Det var med försiktiga steg som Vasilisa närmade sig sin broder. Silhuetten av hans kroppsspråk sade åt henne att något inte stod rätt till, och osäkert bet hon sig själv i läppen. Hon hade insett att hon inte hade varit en bra syster på sistone… eller när hade hon någonsin varit det?
    Med aningen skamsen blick slog hon sig ned bredvid Kolzak och blickade ut mot fästningen som spred ut sig nedanför dem. Det var förmodligen av en anledning han tagit sig till denna plats av ensamhet när snön nyss lagt sig, men envist hade Vasilisa bestämt sig för att ge honom sällskap.
“Dorogoy brat”, började hon lågmält. Modersmålet kändes som hemma på hennes tunga. Som hon saknade det. “Se på vad du har åstadkommit.”

* käre bror

Kolzak hade en annan dag kunnat mjukt le åt hennes ord med ett blygsamt skratt. Han hade bara modet att stöta fram ett korthugget 'hm' till svar.
"Jag?" upprepade han tankspritt. Det var omöjligt att fokusera, men Vassyas närvaro forcerade hans tankar att organisera sig. "Inte bara jag, sestra."
Kolzak suckade tungt genom nosen. Vad höll han på med? Det var detta som inte fick hända. En kil mellan honom och hans ansvar. Cirkeln behövde honom, de hade precis fått ett hem och värvat nya ansikten. Träningen hade dragit igång, allt var bra. Snart skulle de vara redo att ge sig ut. Han kunde inte vilseledas av sin vrede. Inte nu, när de uppnått så mycket.
"Visst skulle du väl vara ärlig mot mig," frågade han efter en stunds tystnad. Blicken rörde sig mot hans syster, mötte hennes bärnstensartade blick. Så lik mamma. "och berätta om jag ledde oss...fel?"

(Utgår från att de talar ryska med varandra hela tiden.)

Vasilisa såg på honom och suckade djupt. Hon hade inte varit fullt ärlig med honom fram tills den senaste attacken. Vid attacken gentemot Sezjas familj hade hon tvekat, likaså med attacken vid Måntemplet. Hennes samvete hade skapat oro, tvivel som hon hade velat berätta för sin bror. Men av rädsla av att hamna utanför och bli hatad, hade hon låtit bli.
    Men det hade förändrats, som så mycket annat. Vasilisa hade blivit mer säker på sig själv och vad hon ville uppnå. Dessutom hade de två syskonen talat om hennes misstro, och till sin förvåning hade känslorna varit delade, syskonen emellan.
    “Från och med nu lovar jag, att vara hundra procent ärlig…”, började hon lågmält. Hennes blick var mjuk, men ärlig. Skulle det här fungera, behövde ärligheten vara ömsesidig.  “Men käre bror, du måste prata med mig också.” 
    Hon tog ett djupt andetag och såg ut mot horisonten igen. Om hon skulle vara fullständigt ärlig, kunde hon lika gärna börja nu.
    “Jag antar att du har märkt att jag och Tenn…”, började hon och bet sig själv i läppen. Självklart visste han om att de två funnit varandra, den som missat de levde förmodligen under en sten. Det han kanske inte var medveten om, var liven som levde inom henne. Vasilisa hade inte berättat för någon, förutom Arashi som hade märkt av det. “Du ska bli morbror.”

Kolzak blinkade.
"Va?"
Först var det som om orden inte sjönk in, som om han inte kunde koppla. Men när han tillslut begrep innebörden av hennes ord sprack hans ansikte i ett brett leende. 
Han skulle bli morbror.
"Du ska... du ska ha valpar?"
Kolzak hörde hur dum han lät, men han kunde inte dölja glädjen i hans röst. Tanken på små valpar, hans systerbarn, som sprang runt i hallarna fyllde honom med en obeskrivlig glädje. Han drog in Vasilisa i en omfamning, tryckte sig mot henne och kände sig rörd till tårar. Han försökte dölja det genom att hest skratta till. "Jag lovar att jag ska skydda er," fick han fram mot hennes varma päls. "Jag lovar att jag ska bli bättre. På allt."
Tårarna strömmade fritt, värmde Kolzaks kinder och han bara lät dem, oförmögen att hindra dem.

Rädslan som för några sekunder lämnat henne stel; lättades när hon såg hans breda leende och smittade av sig på henne. Med lätt iver nickade hon. Trots att hon var skräckslagen inför vad som väntade henne, var hon också lycklig. Det var det bästa som hade hänt henne, och valparna hade inte ens fötts än.
    Broderns ord fick henne att le ännu större, och lyckligt besvarade hon hans omfamning. Även fast hon inte behövde hans tillåtelse så var det oerhört skönt att veta att han stod på hennes sida, och att han var glad för deras skull.
    “Dorogoy brat, ne plach'”, viskade hon, men tårarna hade börjat strömma nedför hennes kinder också. Ett mjukt skratt lämnade henne och hon drog sig undan några centimeter för att kunna möta hans blick. “Tenn vet inte om det än, men jag ska berätta för honom ikväll.”

*käre bror, gråt inte

Tenn visste inte om det än, alltså. Kolzak log lite åt det och stötte ifrån sig ett patetiskt, gråtblandat skratt. Han kunde knappt vänta på att få se hans min.
"Åh, sestra."
Kolzak kramade om henne igen. Hårt. "Har... du tänkt ut några namn? Det är tidigt, jag vet, men..."

Aningen skamset nickade hon, men leendet på läpparna fanns fortfarande kvar. Hon kände sig skyldig till att redan börjat planera sina barns namn, när den ena föräldern inte visste att han ens skulle bli föräldrar ännu. Faktum var att hon tänkt ut två namn från hennes språk, trots att hon inte visste hur många exakt det skulle bli. Självklart var hon tvungen att rådfråga Tenn först. Dock var hon nästan säker på att han skulle tycka om de namn hon än tänkt ut.
    "Lev, och Yelizaveta... sedan vet jag inte än", viskade hon lågt mot hans varma päls. "Vad tror du om det?"

"Lev och Yelizaveta..."
Kolzak log nästan lite drömmande. Tanken på valpar, hans systersöner och systerdöttrar som sprang i fortet de byggt var nästan överväldigande. Men också skrämmande. Liv han skulle skydda, skydda med sitt liv. Små, vackra liv som inte fick skadas. Kolzak kunde inte hjälpa att också tänka på namn. Ett namn, i synnerhet.
"Katya?"
Kolzak insåg att han tänkte högt. "Förlåt. Det är bara... jag tycker det är ett fint namn."

"Det är jättevackert." Hon log stort och såg på hans ansikte. Lyckan var så tydlig, och det gjorde henne lika glad också. Det glimmade till i hennes ögon och busigt såg hon på honom. "Du får spara det till dina."
    Solen hade vid det här läget nu gått ned bakom horisonten, och kanske var det dags att bege sig tillbaka. Med en mjuk knuff buffade hon på honom. "Teper' prikhodi, brat, nu går vi hem."

*kom nu bror

[Avslutat]