“Här.” Lev sköt fram något som han höll dolt under tassen. Metall skrapade mot det hårda stengolvet. Det fanns något blygsamt i hans hållning och den stämde överens med den lätt generade känslan han bar inom sig. Tjocka, skrovliga och ojämna länkar sammanflätade i en kedja i guld glittrade till när han avslöjade gåvan. Dess yta var repig och härdad av de pinsamt många timmar Lev spenderat på det. Det såg inte alls lika vackert ut som morbror Kolzaks alla verk, men det var ändå hans allra första och för det var han stolt.
     “Ett halsband,” förtydligade han. Dem gröna ögonen såg på sin yngre bror med en mjuk förväntansfullhet. Lev mindes självklart gången han lovat Maksim detta, men det var ändå ett tag sedan nu. De båda hade övat mycket och med gott mod sedan dess, men i hemlighet hade han snitt detta. Han log prövande, fortfarande lite generad över sin gest.
       “Gillar du det?”

Maksim blickade nyfiket ned mot Levs tass. Han kunde knappt bärga sig över vad brodern hade hittat på nu, och han blev inte besviken när hans blå ögon lades på ett guldigt föremål. Wow. I själva verket var kedjan både ojämn och bucklig, men för Maksim var det ett utav det vackraste smycket han hade skådat.
     “Gillar?”, andades han långsamt ut och blickade upp mot sin bror. Han visste inte hur han skulle kunna tacka för den fina gesten, åtminstone inte med en present. Maksim hade inte utvecklats lika fort som Lev, och det var knappt att han ens kunde forma en ojämn massa metall till ett klot trots att de tränade tillsammans. Det var frustrerande att se hur de andra gjorde stora framsteg, medan han själv inte lyckades med något. “Lev. Jag älskar det.” 
    Hans röst var fullt seriös och med stora kärleksfulla ögon såg han på sin bror samtidigt som hans läppar sprack upp i ett leende. Vad hade Maksim gjort för att förtjäna det?
    “Det är det vackraste, mest värdefulla jag någonsin kommer att äga.” 

“Äh…” Lev slog med tassen i en avvärjande gest. Maksims stora leende fyllde honom med värme och stolthet, men på ändå var det lite svårt för honom att känna sig riktigt förtjänt av den stora uppskattningen. Så fin var faktiskt inte kedjan, men Maksims röst var genuin.
      “Sa ju det,” påminde han brodern om med ett blygsamt leende. “Håller alltid vad jag säger,” påpekade han med en menande ton. Det var viktigt för honom, så han var alltid noga med att fullfölja sina ord. Men detta handlade om mer än det, för Maksim betydde mer än så. Maksim var alltid så ärlig och öppen med sina känslor och det var något Lev verkligen gillade med honom. För honom var det svårare, och hade bara blivit jobbigare sedan Yelizavetas död. Han ville visa sig stark inför alla, han ville visa att man kunde förlita sig på honom. Istället blev det här hans sätt att visa för Maks vad han betydde för honom - att han älskade honom, och skulle alltid göra.

[Avslutat]