Kolzak hade tagit med några av valparna till Ötamon. Skogen var som inget Katya någonsin hade sett, och det var tydligt att den var viktig för hennes pappa. För en gångs skull gick hon faktiskt stilla vid hans sida när han pekade ut månblommor och eldflugor.
     Men en valp kunde inte ta det lugnt för alltid. När fadern och de andra stannade skuttade Katya och Maksim vidare. Trots stränga förmaningar rörde de sig djupare in i skogen, genom krångliga snår och buskar. Fnissningarna varvade varandra. De var på äventyr i en sagoskog, och inget kunde stoppa dem.
     "Okej", avbröt Katya dem efter en stund, när nyhetens behag från att vara själva och på äventyr började slå av. "Vi leker kurragömma, tycker jag. Du börjar räkna!" Utan att vänta på bekräftelse pilade hon iväg mellan de väldiga träden, letandes efter ett bra träd där hon kunde gömma sig bland rötterna.
     Ötamon var fullt av dem, och snart klämde Katya ner sig bland några. Skogen var tätare här, men det skulle kanske bara gynna henne. För att vara extra säker på att hon inte syntes lät hon ett mörker omge henne - omedveten om att det sipprade ut mellan rötterna och var ett mycket talande tecken.

Aldrig hade Maksim sett en plats så mäktig och vacker som Ötamon. Det var med öppen mun och stora nyfikna ögon som han rörde sig tätt bredvid sin far. Runt hans hals hängde två guldkedjor, en betydligt mer välgjord än den andra - men båda lika viktiga för den unga valpen.
    När Katya frågade honom om han ville följa efter henne hade han först tvekat. Var det verkligen en bra idé att lämna de andra och smita iväg? Magkänslan sade nej, men han ville inte göra systern besviken och han ville inte visa sig feg framför henne - trots att han i själva verket var rädd redan vid fadern och syskonens sida. Bredvid dem kände sig Maksim liten, så ynklig och svag; och kanske kunde den lilla utflykten hjälpa honom på traven.
    Därför satte han av efter sin syster med någorlunda glada steg, djupare in i skogen. Hennes ord uppmuntrade honom där hennes fantasi lekte vilt, och glatt viftade svansen bakom honom när hon föreslog kurragömma. 
    “Ett, två, tre…” Långsamt räknade han med ögonen halvt slutna. Det var inte så att han ville fuska, utan han var helt enkelt rädd för mörkret när han slöt sina ögon helt. Han visste inte hur länge han räknade, men efter en bra stund såg han sig omkring. “Nu kommer jag.”
    Relativt snabbt rörde han sig framåt, och det dröjde bara några sekunder innan han kunde skymta systern, eller åtminstone röken. Hennes idé om att använda mörkret hade varit en bra tanke, men det hade nog inte gått som hon planerat.
    “Hittad!” Han fnissade lågt och närmade sig, men höll sig på avstånd från den tjocka röken.

"Blod och var-" Aldrig i livet att Maksim kunde ha hittat henne så snabbt utan att fuska. Något surmulet krängde Katya sig ut igen, men rädd för att han skulle bli ledsen och gå tillbaka om hon skällde på honom klistrade hon istället på ett leende.
     "Okej, okej", sa hon. "Jag räknar nu. Spring!" Hon slöt ögonen. "En, två, tre-" Katya tänkte minsann räkna längre än till tre. Hon kunde räkna till 54, minst - eller åtminstone så länge hennes tålamod räckte.

Maksim var inte långsam med att skynda sig därifrån. Han visste att Katys tålamod var begränsat, så skulle han ha en chans att gömma sig var han tvungen att agera fort. 
    Tystnaden slukade honom och platsen, och där han tyst smög fram gick det ett par kalla kårar längs hans ryggrad. Han gillade inte att vara ensam, men nu skulle han minsann visa sin syster att han var kapabel till att gömma sig och leka i samma liga som henne.
    Därför rörde han sig bortåt, kanske lite längre än vad han egentligen vågade och borde. Ljudet av vatten fångade hans intresse, kanske kunde han hitta det perfekta gömstället där?

