[Öppet för alla rekryter! Let's get this bread! :hands-l: ]

Vinden ylade högt uppe i bergen. Ett skri likt det av tusentals plågade vålnader. Fenn mindes första gången han hört det, hur den skrämt honom enda in i själen. Nu var det bara ett bakgrundsljud, något som kändes lika alldagligt som kvittrande fåglar. Det var lustigt hur snabbt han vant sig, hur snabbt han tagit åt sig de nya rutinerna och vänt sig med Nordrikets vindar. Tiden var annorlunda här, frusen i vinterns isande grepp. Minnena av sina syskon, av Xihali och livet innan bleknade för var dag. Snart skulle de vara lika urvattnade och betydelselösa som hans drömmar.
     Det var en fin dag. Bakom vita molnbanker kunde man urskilja solen som skänkte Nordriket med ett mjukt sken. På borggården hade de flesta samlats för träning, men för tillfället var det uppehåll medan de äldre reparerade isstatyerna. Hathor hade manat rekryterna att ta en kort vila och dricka vatten om det önskades. Ynglingarna råddes att vänta vid andra sidan borggården. De flesta hade slagit sig ner när Fenn frågade;
     “Vill någon hänga med till vattensalen?”

Hoshime hade levt en tid i Nordriket nu och han kämpade på med sin träning. Han befann sig just på borggården med de andra rekryterna då Fenn plötsligt frågade om någon ville gå med till vattensalen. Hoshime som i normala fall var mer av en enstöring reste sig upp. "Jag kan hänga på" Han såg med de himmelsblå ögonen på Fenn. 

Dom var så olika både till det yttre och till de inre men Hoshime hade lyssnat på Arroya som uppmanat honom att lära känna de andra rekryterna bättre och skapa starka band till dem. Så nu stod han där och väntade ifall någon fler ville gå med.

Han hade lagt sig ner med tassarna sträckta rakt ut framför sig. Små moln lämnade hans nos när han drog efter andan. Träningspassen var jobbiga, men han gav alltid sitt allt. Om han skulle bli en riktig isvarg var det vad han behövde göra. Och han skulle bli en. En av de bästa! Att överge honom var nog egentligen det bästa hans mor kunde ha gjort. Hade hon inte gjort det skulle Debwer och Baugur aldrig hittat honom. Han skulle aldrig ha mött Hielo.

Den ljust blå blicken svepte över de resterande rekryterna. De hade kommit förvånansvärt nära varandra på kort tid.
    "Vill någon hänga med till vattensalen?"
    "Ja tack!" utbrast han som svar på Fenns fråga.
Han höll på att förgås av värmen, och lite kylande vatten skulle göra honom gott.

Träningarna var hårda, och Enzo levde upp till dem. Han hade nog ett kort försprång så han tränat sedan han kunnat gå, det hade varit hans moders dröm att ha starka ättlingar, soldater mer än något annat. Han hade varit hennes skamfläck, ett faktum som var bestämt så fort han slagit upp ögonen. Här var han utvald, speciell. Älskad. Tillsammans med sina nya bröder och systrar. Alla utvalda för ett högre syfte än dem själva.
 Det var uppehåll i träningen och han andades något tyngre, andedräkten bildade moln framför nosen, men ännu kände han sig inte allt för varm. Det var som om hans päls var byggd för just det här klimatet, inte för kall eller för isolerande.

 Någon ropade ut och frågade om de skulle till vattensalen och när några gått med på att följa dit bestämde sig Enzo för att göra detsamma.
 "Jag är med" han stämma var entonig utan att uttrycka mycket känsla, men han anslöt sig till gruppen som skulle gå, och väntade på att någon skulle ta täten.

Vid ljudet av Fenns röst höjde Chander huvudet från tassarna. En efter en reste sig rekryter, och han skyndade sig upp. Till skillnad från de andra sa han inget, men han slöt snabbt in i gruppen. De fick honom alltid, utan undantag, att känna sig trygg. Här fanns det ingen risk för hårda bett och orättvisa ord vid ett felsteg. Här var han älskad.
     Gruppen styrde stegen mot vattensalen, och den klara vattendoften fick Chander att verkligen känna hur torr han var i munnen. Det var som att han redan kunde känna det iskalla vattnet.
     "Asså, tror ni vi gö' framsteg elle'?" Frågan var riktad åt hela gruppen, men Chander såg mot Fenn, den som hade talat först. "De' vore så häftigt å' bli ett Isblod."

