Det mjuka ljuset från de levande ljusen kastade långa, mörka skuggor på väggarna. Med en enorm knut i bröstet vankande han av och an i sitt rum. Då och då sparkade han frustrerat till fällarna som låg på golvet, och var gång han gjorde det kastade Minerva en bister blick på honom. En blick som han valde att ignorera. Den rastlösa energin han känt sedan ett par dagar tillbaka vägrade lämna honom. Ovissheten om var Varya tagit vägen höll på att äta upp honom inifrån. Visst, hon hade varit borta längre tid än så här tidigare, men då hade han åtminstone vetat om det. Nu hade han inte en aning. Det som oroade honom mest var att inte ens Aurora visste. Han hade kunnat acceptera att hon varit arg och vägrat prata med honom efter att han låtit henne brännmärkas. Han stannade upp. Tankar som passerat flera gånger sedan hon försvunnit från Numooris yta rusade genom hans huvud. Var allt det här hans fel? Hade han gjort fel som satt ner tassen och gett henne en konsekvens av sitt handlande? Var det på grund av honom som Aurora nu led? Vid Tenrai, han skulle aldrig förlåta sig själv om så var fallet.
    Plötsligt ramlade en av Gehennas spioner in genom dörren.
    "Varya, tillbaka, närmar sig." flåsade hon fram.
Grendels hjärta frös för ett ögonblick till is. Hon var tillbaka. Hans älskade flicka var hemma igen. Utan att så mycket som säga något kastade han sig förbi den andfådda tiken.
    Han hade nog aldrig sprungit så snabbt i hela sitt liv som han gjorde nu. Han kastade inte ens en blick på de båda vakterna som stod precis utanför den inre muren. En liten bit längre ner kunde han se en bekant svart-vit gestalt. Hon var tillbaka. Vid Gudarna, hon var tillbaka!
    "Varya!" kallade han och han kunde se hur hon frös på stället.
Med glansiga ögon saktade han halvhjärtat in och kastade sig mot hennes bringa.
    "Jag trodde jag förlorat dig." kväkte han fram, med en röst som stockade sig i halsen.
    "Jag trodde- jag-" han avbröt sig själv när hon lade sig ner och han på riktigt kunde välkomna henne hem.
Tacka Tenrai att hon var hemma igen. Hans hjärta. Hans livs ljus.