Den gyllene varginnan vandrar fram mellan de mörka skepnaderna som en gång var välvuxna och starka träd. Nu är det bara förkolnade skelett kvar. Men området verkar hämta sig väl. Det är naturens kraft. Vad som än händer så lyckas alltid naturen repa sig. Ett lätt leende vilar på varginnans läppar. Det är en sällsynt syn. Hon sänker sitt nätta huvud mot marken och i hennes spår växer gräset lite starkare. Lite grönare.
Småfåglar kvittrar i skyn och på kala mörka grenar. Solen står högt och det är en skön dag. En ljummen vind sveper mjukt fram över området. Varginnan höjer huvudet igen och sluter ögonen. Så fortsätter hon vandra framåt. Hon behöver inte se vart hon går för att ta sig fram. Jorden leder henne, och i hennes spår reser sig det färska gröna gräset mot himlen.

Efter en stund korsar en liten bäck hennes väg. Varginnan öppnar ögonen och den pupillösa rubinröda blicken sänks till vattenytan. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Det vore passande att släcka törsten. Hon har inte bråttom. Hon har ingenstans hon behöver vara. Hon kan ta sin tid. Hon kan gärna stanna i det här området ett tag. Hon tar steget fram till kanten och sänker ner huvudet mot vattenytan och börjar dricka. Vattnet är svalkande och skönt efter att ha vandrat länge. Hon tog vägen genom döda skogen och där skyndade hon sig mest igenom för hon tycker inte om att vara där. Och hon tycker inte om att ha obehagskänslor. När hon druckit sig otörstig reser hon på sig igen. Ruskar lätt på huvudet och sedan hela kroppen. Den långa yviga svansen sveper till bakom henne och tippen böjer sig i en mjuk båge som hon alltid håller den. Hon tycker inte om att ha svansen släpandes i marken. Varginnan vänder om och börjar med mjuka ljudlösa steg att vandra längst med bäcken.

Efter en stund märker hon att hon inte längre är ensam. Någon befinner sig i närheten och jorden avslöjar dennes närvaro. De tofsprydda öronen klipper till på varginnans huvud. Hon stannar inte. Fortsätter vandra framåt längst med bäcken. Hon kan känna varje steg främlingen tar. Varje mjuk vibration i marken, och jordens viskande. Grässtrånas fnittrande. Varginnan fortstätter obrydd framåt.

[PAX TILL XERYUS]

Med lätta steg tog han sig fram över den öppna terrängen. Vart hans violetta blick än vandrade så kunde han inte undgå minnena som kom till hans tankar. Minnen som inte var hans egna. Xeryus ruskade på huvudet i ett försök att samla sig. Han hade vetat att detta var en del av vad det innebar att bli renad, men trots att flera dagar hade passerat sen det inträffat så var det honom fortfarande många gånger övermäktigt. Han stannade tvärt upp och slängde en kvick blick mot himlavalvet innan han sänkte huvudet och fortsatte på raska steg. Egentligen hade han inte bråttom som det nog var lätt att tro utifrån takten han höll, men han hade varken det - eller någon mening med den resa han nu hamnat på.
Omgivningen fladdrade förbi i form suddiga bilder. Vart hade han hamnat egentligen? Farten trappades ner och han blev tvungen att blinka bort bilderna från sina hornhinnor med ett ansträngt uttryck som klädde hans anlete. Under tiden nådde doften av en annan individ hans luktorgan. Snabbt spärrade han upp ögonen för att se sig om och en bit bort kunde han skymta hur en gyllene fäll badade under solens värmande strålar. Xeryus blev stilla stående utan att säga ett ord, utan att uppmärksamma främlingen på hans närvaro med en glad hälsningsfras, som han annars tagit till vana att göra.

Den gyllene varginnan lyssnar till jordens viskande röster. Om främlingen. En som rör sig i väldig fart. Vad är detta? De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud. Tänk att besitta sådana förmågor. Snabbhet. Styrka hade väl ändå varit mer värt. En lätt fnysning undslipper henne och den pupillösa rubinröda blicken sveper lätt över området som sträcker ut sig framför henne. Ansiktet är åter en likgiltig och kylig mask. Liksom alltid. Det är bäst så. Det är alltid bäst så.

Solen strålar och värmer hennes rygg när hon vandrar framåt med stolta steg. Hon är minsann en vacker syn. Majestätisk. Hennes rena blod och styrka är vad som gör henne speciell. Och nog är hon speciell.
Den pupillösa rubinröda blicken faller på en mörk skepnad längre fram. En främling som är mycket mindre än henne själv. Står främlingen som ser på henne? Nog måste hon vara den vackraste han sett. Det är förståeligt om han är hänförd. Hon vet om att hon är vacker. Nej, inte bara vacker. Hon är skönheten personifierad. Hon ser bara på honom en stund innan hon släpper honom med blicken.

