Det var Malvado's tur att jaga och Hyzenthlay passade på att utforska lövskogens växande föda. År hon spenderade i ensam vandring har lärt henne att mat inte enbart var något man jagade. Hennes magkänsla sa att lövskogen var full med nyttiga växter. Det som försvårade allt var hennes totala okunnighet inom den lokala botaniken, men hon har överlevt än så länge på magkänslan utan minsta skada för kroppen. 

Det var så klart snart vinter och många buskar har tappat sina löv och bär, men det var vissa träd vars frukter mognade sent. Som till exempel denna smala äppelträden med två-tre små äpplen. Hyzenthlay synade frukterna med en forskarens entusiasm och reste sig på bakbenen med framtassarna lutade mot trädstammen. Den första frukten hängde relativt lågt och Hyzenthlay plockade den försiktigt av från grenen. Den andra äpplet krävde viss finess då den hängde högre och tvingade fakargen att hoppa. Hyzenthlay rev av den tillsammans med grenen den hängde på. Den tredje skulle kräva att hon antingen klättrade upp i trädet eller försökte nå den ovanför. Fakargen gjorde försök att som en puma klättra upp i trädet.

En kylslagen vind dansade fram genom lövskogens höstklädda skepnad. Röda, brandgula och några få löv som fortfarande bar nyanser av sina ursprungliga färger dinglade tröstlöst i väntan på sin första och sista färd innan de skulle bli ett med jordens yta.
Denna skog var en plats hannen återvände till årligen i väntan på vinterns första snö. Lövskogen kläddes i en magiskt vacker vinterskrud. Trädens tomma grenar omfamnades av ett vitt täcke, kallt att vidröra men ack så mjukt och behagligt att lägga sin blick över. Kristaller av fruset vatten. Men detta var inte hans enda anledning till att återvända.
Lövskogen var platsen för hans mors sista vila. 

Xeryus reste sig upp på alla fyra tassarna för att ruska liv och värme in i den stela kroppen. Han hade legat alldeles för länge i en och samma position. Leder och muskler skrek upprört över hans plötsliga rörelser. 'Ah, skit.' Mumlade han lågmält och frustade. Luften framför honom färgades grumligt vit när hans varma andedräkt slog emot den kylslagna atmosfären.

Hyzenthlay hade goda trädklättrings skills och använde de väldigt bra. Den smala vita kroppen tog sig snabbt upp i trädet och hon nådde äpplet med nosen. Försiktigt rev hon av den och släppte ner den mot marken. Den landade med en duns och studsade till innan den rullade en bit bort. Fakargen öppnade vingarna något och hoppade ner. Tassarna slog mot marken med ett dovt ljud och hon skyndade sig på att plocka upp ett äpple.
' Så där, gick inte vilse. Hittade mat. Malvado blir nog glad'
tänkte hon och började gå mot deras läger. Det var då hon kände av främmande närvaro, inte genom doft eller energier utan genom känslor. Någon var här men hon visste inte vart. Hon var ännu ung och inte lärt sig att lokalisera andra genom kraften.
Hyzenthlay skyndande sig till lägret och när hon släppte äpplet gjorde hon sig redo att leta reda på främlingen. Att det var en främling var hon säker på. Malvado skulle hon känna igen direkt. Detta var någon ny.

Lojt satt han sig ner och gäspade med ett ljudligt smackande till följd. Kort därpå kurrade det missnöjt i den mörkes buk. Xeryus såg sig sömndrucket omkring, och ärligt talat så hade han ingen vidare större lust till att röra sig mer än nödvändigt för stunden. Ett dovt prasslande fick dock hannens tankar på mat att abrupt avbrytas. Öronen spetsades och vreds åt ljudets ursprung, lika så följde hans blick till platsen. Ljudet av en kropp mot buskars nakna grenar. Hm. Xeryus gjorde sig inte förmådd till att visa något större intresse än att sitta kvar på platsen och invänta det som rörde sig bland träden.
En figur, vit som snö och med vingar som vilade mjukt mot dess sidor, dök efter ett tag upp i hans synfält. Xeryus höjde nosen till luften och drog in några rejäla andetag för att filtrera dofterna som låg i området.

Hon fann honom ganska snart men även han såg henne ganska tidigt. Hon var inte bra på att röra sig tyst i skogen. Hennes väg låg alltid genom luften, bland vindar, i hennes naturliga element. Han såg inte farlig ut men hon kunde lätt ta fel. Hans känslor kunde hon i alla fall inte ta fel på. Han var inte Hennes nyfikenhet fick henne att komma fram ur buskarna och studera hannen framför henne med de regnbågsfärgade ögonen. Hennes ansikte var allvarligt, en rynka låg mellan hennes ögon.
Hon rörde sig inte men var spänd på att ducka undan om han skulle anfalla. Hennes nos drog diskret in luften för att lära sig hannens doft.

'Pah. Vad är det där för uttryck att möta en främling med? Du gör inget vidare intryck måste jag säga.' Den vita tandraden som legat gömd under läpparna blottades i ett brett leende.

