hellre vill det.]

Hrimnir hade varit stationerad vid tvillingklipporna en tid, och medan han inte sett händelsen var han väl medveten om vad som hänt Chander. Ronan hade varit helt förtvivlad över vad som skett, men om det berodde på att hans mur (om han ens kunde kalla det för det) blivit förstörd eller om den orsakat någons död kunde han inte avgöra. Och om sanningen skulle fram spelade det inte heller någon roll. Visst sörjde han Chanders död, men döden var en naturlig del av livet, vem man än förlorade.
    Han var halvvägs in i en konversation angående en av jägarnas skador hon dragit på sig under en jakt när han hörde en bekant stämma. Till hans vetskap var han ensamt Isblod i Tvillingklipporna sedan Chanders olycka, och han hade inte hört något annat. Men å andra sidan hade han haft fullt upp, så det var inte omöjligt att meddelandet inte nåt honom, om något ens skickats. Saker och ting kunde ske med oerhört kort varsel.

Ceylon var djupt inne i en konversation med Faowind när någon plötsligt klev ut framför dem på vägen. Han stannade upp och mötte isblodets blick. Han genast kände igen honom sen tidigare. Det var svårt att befinna sig på utposterna i så många år som han gjort utan att ha lagt deras ansikten på minnet.
   "På plats?" Han slängde en blick ut mot vänster, där den låga kullen tornade upp sig intill muren som blivit Chanders död bara kort därinnan. Det hade gått dagar sedan dess, och han hade antagit att det var slut på frågor vid det här laget. Något av isbloden hade redan frågat runt om vad som hänt, Ceylon inkluderad. Det hade varit en simpel, tragisk olycka, och att älta skulle inte föra Chander tillbaka. Han hummade jakande.
   "Jag var där." Han avvaktade, inte helt säker på var den andre hanen ville komma. Troligtvis ville han väl höra mer om vad som hänt Chander från någon som varit där i de sista sekunderna. "Jag beklagar förlusten."

Han visste inte om han tyckte att han hade tur eller otur. Men där stod han. precis den som han sökte. Den första tanken efter att hanen talat var att kasta sig över honom. Den sista som sett brodern i livet, den enda som visste. Det som höll honom kvar, som lät det mestadels neutrala minspelet ligga kvar över anletet var tanken på Hielo. Tanken på hans plikt som isblod. Han skulle aldrig våga befläcka konungens namn, inte ens för Chander. Han lyckades samla sig, bet tillbaka den brännande vätan i ögonen och lät ut ett skakigt andetag.
 "Jag förstår att du fått svara på frågor många gånger" han såg på den mycket mindre vargen med mer genuin känsla i blicken än vad han någonsin mindes sig haft till em komplett främling.
 "Men Chander var som en bror för mig" mer än vad hans blodsbröder någonsin varit, mer än vad någon annan någonsin skulle bli.
 "Kan du visa mig dit?" han försökte på sig att le, men hans ansikte bar mer av en bister ton. Han kände sig lurad. Förövad ifrån alla vettiga tankar och känslor. Övergiven.

"Vad händer?" Han låtsades inte om att han först misstagit vargen vid sin sida för Tyr. De var båda ljusa och i ungefär samma storlek. Nära nog. En ytterligare granskning avslöjade dock att det var ett av isbloden. Erathor hade inte lagt hans namn på minnet men visste med sig att han sett honom kring utposten tidigare. 
    "Cander", svarade isblodet utan att släppa scenen framför dem med blicken. "Isblodet som förlorade livet i en fallolycka för några dagar sedan."
    Erathor höll sig från att sucka. "Ah, det." Han trodde det var ett avklarat ärende vid det här laget. Tydligen hade pojkspolingen lämnat efter sig mer än bara en raserad mur. Han tog in isblodets sorgliga form där han stod framför Ceylon. Från de lertäckta fanorna till det regndrypna ansiktet. Han kunde inte vara mer än en valp, utom sig av sorg över att ha förlorat sin vän. Erathor var glad att han slapp vara den att handskas med situationen.
    "Ni ser ut att klara er", meddelade han den ljusa hanen och lösgjorde sig från gruppen som samlats. Läget verkade lugnt och han hade saker att göra.

[Gör som Älg och kastar in ett fillerinlägg. Ville bara reagera med Erathor lite snabbt. Bara att ignorera hehe.]

Ceylon lyssnade tyst till den större hanen. Han delade en blick med Faowind, som nog kände att han inte var behövd i sammanhanget, och lämnades ensam med Lorenzo. Han ville bli visas platsen det hände, var flockbrodern råkat ut för olyckan. Det var inte särskilt mycket begärt mot vad han väntat sig, även om han nog helst sluppit och följt med Faowind för att ta sig en bit kött. Dagen hade redan varit lång.
   "Visst." Ceylon nickade kort, och gjorde en gest ut mot kullen. Det var ingen lång promenad till platsen, och snart kunde han peka ut precis var det hänt. Inga spår fanns kvar av händelsen. Det hade varit ett snabbt och odramatiskt dödsfall. Han var inte ens säker på att en enda droppe blod spillts vid tillfället.
   "Här", konstaterade han, och stannade till intill muren. Gräset var upptrampat där många vargar samlats några dagar tidigare för att se vad som hänt, men där kroppen legat spirade det fortfarande så gott det gick i det kalla vädret. Han såg upp mot den yngre hanen, visste inte riktigt vad han skulle säga. Han hade själv varit ung när han förlorat sina föräldrar. Någon bror hade han aldrig haft, men han var inte hjärtlös. "Det fanns inget att göra för honom, men om det gör saken bättre så hann han knappast känna något."

Den alldagliga lilla vargen tog honom bara en liten bit bort. En mur av sten, inte ens hög eller prålig. Lika alldaglig och deprimerande som resten av dravlet här. Deras jobb var viktigt, han visste det, men hälften av vargarna här var inte direkt krigar material, men de fick väl jobbet gjort. Blicken låg på platsen som krävt hans brors liv. Stirrade tomt på leran som om den på något sätt skulle döda tomheten i hans väsen. På något sätt ge tillbaka vad den tagit ifrån honom. Men som anat låg den bara stilla, hånade honom med sin stumhet.
 Han rycktes ur tankarna när jägaren bredvid honom tog till orda igen. Bättre? Han var osäker på hur han förväntades att reagera på orden, och känslorna som stormade i honom så tvetydliga att han inte ens visste hur han kände. Fanns inget de kunde göra. Kanske en Mur som faktiskt höll kvar stenen den var byggd av? Vad var den till för nytta om den skulle falla isär om något vidrörde den? Han svarade inte hanen. Såg inte ens emot honom. Kunde inte förmå sig att varken tala eller röra sig ifrån platsen. En del av honom hade dött här, och här skulle förlusten evigt ligga rotad.
 Han märkte inte när han blev lämnad ensam med sina giftiga tankar, och han hade ingen aning om hur länge han stod där, eller när tårarna började rinna. Men när han väl rörde sig ifrån platsen så var det tommare än innan, utan tårar och känslor. Med stela leder och muskler.

Avslutat