Många dagar och nätter hade passerat sedan drömmen. Ändå hängde den kvar färsk och tydlig i hennes minne. Den egendomliga känslan hade inte ens så mycket som falnat, utan snarare tvärt om. Men när Vera vänt sig om för att besvara på hennes namn och ingen funnits där hade hon börjat befara sitt eget välmående.
     Skuggorna hade djupnat under träden, men eldarna var som alltid vakna. Deras sken dansade över väggarna stillsamma och nöjda. Vera sökte sig med bestämda steg vidare till Malphas smedja. Där var det alltid störst chans att finna honom. Men trots att det inte fanns någon tvekan i hennes uppsyn lurade den bakom de ljusa ögonen. Men vad som än hände, vad än allt det här betydde, var hon säker på att Malphas skulle ha svaret.
I det röda dunklet av eldar var hans ansikte skugglikt och främmande, men dem skarpa ögonen var svåra att ta miste på.
     “Malphas,” hon stannade inför honom med en likgiltig uppsyn. Den mer formella och allvarsamma stämningen gjorde att hennes dialekt tämjdes en aning.
     “Nåt tynger mig, å jag söker råd å väglädning. En tid tillbaks hade jag en dröm, lika tydlig som sinnevärlden. Jag trodde de va nå gott, men,” Vera rynkade ögonbrynen och hennes minspel blev hårt, “jag hör nån ropa på mig. En röst jag int hört förr, ändå, så bekant.” Som om någon försökte kalla henne från långt borta, som om någon desperat försökte få hennes uppmärksamhet.
     “Jag behöver klarhet. Va’ betyder detta?”

  "Vera." Hennes röst och säregna dialekt talade för sig själv.
Utan att släppa blicken från det bestyr han uppehöll sig själv med tycktes med ens tveksamhet gripa tag om honom. Något i hennes ord hade fångat hans odelade uppmärksamhet. Aposteln såg upp från sitt hantverk, en härjad men betagen blick fäste sig till ljusväktarens gestalt.
  "Säg mig... " Malphas dartade med blicken fram och tillbaka över Vera, likt ett rovdjur som studerade varje del av sitt byte för att finna dess svaga punkt. Hastigt reste han sig från sitt säte och stegade fram till henne. Nära, alldeles för nära. Hans sedvanliga samlade jag var omkullkastat, kvar fanns en manisk varg som såg något osannolikt framför sig. 
Något han inte skulle släppa.
  "Berätta," började han. "Berätta för mig vad som hände dig innan dessa egendomliga saker började inträffa." Ett leende drog i hans ena mungipa när hans uppjagade blick föll till hennes tvefärgade. "Berätta," uppmanade han på nytt.
Ett underverk. Meimei hade givit dem denna som ett tecken för att visa sitt erkännande och gillande till deras sak.
Det fanns ingen annan förklaring.

Malphas intensiva blick hugg tag om henne på ett sätt hon inte visste hur hon skulle tyda. Den egendomliga känslan pulserade starkare i henne, som om den hörde hur hon talat om den. Vera kände rädsla och den speglade sig i ett uttryck av oro.
     “Ja drömde om hur ja mötte någon, honom,” hon visste inte vem han var eller om han hade något namn, “han sa mitt namn, han kallade på mig, å sen...” Hon försökte samla sina tankar. Vera hade drömt om Gudar och änglar förut, men aldrig hade en dröm lämnat en sådan långdragen effekt på henne.
      “Han gav sitt ljus till mig, Malphas.” Veras röst darrade, känslorna och minnet låg nära till hands och berörde henne på nytt. “Hjälp mig å förstå," bad hon.

"Frukta inte." Aposteln uppmärksammade oron som omfamnat hennes väsen. Här fanns ingenting att frukta, tvärtom, för han såg vad det var som valt att ta henne i sitt beskydd. Vad det var som omfamnade henne med sitt ljus.
"Du har givits en ängel, Vera. En ängel. En större gåva och följeslagare kan man inte önska sig." Vördnad han upplevde speglades i tonläget av hans röst. Malphas tog ett steg närmre, om det inte varit för att Vera sänkte sitt nosparti i och med hans närmande hade deras nosar vidrört varandra. 
"Vi har välsignats av Meimei och de övriga gudarna. De har visat sin uppskattning till det som vi har och kommer uträtta, genom att skänka oss ännu ett ljus." Hans röst var lugn och saklig. Den övertygelse som vilade i honom var större än allt annat i denna stund. 
Malphas lyfte sitt högra framben och med området där tassleden övergick till själva tassen, placerad mot hennes haka, föste han mjukt upp hennes huvud så att deras nosar möttes. Ett varsamt leende växte fram över hans läppar.
"Vera. Alla möjligheter som kommer med detta. Vi har mycket att stå i."

Det var svårt att inte erkänna känslorna som rördes till ytan. Trots hennes ihärdiga försök att hålla sig samlad sken hennes villrådighet genom. Hon kände sig egendomligt liten under Malphas blick. 
      Men så tillkännagav han sin visdom. En visdom hon visste bara han kunde ge. Hennes uttryck blev oansenligt när hon plötsligt handskades med en ny våg av intensiva känslor. Vera drog ett skakande andetag. En ängel? Ögonen blev glasartade när hon kämpade tillbaka tårarna. Hon tappade alla sina ord när Malphas steg närmare och talade vidare.
     Det var som att ljuset inom henne vibrerade till tonerna av upptäckten. Som om det längtat efter att få namnges. Det var sanning, och även om hon hade svårt att slå tankarna om det så visste hon. Malphas beröring var förvånansvärt varsam men när Veras disträa blick mötte hans på nytt kände hon hur de sammanstrålade; som en själslig länk upprättades. Meimei hade gett honom ett uppdrag och i hans framgång hade han belönats av en till ängel. Vera var djupt berörd över att hon blivit den utvalda.
      "Jag e hedrad," andades hon tyst, rädd rösten skulle ge vika om hon talade för högt. Hon såg hans leende men var alldeles för tagen för att kunna besvara det; hon var trots allt omgiven av änglar, hur kunde hon vara något annat?

[Avslutat]