Förvånat spetsade Hyzenthlay öronen och nästan skruvade sig generat. Hon gillade inte vara oartig och nu har hon till och med fått en tillsägelse av en vuxen främling. Hennes ansiktsuttryck blev mjukt och vilset. De regnbågsfärgade ögonen flackade flyktigt mellan olika detaljer runt henne utan att riktigt ta fäste. 

- Ehm, förlåt. Jag eh...

Hon skakade lätt på huvudet och strök öronen bakåt innan hon åter såg upp mot främlingen. Hon hade stor lust att springa iväg.

Det ryckte till i den mörkes öron när han såg hur uttrycket ändrades i honans anlete. Hans egna leende övergick till ett mjukt flin och den lila blicken gömdes kort under ögonlocken.  
'Äsh. Det är okej.' Medgav han och kisade mot henne. 'Jag ska väl inte vara den som är den.'

Hyzenthlay såg upp mot främlingen, de regnbågsfärgade ögonen granskade honom noga innan ett litet leende skymtade flyktigt på hennes ansikte.

- Jag visste inte att någon var så nära här.

Sa hon. Hon var ungefär lika stor som hannen men fortfarande var hon yngre. Oftast var de hon träffade mycket större än henne och hon var van att de var äldre.

"Det är lugnt." Svarade han lättsamt och knyckte vagt med skuldrorna. "Man kan inte hålla koll på allt."
Xeryus reste sig upp och lät en tjock gäspning sära på käkarna. "Nä. Om man skulle ta och göra något istället för att sova bort hela dagen." Hannen förde tillbaka sin blick till den yngre tiken efter att ha låtit den vandra iväg. Han bar ett undrande uttryck i sitt anlete. Kanske att ynglingen visste något om det? 
"Du vet inte när snön tänkte komma hit?"

Hyzenthlay skakade blygt på huvudet.
- Om det är snö du söker så ta dig till de Norra Bergen. Där finns det snö. Jag vet inte om det brukar snöa här. Men det är inte så kallt än för att regn ska bli snö.
Hyzenthlay var född i de Norra Bergen och i hennes liv var snö en naturlig del. Hon hade större svårighet att förstå att det inte snöar på vissa ställen.
- Vad heter ni?
Hyzenthlay började använda Malvado's sätt att tala, han sa fortfarande ni till henne trots att de har vandrat lång tid tillsammans. Nu verkade det kännas rätt för henne.

"Hmm, jaså du? Kanske att det bara är jag som är lite tunn i pälsen då." Konstaterade han något skämtsamt. För honom kändes luften tillräckligt kall. Han tog ett rejält andetag och andades ut genom munnen för att se hur ett stort, grådassigt moln bildades framför honom. Vanligtvis var det ett tecken på att kylan var stark nog för att frysa vatten, men kanske att luften högre upp inte påverkades på samma sätt av temperaturen som höll sig längst marken. Hannen vinklade hakan snett upp, i riktning mot himlavalvet. Skyn var minst lika grådassig som hans andedräkt.
 "Men jag har inga planer på att ta mig från lövskogen ännu. Jag får vara tålmodig och vänta ut snön, helt enkelt." Det var bilden av lövskogens vackra skrud av snö som lockade honom till platsen till att börja med, samt chansen att hedra minnet av hans bortgångna mor som förlorat livet där.
En kort glimt av något sorgset gick att tyda i den syrenfärgade blicken när han tänkte tillbaka på den mor som han varit för ung för att minnas. Han hade aldrig fått en chans att lära känna henne innan hon blivit ryckt från jordelivet.

"Namnet är Xeryus." Och med dom orden smög sig hans sedvanliga leende fram över läpparna och det sorgsna tycktes ha runnit av honom, likt vatten mot sten.

Hyzenthlay synade hannen allvarligt och nickade sedan medhållande. Hans päls var tunnare än hennes, kanske därför han trodde att snön skulle komma snart. Hon själv kände att det skulle ta ett tag till.

- Varför väntar ni på snön här? Är det något speciellt som händer då?
undrade hon försiktigt och fick en känsla av sorg som svar. Hon bet sig i läppen. Hon borde inte ha ställt den frågan förstod hon.

- Hyzenthlay.
presenterade hon sig hastigt i hopp om att hannen glömmer av hennes otaktfulla fråga.

Hyzenthlay ryckte på vingarna. Hon skulle nog inte ha nöjet att stanna här tills snön kom men hannens ord fick henne att fundera på att återvända hit någon vinter. Bara för att se hur det blev här när snön kom.

- Jag vandrar med min vän. Vi utforskar Numoori tillsammans.
sa hon lättsamt halvsanningen. Egentligen var de på flykt från Devils och inte alls på en nöjesvandring, men detta behövde inte Xeryus veta.

- Men jag föddes i de Norra Bergen. Har ni någon gång varit där?

Ett långt yl hördes och Hyzenthlay höjde ögonbrynen när hon förstod att det var ett kall till henne. Hon kastade en ursäktande blick mot Xeryus innan hon fällde ut vingarna och med ett litet leende på läpparna hoppade upp i himlen.

- Måste fortsätta nu..
sa hon högt till hannen och flög iväg till den som kallade på henne.

[AVSLUTAD]