[Tillstånd till PP]

"Black?", uttalade Ronia fundersamt, medan hon var i färd att analysera ett tassavtryck. Hennes nos arbetade flitigt där hon satt hukad intill leran vid flodbanken, analyserade de små doftpartiklarna som dröjde kvar i det färska avtrycket. Det b bruna flodvattnet forsade förbi, dansande i vilda virvlar med det vita skummet som en spets vid de översvämmade kanterna. Ljudet dränkte regnskogens sedvanliga, ackompanjerat endast av en papegojas gälla tjut.
  Fadern vände blicken mot henne med tydligt talande uttryck i det åldrade ansiktet, tydligt påpekande den felaktiga benämningen. Den yngre förmågan suckade trött, rätade på kroppen och himlade med ögonen.
  "Pappa", rättade hon sig. Black hade länge verkat ogilla Ronias oberäkneliga förmåga att råka benämna honom vid sitt riktiga namn, något som växt fram med tiden då han blivit mer och mer en ledare i hennes ögon, än just en far. Hon visste dock att han ogillade det, även om Ronia knappast tyckte det spelade någon roll.
 "Det här.. De är färska", fortsatte hon medan den alerta smaragdblicken vändes mot revirets riktning. Hennes ögonbryn gled ihop i en irriterat förbryllad min. Även om det för henne ibland kunde vara svårt att avgöra avstånd enbart på lukt, det fanns massvis av vargar som passerade dagligen, så borde det varit allt annat än svårt för Blacks känsliga telepatiförmågor. "En hona och en hane. Bla- förlåt, pappa - de verkar ju uppenbart vara på väg mot reviret? Du har ju telepatin, varför har du inte-"
  Ronia uppfattade Blacks roade min, och förstod med ens meningen med det hela. Den hetsiga meningen trappades ner till tystnad, vartefter hon svalde och knep ihop läpparna.
  "Duuuu har inte sagt något, för du ville att jag skulle upptäcka intrånget själv." Fadern gav luft åt ett lågt skratt, mullrande i bröstkorgen.
  "Precis", bekräftade Black med ett leende, varpå Ronia bannade sig själv mentalt för att inte ha anat oråd. "Men eftersom du tog så lång tid på dig, bör vi kanske skynda oss se vilka vi har att göra med."
  Ronia nickade långsamt, fnös åt sin eget dumhet, piskade till med svansen och följde efter sin fader då denne satte av i fyrsprång genom den tätbevuxna regnskogen. Då reviret befann sig blott halvannan kilometer bort, dröjde det inte länge innan de hunnit fram till kanten. 
  Främlingarna var fortfarande ingenstans inom synhåll, så duon vädrade båda i luften, vände synkroniserat åt höger och fortsatte åt revirets östra kanter, Ronia följande som en identisk skugga till den massiva hanvargen. Det verkade som att de båda främlingarna tvekat, och vänt för att följa revirets kanter. Varför?
  Plötsligt höjde Black huvudet, bröt av till en något tvekande trav. Ronia gjorde detsamma, sprang upp till hans sida och tog in bilden framför sig. En vit, en mörk. Black stannade så småningom upp, och Ronia gjorde detsamma. Hennes kattlika ögon fästes i blicken hos hanen av de båda. Hennes hållning förblev upprätt, öronen spända på hjässan, och svansen höjd i en båge. Dominansen strålade från hennes kropp, vilket bara stärktes av att ögonen smalnade av när hon mätte de båda med blicken. Black, däremot, verkade inte fullt lika spänd, om än hans svans svepte i snabba, tvekande knyck bakom honom. Ingen av de främmande vargarna hade trots allt passerat revirsgränsen, men de var farligt nära att göra det.
  "Var hälsad", mullrade Black, rösten neutral. Ronia sade ingenting.

[Pax till Xihali och Xeryus]