[Musik]

Aurora hade inte kunnat sluta tänka på dem och löftet hon avlagt.
     Tre valpar, för henne ansiktslösa, men ändå så bekanta. Kolzak och Varyas ansikten hägrade framför näthinnan på henne när hon försökte föreställa sig dem. En vän och en själsfrände - ändå var deras avkommor en så främmande tanke för henne. Hon hade aldrig väntat sig att Varya skulle skaffa valpar, än mindre känna moderlig sorg över att mista dem. Men hon hade tagit fel, och tyngden av Varyas öde var knappt bärbar.
     Nästan varje natt sökte hon sig ut från Civitas. Ivo tolkade det som att hon var uppskakad över hela händelsen med Varya, och hon lät honom tro det. Till vis del var det väl sant, men Aurora var snarare målmedveten än rastlös. Hon vandrade som om varje steg hade ett mål, ett syfte.
     Syftet hade inte varit riktigt klart för henne förrän hon stod vid Glasbäcken. Hon hade varit där många gånger - men somliga minnen var mer fasta än andra. Om hon kisade kunde hon nästan se Pvris blanka päls i ytan. Nästan. För i vattnet speglades en annan päls och suddade bort all silverpäls.
     Valpen hade kommit från ingenstans ut ur skogen, och han hann flera steg ut i bäcken innan han insåg vad som väntade vid andra kanten. Han tvärstannade, och allt som rörde sig var det uppskrämda vattnet runt om honom. Aurora tyckte alltid att det var en skam när spegelbilden förstördes.
     Utan att säga något tog hon ett steg fram. Det klara vattnet rann över hennes tassar när hon högrest och kylig betraktade honom. Blicken som han gav henne var ängslig. Hon tog några svepande steg närmare, så elegant hon kunde, för att låta ringarna på vattnet bli så små som möjligt.
     Hon hade mött den blicken hela sitt liv. Genom glädje, misär och allt däremellan hade den varit med henne, och den hade aldrig svikit henne. Hennes själsfrände.
     "Maksim! Nu kommer jag!" En annan valpstämma, men den var djupare in i skogen.
     "Maksim", upprepade Aurora i ett mjukt andetag, och sände en pust av kall luft över hans ansikte. Varyas röst ekade i hennes sinne. "Du är långt hemifrån." Valpen öppnade munnen, men han hann inte få fram ett ljud innan Aurora hyssjade honom.
     "Sssh. Om du skriker dödar jag dig, och sedan henne." Rösten var sammet, och leendet hon gav honom var nästan ömsint. "Vi skulle väl inte vilja besudla bäcken så, eller hur?" Väl medveten om att tiden höll på att rinna ut sänkte hon huvudet ytterligare, till hans höjd. Längs hans kinder rann stora tårar, men Aurora lät dem inte bekomma henne. Istället skrattade hon mjukt. "Åh, oroa dig inte. Jag ska hjälpa dig. Kom." Hon nickade nedströms, men han verkade fastfrusen. I en brutal rörelse högg Aurora tag i den tjockare kedjan kring hans hals och slet. Som hon hoppats var den gjord med eftertanke för att inte råka strypa valpen, och länken gav efter. Den landade i gräset på hans sida av Glasbäcken. Med samma mjuka röst breddade Aurora sitt leende och tornade nu upp sig framför honom. "Kom, Maksim." Den här gången följde han efter henne när hon rörde sig nedströms i vattnet, där deras lukt inte skulle gå att spåra. Det dröjde inte alltför länge innan de kunde höra den andra valpen ropa efter honom, men Aurora fortsatte obevekligt. Hans kvävda snyftningar skulle inte avslöja dem.
     "Åh, Maksim." Han darrade där han gick bredvid henne, och hon kämpade emot lusten att kyssa honom på hjässan. "Det är för ditt eget bästa." Tystnaden försjönk emellan dem innan hon fortsatte med låg röst. "Du har väl hört om Vargarået?"


[Avslutat :)]