När de närmade sig vattensalen och Hrimnir ökade omedvetet steglängden för att komma dit snabbare. Han klippte uppmärksamt med öronen när Chander började tala. Framsteg. Han försökte släta ut minen för att se så lugn ut som möjligt, men lyckades inte riktigt med det.
    "Jag hoppas vi gör det i alla fall."
Var det någonting han var rädd för var det att han inte kunde mer nu än vad han hade gjort när han först kom till slottet. Men det kunde inte vara möjligt. Något måste han ju ha lärt sig på all den tiden. Det var åtminstone vad han intalade sig själv när han inte tyckte sig komma vidare i sin träning.
    "De' vore så häftigt å' bli ett Isblod."
Han hummade mjukt till svar. Ja, att bli ett Isblod vore jättehäftigt. Ett bevis på att han faktiskt var en riktig isvarg, trots att han blivit övergiven av sin mor.

Fenn mötte Hoshimes blick och nickade. Hrimnirs entusiasm var roande. Utan att vänta började han röra sig in i slottet. Chanders fråga fick honom att se på honom.
     “Jag ska bli ett Isblod,” svarade han bestämt. “Jag vet det.” Det fanns inget annat alternativ för honom. Fenn hade beslutat sig för länge sedan.
     “Men det gör kanske inte du förstås,” lade han till innan han lämnade Chander med blicken igen för att skynda sig fram till vattnet.

Tanken på att bli ett Isblod frambringade ett dumt, men stort, leende på hans läppar. Fenn var bestämd i sina ord, och Chanders blick var beundrande i ett ögonblick. Tänk om han hade varit lika säker på sin sak!
     ”Men det gör kanske inte du förstås.” Chander rynkade pannan och leendet försvann. Vad menade han? Att Chander inte visste att Fenn visste? Eller att han inte visste att Fenn skulle bli ett Isblod? Eller-
     Chander strök förvirrat öronen platt bakåt. Han förstod inte vad Fenn menade, och det gjorde ont i huvudet att tänka så mycket.
    ”Mmm...” svarade han osäkert, men följde med fram till vattnet. Det var iskallt, och skönt efter hettan.

Det hörde inte till vanligheten att hon var sen till något, men efter träningen hade hon fastnat i Hathors sällskap och delat några ord med den väldiga vargen. När hon sett i ögonvrån hur gruppen med rekryter börjat röra sig från platsen, i riktning mot tornet i vilket trappan ner till vattensalen låg hade hon ursäktat sig själv och sprungit efter dem.

"Klart han vet!" Sa hon som att det var det mest självklara i hela världen när hon tryckte sig fram mellan individerna i gruppen för att ta sig fram i täten. Ett brett leende klädde hennes anlete och hon buffade till Chander i sidan, vänligt men bestämt. Han hade all potential för att bli ett.
Han var ju utvald.
"Vi ska alla bli isblod en dag." Den lilla stäppvargen gav Fenn en menande blick, för att sedan se sig om som det aldrig skett. På snabba tassar, som tog många fler steg än vad majoriteten av de i gruppen gjorde, skyndade hon sig fram till massan av vatten.

De närmade sig snabbt vattensalen och även om det för det mesta var tyst talade snart Chander och han nickade lätt.
"Jag tror de sagt något om vi  inte gjorde framsteg" kommenterade han sakligt och tonlöst. Det skulle vara motsatsen till lukrativt om de inte hjälpte dem bli sitt bästa. Det var därför de var här. Därför de var utvalda.
 En vass blick lades på Fenn, men då Turbo kom in som den virvelvind hon var sade han inget, utan gladdes bara att Chander inte tog åt sig.
 "Vi kommer dit tids nog, vissa före andra" en till blick lades på Fenn, och ett sällsynt flin drog i mungiporna.
 Han anslöt sig till Chander och drack av det svalkande vattnet. Det var himmelskt gott efter träningens hetta.