Natten låg tätt över landskapet. Det mörka gräset svalde allt ljus som månen försökte skänka och lämnade endast himlakropparna som tindrande detaljer på den djupa avgrunden.
     Varya var rädd. Vemod och fasa var inte känslor okända för henne, men denna gång tycktes de ha rivit sig så mycket djupare. Stegen var trevande och osäkra när hon styrde dem mot riktning systern gett. Väst om Civitas, där hade hon lovat att han skulle vänta på henne. Trots hennes vilja att skyla hennes ansikte, så som hon gjort den senaste tiden, så hade Aurora försäkrat henne om att det inte behövdes.
     Men när hon såg hans ryggtavla fylldes hon på nytt av ovisshet. Varya stannade upp och andan tycktes fastna i hennes hals. En sista chans att vända om, att gå hem igen. Då skulle han iallafall inte kunna krossa hennes hjärta. Då skulle det vara hon som lämnade honom. Hon kunde se hur han rörde på sig, vred på sig åt hennes håll. Omedelbart sänkte hon huvudet lågt och kroppshållningen speglade hennes tvivelaktiga känslor.
     Ljudet av rörelser genom det höga gräset skvallrade om att han sett henne, om att han närmade sig, men hon vågade aldrig se upp. Inte förrän han kallade hennes namn sköt hon honom en blick fylld av vädjan och svårmod.
     “Hej,” andades hon ut med en skälvande stämma. Varya skämdes. Mer än hon gjort tidigare, mer än hon skulle göra inför hela Civitas befolkning samlad. Hjärtat slog så hårt i bröstkorgen att det gjorde ont. Hon var så rädd att se hans blick, att se hans uttryck när han såg ärret. Men mest av allt, var hon rädd att han skulle lämna.

Kolzak kände sig desperat som sökte med blicken åt alla håll, flackande efter hennes skepnad, hennes bleka ansikte, hennes blå ögon. Han hade inte väntat länge alls, ändå kändes det som en evighet. Men när han hörde ljuset av lätta fotsteg bakom sig stelnade han till, för ett kort ögonblick. Sedan vände han sig långsamt om, vred sig åt hennes håll, och vilade blicken på henne. Hennes huvud var sänkt, hennes hållning osäker. Målmedvetet rörde sig Kolzak mot henne, slöt avståndet mellan dem. Hur gärna han än ville mötas av hennes blick, av hennes leende, så såg han inget annat än hennes ansikte i skuggor.  
     "Varya..?"
Nu såg hon på honom, och Kolzak mötte hennes blick för ett ögonblick. Sedan sköt blicken högre, mot hennes hjässa. Han lade märke till något nytt, något som inte borde vara där. Något som var... fel. Han registrerade ärret. Märket på hennes hjässa, där päls och hud bränts bort till ett fult märke, en uppenbar kontrast till hennes vita fäll. Det var inte bara ärret i sig han reagerade på. Det var hur distinkt formen var. Avsiktlig, en tanke bakom. Kolzak kom på sig själv med att stirra, men han kunde inte se bort. Han höll andan, som om det skulle hämma vreden som började koka. Han ville säga något, yttra nåt, men allt han kunde göra var att dovt morra. Blicken, tidigare mjuk och varm, vässades och hårdnade. Nosryggen veckade sig ofrivilligt och Kolzak kände ett plötsligt, explosivt hat mot vem som än gjort det här mot henne.
"Vem," lyckades han till slut andas fram. Det var svårt att tygla sig, han ville avreagera sig på något, hugga, slita i nåt. Marken under hans tassar började vagt skälva. "Vem gjorde det här?"

Ögonblicket kändes alldeles för långt och när hon såg hur hans ansikte förvreds i ilska tillsammans med hans djupa morrande förstod hon först inte. För ett hjärtslag trodde hon att den var riktad åt henne, innan hon hörde hans sammanbitna ord. Vibrationerna i marken skvallrade om hur mycket han faktiskt höll tillbaka.
     “Kolzak,” hon kallade honom, nästan som att hon var rädd att han skulle förlora kontrollen över sig själv och sin vrede som brann i den hårda blicken. “Det jag gjorde, det är oförlåtligt. Jag satte hela min familj i fara, hela Tenebris. Civitas. Allt de jobbat för, jag-” Varya avbröt sig, osäker på om hennes ord nådde honom.
    “Det är mitt straff,” orden lämnade henne tungt. Skammen sköt genom hennes kropp igen och hon såg ner i det mörka gräset. Det korta tystnaden sällskapades av vinden som sprang genom gräset med en jämrande röst.
      “Du måste förstå, Kolzak,” det fanns en vädjan i hennes röst, och tårar glittrade i hennes ögon när hon såg upp på honom igen. “De vill bara mitt bästa…”

