Det var skymning ute och man kunde bara ana att solen fortfarande knappt var framme bakom träden med hjälp av de vackra rödgula färgerna på himmelen som gick över till rött och blått. En liten fladdermus kunde ses cirkulera runt Xihali, en av hennes mors tidigare vänner som hon hade återfunnit igen efter att hon återvänt hem från Islagunen. En tyst följesalgare som bara fanns där som en påminnelse om Xihalis bakgrund och vem hon är och kan vara. Hon hade inte ärvt hennes mors förmåga att kunna kommunicera med fladdermöss, men hon hade fått mycket annat av henne istället. Nu kunde Xihali se Ronia sitta för sig själv på håll lite högre upp och hon började klättra upp till henne. Xihali hade velat prata med henne en tid men hade dragit ut på det lite längre än hon själv hade önskat.

"Ronia?" Xihali menade inte att störa Ronia som verkade försjunken i tankar när hon närmade sig henne, men kände att hon inte skulle få ett bättre tillfälle. "Jag ville bara prata med dig.. Om du har tid." Hon tog ett djupt andetag och såg Ronia i ögonen. "Jag ville tacka för allt ni gjort för mig. Jag vet att jag var ett vrak när jag kom hit.. Och en del av mig trodde nog aldrig att jag skulle bli mig själv igen. Men jag mår bra nu! Eller ja jag kommer nog aldrig kunna äta torkad mammut igen i hela mitt liv, men det jag ville säga är att jag vill inte att ni ska vara oroliga för mig. Jag vill inte att ni ska fortsätta tycka synd om mig. Min önskan är att ni känner att ni ska kunna räkna med mig igen." Hon slog ner med blicken. "Jag tror det är det sista jag behöver för att kunna känna mig helt.. Som mig själv igen. Genom att inte behöva känna mig som en börda." 

Ronia satt djupt försjunken i tankar när Xihali dök upp. Hon hade inte direkt väntat sig att någon skulle vilja söka upp henne vid den här tiden. De flesta byteshandlare hade börjat dra sig tillbaka för dagen, och Isil Anar likaså. 
   Ronia betraktade henne länge när hon talat till punkt.
   "Jag har aldrig tyckt synd om dig." Xihali hade bevisat att hon kunde ta hand om sig själv, och mer därtill. Hon behövde knappast att någon tyckte synd om henne eller såg på henne som den börda hon tydligen kände sig som. Ändå vände hon sig mot ninjan med en tung suck.
   "Men du har rätt, på sätt och vis." Blicken föll till hennes vita tassar för ett ögonblick innan hon såg upp på nytt. "Jag var rädd att vi förlorat dig. Att du aldrig skulle lita på mig igen." Det skulle varit naivt att tro att allt var frid och fröjd bara för att de hittat henne igen, bara för att hon följt dem tillbaka till Lövskogen. Hon hade varit med om mycket hon inte förtjänat på grund av Blacks tillstånd som skrämt iväg henne. Att det skulle rinna av henne inom någon snar framtid hade känts osannolikt, men hon hade repat sig snabbt. 
   "Det är vi som ska bevisa oss för dig, inte tvärt om. Du har min fulla tillit, Xihali, och du är en fullvärdig medlem sedan länge. Du har ingenting kvar att bevisa." 

Xihali blinkade några gånger för att hålla tillbaka tårar, men hon lyckades hålla emot och log istället självsäkert och nickade.
"Hela tiden i Islagunen.. Så kände jag nog att jag hade förlorat mig själv också. Eller egentligen att jag hade förlorat allt. Jag visste inte vem jag var. Eller vad jag skulle göra. Det enda jag egentligen var helt säker på.. Var att jag ville hem. Jag ville tillbaka till Isil-anar."

Xihali såg drömmande mot himmelen en stund och sen mot Ronia, fortfarande med ett leende. "Och jag ville tillbaka till dig, som dessutom råkat fått en slags cool uppdatering medan jag var borta som bara.. wow! Och jag vill nog inte behöva bevisa mig heller för dig eller någon utan allt jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen. Så vanligt det nu kan bli, såklart." Minnet av Tear skulle alltid plåga henne. Och tiden i Islagunen skulle för alltid ha format om och ärrat Xihali, på sätt hon själv inte kunde veta säkert än. Men hon var för stunden fast besluten vid att plågsamma minnen inte längre skulle få styra eller hindra henne längre. "Jag ville inte slösa bort mer av mitt liv. Jag är hemma igen. Jag är här nu. Och det känns som att jag vill göra allt och bara njuta av att kunna göra vad jag vill igen, och att kunna bidra till något, framför allt är jag så tacksam över att slippa äta mammut och.. Jag pratar för mycket va?" Hon gav ett sarkastiskt ursäktande uttryck till Ronia.

Ronia lyssnade uppmärksamt till varje ord Xihali sade. Få saker var direkta nyheter till henne, hon hade ändå varit hemma ett bra tag vid det här laget, men att höra hennes röst fick en stor del av den normalitet som försvunnit med henne att återvända. Det drog i läpparna vid hennes sista uttalande.
   "Pratar för mycket?", upprepade hon med en retsam, menande glimt i ögat. Tankarna hade genast dragits åt en helt annan varg, som till skillnad från Xihali hade befunnit sig hemma i Yanamore hela tiden. "Det var inte alla som fick en paus från Kian. Efter honom klarar vi nog av vad som helst." 
   Hon reste sig plötsligt upp.
   "Och det gör du också", tillade hon. Hon knuffade lätt till henne i sidan i en signal att resa sig upp och mötte vännens blick med värme. "Du har varit stark. Och vad du än förlorat i dina ögon, om det fortfarande finns något, så kommer du att vinna tillbaka det tids nog." Hon studerade henne lite närmre med något analytiskt i blicken. Ja, hon var övertygad om att det skulle finnas en passande krage i kärnan. Det borde finnas åtminstone en färdig just då. Möjligt att den var för stor, då Nace använt Xeryus som modell i arbetet, men det skulle nog gå att ordna. Det var dags att inviga henne i den kultur som långsamt frodats medan hon varit borta.
   "Du måste ha en krage", kommenterade hon sakligt, och släppte Xihali med blicken. Ett kort ögonkast upp mot träden, där dagsljuset strilade ner, vittnade om att Nace troligen fortfarande hade tid att spendera på sitt arbete. "Vad än Nace har att göra kan nog vänta om han får höra om vårt ärende."