Med Amanitas hjälp hade Blair lyckats fälla en jättehjort. Djuret var troligen inte större än en älg, men det var kronan som verkligen fick den att stå ut. Kunde den vara tre meter? Blair var inte bra på avstånd, men han var helt säker på att det var det största exemplaret av horn han någonsin sett.
     Amanita försvann, och ersattes med solstrålar. Det kurrade i Blairs mage, men innan han började äta tillbringade han nästan en halvtimme med att sära hornen från djuret.
     "Se mitt offer, Aurinko", mumlade han till hornen. Blair skulle inte frivilligt erkänna att templet i Nordan påverkat honom, men varje gång han lyckades fälla ett byte så lämnade han kvar något till någon av gudarna. Han brukade skifta mellan dem, men Windfari var främst återkommande.
     När Blair kände sig färdig hade köttet hunnit bli kallt på den frusna marken. Med en djup suck höjde han blicken, och såg ner mot handelsplatsen några hundra meter bort. Han hade medvetet valt att hålla lite avstånd till platsen - Islagunen, hade någon kallat den - främst för att han inte hade någon aning om vad det var för något. Direkt nedanför honom var marken gropig av varma källor. En idé slog honom.
     Det krävdes mycket kraft, men tillslut lyckades han få med sig sitt byte ner intill en av de varma källorna, där marken var varm. Förhoppningsvis kunde det återföra lite värme till köttet om han väntade.
     Slutkörd efter att ha flyttat på sitt byte vilade Blair huvudet på tassarna och studerade omgivningen. En ljus tik som han inte hade sett förut, troligen på grund av ångorna, hade närmat sig. Kanske på grund av nyfikenhet, men Blair misstänkte att värmen från källorna hade burit hjortköttets lukt.
     Fakargen studerade henne med skarpa ögon, men suckade sedan. Det fanns mat så det räckte och blev över, och han kände sig villig att dela. Mest för att hon var söt, men också för att nyfikenheten tog över.
     "Ta för dig", sa han och nickade mot jättehjorten, som var orörd bortsett från de saknade hornen. "om du berättar allt du vet om det här stället."

Lukten av färskt kött hade varit för lockande för att Xihali hade kunnat hålla sig undan. I flera månader hade hon i stort sett bara levt på det hon kommit åt eller blivit tilldelad. Hon hade kunnat komma iväg för att jaga allt för sällan i den bistra vinterkylan, och det tärde på henne att vara så beroende på andras generositet. Men hon hade tydligt magrat, och hade inte riktigt samma glans i pälsen hon en gång haft. Och hon var så less på mammutkött nu. Men hon levde, och mycket handlade om överlevnad när man inte hade mycket att erbjuda. Men information om Islagunen, ja de hade hon. Den bevingade vargens erbjudande gick inte att motstå.

Den unga vita tiken nickade och försökte nästan osynligt smyga fram till bytet, som om hon var rädd att han skulle ångra sig.

Hon började helt ohämmat att hugga in i köttet. Det var en så mör och fin smak mot det grova mammutköttet, som hon dessutom oftast fått äta torkat. Hennes vita päls vart snabbt färgat i röda nyanser.

Efter att ha dämpat den värsta hungern tog hon ett djupt andetag och studerade Blair en stund och undrade vad det var han egentligen ville veta, men hon antog att han inte visste speciellt mycket. Xihali hade aldrig sett honom här förut, och hon hade fått ganska bra koll på vilka som oftare passerade förbi här. Hon slickade sig om munnen och såg bort mot en mindre grupp vargar och nickade mot dem. "Du ser dem där borta. De kallas för isblod. De lyder under Kung Hielo av Nordriket. Det är dom som styr här." Hon vände blicken mot Blair, med ögon som inte utstrålade mycket mer än allvar. "Och tro mig när jag säger att du inte vill bli ovän med isbloden. Så länge du ligger lågt, och håller god ton med isbloden, så kan du tvärtom få hjälp av dem och de är rätt schyssta. Men, jag kan antagligen råka illa ut om jag säger fel saker till dig dig." Den sista meningen antydde att det fanns mycket mer att säga, men att hon kanske inte kunde komma att kunna eller våga säga vad som helst. Hon behövde väga orden väl. "Alla har olika skäl till varför de befinner sig här i islagunen. Vad mer exakt vill du veta?"