Käkarna särades men frös mitt i den pågående rörelsen och Xeryus blev för en stund ståendes med käften halvt på glänt. Det första som slog honom var hur pass enorm den gyllene vargen var i jämförelse med hans egna, något försiktiga storlek. Hanen slöt munnen och smackade frånvarande med tungan. Med ett kvickt språng låste han in sin riktning på den andra individen. Två. Fyra. Sex. Åtta. Innan han visste ordet av det så hade tassarna fört honom fram till honan och med en snäv inbromsning ställde han sig vid hennes sida nickade lätt i en hälsningsgest.
"Kan ni säga vart vi är?" Han bjöd på ett brett leende. Förvirringen låg tydlig i hans anlete när han såg på henne med sina stora, violetta ögon.

Hon förvånades faktiskt av hans snabbhet. Det är inte ofta hon förvånas av något. Hon lyckas hålla sig i schack och ger honom bara en kylig blick som svar på hans leende. Varför ler han åt henne?
"Eldskogen". Svarar hon honom kort. Vet han inte det? Vilken okunnig liten en.
"Är det inte passande att först presentera sig innan man börjar ställa frågor". Det låter inte som en fråga när hon uttalar orden. För hon är inte den som ställer frågor. Hennes auktoritet sitter fortfarande i. Hon är van vid att ge order. Även om hon inte har haft någon att kommendera över på väldigt länge nu. Kanske saknar hon det. Förmodligen. Men erkänna det gör hon inte. Det är ändå en del av den hon är.
Hon fortsätter framåt utan att sakta farten. Hon ser ner på hanen igen. Möter hans violetta blick. Vad är han för en?

"Eldskogen." Upprepade han efter att hon yttrat namnet. "Jag förstår." Men det gjorde han egentligen inte. Namnet på området fanns inte bland hans minnen. Kanske att det var ett namn som bara vissa använde sig av. Han blickade ut över området, men när honan fortsatte tala till honom så såg han tillbaka på hennes högresta figur.

"Ahhh, du har rätt. Mitt namn är Xeryus." Han blev tyst i tankar. Nu när han hade genomgått reningsriten så fanns det väl ingen anledning till att han inte kunde presentera sig med klanens namn. Och utan att tveka mer så slängdes orden ur hans strupe. "Av Oga." Stoltheten han bar för sina förfäder och gener gick inte gå miste om. Hans ljusa, något hesa men pojkaktiga röst speglade allt det som pågick inom honom. Hela den storm av känslor, men främst den glädje och förvirring som alla minnen han fått tagit del av, skapat. "Vad är ditt namn?"  Xeryus slog följe vid honans sida då hon fortsatte gå utan att verka ha några planer på att stanna upp eller sakta ner. Med de långa benen hon hade så fick han hålla en högre takt på sina steg för att hålla hennes.
Svansen svajade lättsamt bakom honom.

Hon förstår sig inte på den här lille främlingen. Och vanligtvis brukar hon avfärda sådant hon inte förstår. Förstrött undrar hon hur mycket eller lite det skulle krävas för att få den här främlingen att lämna henne ifred.

Men han inser vett och presenterar sig. Xeryus. Av Oga. Har hon hört det tidigare? Ena örat rycker till och hon studerar honom med kylig blick. Hon har ju den otroliga bekvämligheten med att inte behöva se sig för vart hon går så hon kan ser på främlingen och försöka undantrycka frågetecknen som poppar upp i hennes huvud. Avfärda dem som trivialiteter.

"Mitt namn är Artemis, dotter av Lukario och sondotter av Dolor". Hennes namn och anor är något hon är otroligt stolt över. Och främlingen verkade ha tyckt att det där av Oga var viktigt. Så varför inte? Artemis är renrasig Caza. Hon har mäktigt blod i sina ådror. Hennes far är en mäktig krigsherre och hennes farfar var en välkänd och aktad ledare. Artemis vill inte vara sämre. Hon vill med lämna avtryck efter sig. Göra sitt namn välkänt. Hittills har allt hon försökt skapa smulats ner till intighet.

Utan att behöva lägga sin blick på vägen som låg framför henne fortsatte honan sin marsch över det öppna landskapet. Det var förunderligt att hon inte behövde se vart hon satt sina tassar, men samtidigt var det smidigt för dem båda då de kunde föra sin lilla konversation rullande utan att släppa varandra med blicken.
Xeryus trampade vidare vid hennes sida och lyssnade nyfiket till när hon talade.
"Jag kan inte säga att jag vet vilka de är, inte till namnen." Han skakade intygande med huvudet. "Men jag kan höra att deras namn betyder mycket för dig." Det sedvanliga leendet låg över de mörka läpparna. Hon som han tycktes ha ett släkte som de var stolta över.
Han lät den ljusa blicken dansa över hennes smidiga kroppsformer. Från tassar till ben, från rygg till skuldror och nacke men han kunde återkalla att han träffat någon varg som påminde om henne i kroppsformen. Det var rätt sannolikt att han kunde komma på det för stunden, med tanke på alla nya minnen som tagit plats i hans skalle.

