Det var hon. Det måste vara hon. Det här var en äldre tik, en mognare tik, men de välkända ögonen skvallrade om den vän hon känt. Det hade gått lång tid vid det här laget, men inte så lång tid som det kändes. Trots det kändes det som en livstid när hon först la ögonen på den välkända ninjan. 
   "Xihali." Ronia uttalade namnet. Inte som en fråga, utan som ett påstående. Vännen stirrade tillbaka på henne som hon sett ett spöke. Kanske var hon ett också. Sanningen var att hon inte hade en aning om vad tiken varit med om sedan de sist sågs, och det hade inte varit sedan hon önskat dem ett lyckosamt sökande efter Qu. Vad som helst hade kunnat inträffa inom den tidsrymden, och hon ville veta, men alla ord hade fastnat i strupen, inte säker på var hon skulle börja eller vad som var klokast att säga. Hon hann heller inte komma längre innan 
den vita tiken vägde bakåt en aning, klev bakåt ett litet steg.
   Ronias uttryck pendlade över från andlös misstro till oförståelse, men hon gjorde ingen ansats att närma sig honan. Xihali såg på henne som en främling, som någon... Som någon hon var rädd för. Ja, Xihali såg på henne som om hon vore farlig. Som om hon-
   Två insikter landade hos henne ungefär samtidigt. Att hon faktiskt såg annorlunda ut numera, och att blicken som såg tillbaka mot den vita tiken kanske inte såg precis ut som förr. Chocken över att återse henne hade förhindrat den andra insikten för några ögonblick, den att det faktiskt kunnat vara sannolikt att Xihali varit med den där dagen då Tear råkat så illa ut. 
   Ronia tog ett litet, litet steg framåt. Huvudet var sänkt och öronen var avslappnade på huvudet, men blicken var fortfarande allvarlig. 
   "Det är jag, Xihali." Blicken vilade stadigt på vännen, och hon valde sina ord noga medan tiken tilläts bearbeta vad hon sagt. "Var inte rädd." 

[Utspelar sig våren 2019.]

"Ronia?" Viskade hon nästan tyst. När insikten började skölja över Xihali att det faktiskt var Ronia framför henne så visste hon inte riktigt alls vad hon skulle känna så hon kände allt på en och samma gång, och det slutade med att hon bara stod stilla. Hon vågade inte röra sig alls först och började sen att se sig stressat omkring. Om Ronia var här, betydde det att??
"Ronia, vart är Black?!" Utbrast hon plötsligt när en djup panik slog till. Hade han hittat henne till slut? Hade han letat hela tiden efter henne och Tears valpar? För Xihali kändes det som att nu var det dags för hennes död efter att ha kämpat för att hålla sig levande så länge. Hon ville inte dö.

"Han är inte här", försäkrade hon skyndsamt när paniken blossade upp i Xihalis blick. "Några av oss, men inte han." Hon skakade på huvudet som för att understryka meningen, men släppte inte den spända vännen med blicken. Fler frågor än någonsin slogs inom henne, blandade känslor, men framför allt en enorm lättnad. Hon var inte död. Skärrad, men oskadd. Levande.
  "Var tog du vägen, Xihali?" Det kändes nästan overkligt att uttala namnet åt den faktiska bäraren, och inte bara som en saga. Hon tog ett litet steg framåt, vaksam inför tikens reaktion. Ronia hade ingen aning om vad hon faktiskt sett, vad hon trodde, vad hon varit med om. Det var bäst att gå varsamt fram. "Berätta vad som hände."

Xihali fastnade stirrigt i Ronias blick, med en desperation dom sökte efter minsta tecken på att Ronja inte talade sanning. När hon väl började komma till insikten att Ronia bar på sanningen så fylldes hennes ögon med tårar istället. Det var en blandad lättnad och känslan av att minnas tillbaks på en sorg hon länge försökt förtränga, som att hon först nu skulle kunna förenas med vad hon upplevde den där dagen.

”Han dödade henne. Han dödade Tear.”  Det brast fullständigt för henne och hon tryckte huvudet mot Ronias bringa. Nu behövde hon inte hålla tillbaka längre.

Hon fick inte riktigt ett svar på sin fråga, men hon kände inte att det spelade någon roll just nu. Vännen kom närmare och tryckte huvudet i hennes bringa, blötte ner den mörka pälsen med sina tårar. Trots att hon så uppenbart var påverkad så var det en evig lättnad att hon, trots allt, inte var förlorad. Den tunga känslan hon burit inom sig i så många månader lättade.
   "Jag vet." Ronia vilade huvudet över hennes, med nosen ner mot hennes axel. Hon sa inget mer än så. Lät Xihali gråta ut i hennes trygga närhet. Hon skulle både tala och lyssna när hon var redo. Tills dess var hennes säkerhet allt som räknades. Att hon äntligen var återfunnen, och vid liv.

[Avslutat.]