Blair studerade främlingen medan hon åt, men försökte att inte göra det alltför uppenbart - han ville inte att hon skulle tycka att han var obehaglig. Hon åt hungrigt, och han hade inga problem med att se varför. Pälsen som täckte den magra kroppen var matt och saknade en glans han instinktivt anade sig till borde finnas. Islagunen må ge henne nog för att överleva, men hon kunde inte leva ett gott liv.
     När tiken backade undan sträckte Blair sig efter bytet och drog till sig en bit. Han åt långsamt, mest på rutin, och väntade på att hon skulle börja.
     "Du ser dem där borta. De kallas för isblod." Fakargen släppte köttet och sträckte mjukt på nacken för att kunna kika åt hållet hon tittade. Det var klart på hennes tonfall att han inte skulle vara alltför uppenbar. Nu med en liten rynka lyssnade han på resten, redan med nya frågor bubblande i halsen.
     "Var kommer de ifrån? Och vad vill de?" frågade han med låg röst, och studerade med skarp blick hur den lilla patrullen rörde sig mellan de heta källorna. Blair kunde inte mostå lusten att luta sig in något, som om de delade en hemlighet bara de två kunde höra.

Xihali svalde glupskt lite för stora tuggor för att kunna tala igen. Hon hade snabbt blivit nersölad av blodet och slickade sig av reflex runt munnen medan hon såg diskret bort mot isbloden, som för att försäkra sig om att de var tillräckligt långt bort. Hon lutade sig lite mot fakargen och viskade tyst.

"Vi får inte veta mycket om dem. Men det är Isbloden som styr här. De kommer från Nordriket och lyder under Kung Hielo. Det händer att han är här, men det är mycket sällan, speciellt nu var det längesen vi såg honom här. Nu är det mest Isbloden vi ser. Men..." Hon tystnade. En del av det hon visste väckte ett visst obehag i henne. En osäkerhet som knöt en hård knut i hennes mage, en känsla som hon inte visste om hon någonsin skulle bli av med.

"Det jag kan säga är att.. De tar emot valpar, som rekryter." Hon visste det, för hon hade själv lämnat sina.. eller ja Tears valpar där. Till självaste Kung Hielo. Det hade känts bra då, men nu var det en enorm ånger som slog i henne, som nästan förlamade henne. Ända sen incidenten med pappan som kom och försökte hitta sin försvunna valp som sedan öppet hade blivit dödad av Hielo själv hade hon börjat undra vilka Nordriket egentligen var. Hon hade inte heller sett Hielo sen den incidenten och antog att han hade skadats svårt då.

"Jag är inte säker, men jag tror.." Hon svalde högt. "Jag tror att dom stjäl valpar.

Blair lyssnade, med en allt djupare rynka i pannan. Han såg ner på bytet för att dölja den, men kunde inte hindra blickar mot Isbloden och den vita.
     "Jag tror dom stjäl valpar." Meningen ekade om och om igen. Stjäl valpar. Det lät för bra för att var sant. Inte för att valparna, naturligtvis, men han hade inte hört något som väckt ett sådant intresse på länge. Stjäl valpar. Först undrade han hur det kunde gå omärkt, men insåg att det inte var så underlig. Valpar försvann hela tiden - tagna av ett större rovdjur, borttappade i storm. En valp här, en valp där, svårt att hålla koll på. Blair hade minst fem olika personer han ville berätta det här för, och sedan ville han hålla sig i närheten. Något sa honom att om det hon sa var sant, så skulle det orsaka kalabalik.
     "Var håller de till?" andades han, stel av spänning. "Jag ser inga valpar i närheten." Islagunen kändes som en alltför öppen plats för en hemlighetsfull flock att hålla till vid. "Och har ingen sagt till typ, Qu? Är inte det här en sådan sak de skulle vilja stå upp för?"

Xihali svalde och såg sig diskret omkring igen för att vara säker på att ingen annan var i närheten, för hon var verkligen ute på hal is nu med vad hon berättade. Och hon visste samtidigt heller inte vad hon kunde hoppas på med att berätta det här för honom heller. Men färskt kött som inte var mammut var för svårt att motstå. Hon kände sig så svag och patetisk. Och desperat. 