Hon verkar oberörd när han talar. Han är ung, det är inte konstigt att han inte känner till så stora namn som Lukario och Dolor. Nog betyder de mycket för henne. Även om hon inte kände Dolor alls och endast mötte honom en flyktig gång innan hans själ vandrade vidare.
Gör det henne sorgsen att tänka på dem? Insikten av att hon faktiskt inte har någon. Dumheter. För en stund släpper hon hanen med blicken och riktar den framåt. De där violetta ögonen kändes underliga att se in i för länge. Det känns inte riktigt som att se in i en ung vargs ögon. Det verkar ligga något djupare där i. Tystnaden lägger sig mellan dem när de vandrar framåt. Så sveper den pupillösa ribinröda blicken tillbaka till hanen.
"Varför följer du mig?" Det är sällsynt att hon yttrar sig frågande. Men nog är det det hon gör denna gång. Den lilla hanen hade bara slutit upp vid hennes sida och börjat vandra med henne. Det har ingen gjort förut. Likgiltigt och kyligt ser hon på honom. Visar inget av det som gömmer sig på insidan. Det känns lugnande att veta att hon har sådan kontroll. Sådan disciplin. Inte skulle hon sjunka så långt som vanliga dödliga. Hon är Artemis.

"Du såg ensam ut." Sa han med en lättsam och uppriktig ton. "Och det var jag med, för den delen..." Han slöt ögonen för en kort stund och gav ifrån sig ett hjärtligt skratt under tiden.

Hon såg ensam ut? Såklart hon var ensam. Det fanns ju ingen annan här. Men det betyder inte att hon var ensam. Och det finns de som faktiskt hellre är ensamma än i något irriterande sällskap. När hanen skrattar ger hon ifrån sig en lätt fnysning. Vilken irriterande liten en. För en stund ser hon dömande på honom. Varför skulle det finnas något intresse för den här lille saken. Är han riktigt frisk innanför pannbenet?
"Jag är aldrig ensam". Svarar hon och en rot höjer sig ur marken framför den lilla hanens tassar.

"Oj-oj." Innan han visste ordet av det så befann han sig en bit strax framför den gyllene honan. Något på marken hade fångat hans framtassar och fått honom att stappla till. I nästa sekund hade han, när han varit på väg att falla, slutit blicken och låtit hela sin varelse flyttas framåt med hjälp av kraften. Han återfick balansen och såg förvånat bort mot Artemis.
Det hela hade skett under ett knappt ögonblick.
"Jösses." Sa han med ett flin och pustade ut. "Jag borde verkligen se mig bättre för."

(Xeryus har fått teleportering som kraft, om du undrar vad det är för något han håller på med.)

Den lilla hanen hade snubblat till på roten som satt framför hans tassar. Men hans reaktion var inte riktigt vad hon väntat sig. Hans kropp försvinner vid hennes sida och dyker upp igen en bit längre fram. Vad är detta? Artemis stannar upp och den likgiltiga blicken fästs på den lilla svarta hanen när han talar.
"Teleport". Mumlar hon för sig själv. Det måste vara förklaringen. Hon har sett och mött vargar med den kraften tidigare. Det är något som fascinerar henne. Trots att hon behåller allt sådant på insidan och inte visar något utåt. Än dock ryckte det nog till lite i hennes mungipor.
"Du verkar inte vara så klumpig på tassen i alla fall". Säger hon och sätter kroppen i rörelse igen och rör sig mot hanen och sedan förbi honom. Hon ser ingen orsak till att stanna upp just här. Hanen blev nog just lite mer intressant.

Jag har mitt släkte att tacka för det, yttrade han kort och lurade på ett leende.

Min balans har verkligen blivit oklanderlig. Konstaterade lågmält, som mest för sig själv, och lät blicken vila över de mörka framtassarna samtidigt som han slöt upp vid den gyllene honans sida på nytt.
"Du nämnde att du aldrig var ensam, hur menar du då?" De lila sfärerna sökte sig till den röda blicken hos den större vargen med ett genuint undrande uttryck i sig. Han kunde inte låta bli att undra vad det var som hon menat med dom orden. Uppenbarligen hade hon varit fysiskt ensam... Så, var det kanske på någon psykisk nivå som hon hade sällskap? Något väsen som man inte kunde se med blotta ögat? Ju mer han funderade över saken desto större växte sig nyfikenhet.