Hon lutade sig nära och viskade så tyst hon kunde. 
"De har inte valparna här. Valparna förs vidare någon annanstans, norrut. Ingen vart dock, och ingen har vågat ta reda på vart än heller." Hon såg sig snabbt över axeln och vände sig tillbaka igen för att fortsätta viska. "Qu har ingen sett till här vad vi vet men.. Det ryktades att vargen som avrättades öppet var från Qu.. Men ingen vet säkert." Hon suckade tyst och tänkte på Isil anar som hon heller inte hade hört något ifrån på länge, och på uppdraget de aldrig hade lyckats med. Att finna just Qu hade visat sig svårare än väntat och sen med de uppenbara hindren som skedde längs vägen så var det ingen idé att fortsätta heller. Å andra sidan talade hon inte heller med alla som passerade såklart, så självklart kunde det röra sig vargar där från alla möjliga platser som hon aldrig skulle få reda på. Det kändes lite som att alla talade medvetet lite tystare här när man visste att Isbloden kunde höra en, speciellt efter den händelsen. 


"Jag har knappt hört något från de andra flockarna alls den senare tiden, för den delen." Xihali slogs av hur isolerad hon egentligen hade känt sig. Hon befann sig som i ett limbo utan att höra hemma någonstans. Det här hade som ofrivilligt blivit hennes hem, men hon skulle aldrig kunna känna sig som hemma. Uppgivenheten och tomrummet kändes med ens väldigt påtagligt och hon slutade nästan tugga medan hon fortfarande hade en köttslamsa som hängde lite attraktivt ut från hennes mun.

Blair vände omedvetet blicken norrut och spanade, som om han kunde se en hjord med valpar vid horisonten.
      "Det ryktades att vargen som avrättades öppet var från Qu..." Blair försökte att inte visa hur förvånad han blev av den meningen, för han ville inte framstå som helt okunnig. En öppen avrättning? Det svaga obehaget konversationen framkallade blev mer markant. En bråkstake? En förälder? Han kunde bara gissa.
     "Nä", svarade Blair tankspritt men log snett. "Det är rätt tyst från alla håll. Inte som förr i tiden, direkt." Ett fundersamt uttryck fladdrade över ansiktsdragen. "Fast det byggs fasligt mycket överallt, inte sant?" Hon verkade nedstämd över deras tystnad. Blair stirrade lite för länge på köttbiten som hängde ur hennes ena mungipa, och fortsatte sedan snabbt.
     "Det vänder nog snart. Lugnet före stormen, du vet." Fakargen reste sig ut, skakade fukten ur pälsen men ångrade sig genast när det drog till sig några av Isbloden. Han undvek precis ögonkontakt. En svag pirrande känsla uppstod i magen, som om de gjorde något förbjudet och han var nära att bli påkommen.
     Blair såg tillbaka ner på henne, och ett otydbart leende lurade i mungipan.
     "Den här konversationen blir vår lilla hemlighet, inte sant? Jag är Blair, förresten."

Xihali tittade tyst på Blair efter att han presenterat sig. Hon nickade bara apatiskt efter en stund och tuggade i sig köttslamsan som hon nu kände hängde från munnen. 
”Xihali.” Sa hon kort medan hon såg honom i ögonen med ett trött leende. ” Och du behöver inte vara orolig. Vi har aldrig mötts. Och jag har ingen anledning att berätta det här för någon. Ingen av oss skulle tjäna på det.”

Utan att säga mer så kände hon att deras samtal va avslutat där. Hon gick fram till bytet igen och mödosamt så ryckte hon loss ett av benen från det stackars djuret och bar det med sig som en sista betalning för den minst sagt farliga informationen hon hade delat med sig av och utan att se på Blair igen så vandrade den magra och nu nerblodade vita vargen iväg mot hennes hydda. Att hon mött Blair var redan glömt.

Blair nickade och såg henne gå.
     "Väl mött", mumlade han, men kunde inte hindra ett flin. "Eller borde jag säga aldrig mött?" Han reste sig upp och lämnade kadavret där det låg. Det var inte hans problem längre. Baserat på det han hört så förtjänade gott Isbloden att städa upp efter honom.
     Med en sista blick på Islagunen vände Blair ryggen till och begav sig tillbaka mot Amanita för att få sova lite.

[Avslutat.]