Släkte? Hon begrundar hans ord en smula medan den lilla hanen sluter upp vid hennes sida igen. En efterhängsen liten sak. Men faktiskt så ogillar hon inte hans sällskap. Hon ser på honom när han möter hennes blick igen. Han är nyfiken. Hur skulle han inte kunna vara det? Hon är ju Artemis.

"Vad går du på?" Hon svarar inte direkt utan kontrar med en motfråga. På samma gång kan hon kanske få svar på hur hanens tankegångar går. Om han kör med enkla svar eller går djupare. Det finns flera svar på hennes fråga. Hon fortsätter pröva honom. Är han värdig att fortsätta vandra vid hennes sida en stund till?

Xeryus sänkte blicken och begrundade marken som flöt fram under hans tassar.
Jorden? Han gjorde en fundersam grimas och såg upp mot honans anlete på nytt. Jag förstår inte.

Ett kort skratt undslipper henne. Vilket är ytterst sällsynt. Men hon känner sig underligt avslappnad i den lilla hanens sällskap. Sällskap... Det har hon inte haft på länge.
"Jorden är min bundsförvant". Svarar hon.
"En mäktig sådan". Lägger hon till i en utandning medan hon ser åt ett annat håll. Alltid har hon varit stolt över hennes band till jorden. Till naturen omkring henne. Och det med rätta.

Ahhhhh...
Ett kort skratt undslipper honom när han inser sin egen dumhet och han skakar på huvudet. Självklart var det så hon menat, att han inte insett det direkt. Svansen svajar glatt med i takten av deras rörelser framåt. Trots tikens något buttra inställning från en början mot honom så verkar hon nu ändå ha lättat något, och det skratt som hon själv bjudit på fick honom att bredda ytterligare på smilbanden.
Jorden alltså, han nickar instämmande till sina tankar. Det låter häftigt!

Hon höjer lätt på ena ögonbrynet när det går upp för Xeryus. Ja, inte kan hon förvänta sig att andra ska vara lika smarta som hon. För såklart är det ingen som är i klass med hennes intellekt.
"Den följer min minsta vink". Svarar hon i lite lägre ton. Inte för att hon skryter om det. Men nog är det ingen hemlighet att hon har jorden på sin sida. Och ska hon en dag stå på toppen av världen så är hon inte den som är blyg med sin egen styrka.
"Du själv verkar besitta minst sagt... intressanta krafter själv". För ovanlighetens skull har hon inget emot att kallprata.

Ännu en gång går ett ljus upp för Xeryus när han inser att roten som han nästan snubblat över måste ha varit ett av honans verk.
Var det alltså... Var det du som gjorde så där tidigare? Höjde roten ur marken för att jag skulle stupa? Han tystnade tvärt för att sedan utbrista, vad taskigt!
Xeryus lät tjocka rynkor av irritation slå sig fast i hans anlete samtidigt som han gav Artemis en blick. Inte okej. Rösten gav vika i hans försök att se och låta butter.

Ärligt talat gav han inte ett skvatt i det, utan såg det som ett skämt från honan. En kul grej. Han var själv en som gillat att retas och småbråka med syskon när han varit yngre och levt med familjen men det hade alltid varit otyg fött ur den kärlek han kände till dem.
Snart började dämpade fnissningar slippa från hannen. Han vrider bort huvudet i ett försök att dölja sitt misslyckande försök till att verka upprörd över det som skett, men blir till slut tvungen att stanna upp för att samla sig.
Mmmm, teleportering och förmågan att styra och forma vinden, säger han med en raspig röst efter att ha framkallat en hostning.

Ett flin uppenbaras på hennes läppar men försvinner lika fort igen.
"Jag testade bara dina reflexer". Svarar hon utan att se på den lilla hanen. Hennes blick är fäst någonstans längre fram. Men hon tycks inte se på något speciellt.

Hon nickar lätt när hanen berättar om sina krafter.
"Imponerande". Svarar hon utan att låta något vidare imponerad. Men det kan man inte förvänta sig av henne heller. Men den där teleporteringskraften fångade lite av hennes intresse.

Ett mjukt leende vilar i det mörka anletet när honan håller talan. Han betraktar henne varsamt. Du verkar inte särskilt imponerad. Ett flin träder fram men slocknar lika snabbt som det sprungit över hans läppar. Men jag ska inte uppehålla dig längre. Kan hända att vi ses igen en dag, Artemis. Han ökar takten på stegen och fäster blicken på stammen från ett träd som smakat lågorna av den eld som härjade i skogen. Ett lågt knäppande ljud följs av att hanens skepnad plötsligt försvinner från sin plats på marken, till att den dyker upp på den plats där hans blick nyligen vilat.
Han ser sig över sin skuldra. Vi ses! Xeryus blinkar skämtsamt till Artemis innan han ser sig tillbaka och slänger sig ner från stammen. Sträcker ut benen och tar sig fram över stock och sten på kvicka tassar.

[Avslutat]