Kolzaks blick flackade mellan ärret i hennes panna och hennes ögon. Det var svårt att fokusera, svårt att... tänka klart. Kolzak tänkte bara på hur han ville sätta tänderna i de som gjort det här mot henne, slita dem i stycken. Se till så att ingen kunde skada henne igen. Hon sa det var hennes straff, men hur skulle han förstå? Det var svårt att tygla sig, svårt att skingra tankarna. Kolzak andades ut tungt genom nosen, som om det skulle hjälpa. Allt de jobbat för. Var det här priset för det? Kolzak hade tusentals frågor men egentligen oviktiga. Tenebris. Civitas. Han spände käkarna. Hur kunde de? Bodde hon inte med sin familj? Vad hade de gjort för att skydda henne?
De vill bara mitt bästa...
"Ditt bästa!?" Kolzak nästan röt fram orden. Raggen hade rest sig i nacken på honom vid det här laget. "Ditt bästa, черт возьми...."
Han morrade ofrivilligt ännu en gång. "Hör på dig själv!"
Orden var hårda. Han gillade inte att vara så förbannad inför henne, det var trots allt inte henne han var arg på. Det kändes som om det var så mycket han inte fick veta, som han inte förstod sig på. Allt han lämnades kvar med var sina egna antaganden. Han tog ett djupt andetag, ett klent försök att lugna ner sig. "Du kanske får förklara så jag förstår," morrade han sammanbitet. "För jag begriper inte ett skit av det här."

Det var en instinktiv känsla av rädsla som fick henne att rygga tillbaka. Ilskan i hans ord var rå och oförlåtlig. Blicken vild och ursinnig. Det var omöjligt att inte känna av trycket av aggressionerna och om än hon någonstans förstod att det inte var ämnad för henne så kunde hon inte förbise hans hotfullhet. Det var en sida Varya inte sett av honom, en sida hon aldrig förväntat sig erfara, ändå stod hon nu här. Hjärtat hamrade hårt innanför revbenen.
     “Min familj är allt jag har!” Rösten var gäll, anklagande. “Jag har inget bortom Civitas murar! Jag är inget utan dem!” De blå ögonen stirrade tillbaka på honom med ett uns av klandran.
     “Förstår du inte det?” En ton av hennes eget vredesmod växte fram. Varför såg han inte det? Varför såg han inte vad hon var?
     “Jag hör hemma här,” en del av henne trodde inte på dem orden, men om hon sade det tillräckligt mycket kanske hon skulle det, “jag har ingen annanstans att ta vägen.” Hon tystnade och hennes ögon borrade sig fast i hans, nästan utmanande.
     “Och jag kommer dö här, för dem. Får du det igenom din tjocka skalle?” 

Kolzak kände igen sig i det Varya svarade. Min familj är allt jag har. Så hade Kolzak också känt. En hopplös ensamhet utan dem. Han hade trott sig vara förlorad utan dem, ett hopplöst fall, svag. De ville aldrig hans bästa. I slutändan hade allting handlat om vad som var bäst för dem själva. Kunde Varya inte se det? 


Och jag kommer dö här, för dem.
Ja̵͉͉̹̟̩͕̣̣̐̃̈́ͅĝ̵̨̹̺̞̥̺̟̂̀̈́̇̍̉͠ͅ ̷̫̤̹͎̆̇́͐͑̿̀̔̾̓k̴̞̻̲̈́̏̈́o̶͎͖͒̅̒͘m̸̛͍̻̥̺̲͙̗̙̌̓̋̉̍͐̚͝m̸̗͈͓̈́̀̀͛̓̕ͅe̸̜̓͋̐͌̕͠r̵̫̒̍͗̒͗ ̶̬̝̣̒̇̔̌̒͝͝͠d̴̻̗͈̪͈̭̞̀͂̎͠ö̵̡̫̪͇̱͉͆́̅̋͗́̚̕̚ ̴̢̱̤͎̘͇̦̝̌͋͜ẖ̵̄̿̓̓̈̊̍̌̚͘ạ̷̢̫̙̪̈̂͝ŗ̸̨̧̦̺̺̦̠͚̜̽͑͒,̷̮̣̓̀̑̂̓͊̕ ̸̙̗̭̪̮̾̕f̵̨̣̟̮̰̯̦̫͎̂̑ö̶̖̞̹͉̩̌̆͌̄͊ͅr̸͇͑̌̓́̀͝ ̴̛̤̗̱͈̈̔̄̾̏͆͝d̵̢͍̮̦̗̖̭̯̥͙͐̀̑̑͐͆͒͐͠e̴̯̲͍͉͈͓̜̳͆̕m̵̞̰̟̬̼̰͙̯͚̐ͅ.̷̡͉̱̲̞̹̘̙̰̔͋
Jag kommer dö här
̸̦͍̯͇̟̹͋̽̿̃̿̋̕͝K̸̡̡̪̝͎͚̰̓̐̾͋̆͊̈́̀̎̈ờ̴̰̩̬͋̊̏̽̕͝m̸̨̥̞̣͖̯͈̓m̴̖̭̯̫̫̔̍̿̀͂̓͗̍̕͝e̷̜̠͇̭̳̳͑̎̀͂̽̅̀̎͘͝r̶̲̠͑̌͌̆͑͑̈́͝͠ ̴͇̬̩̼̥̦̹̹͔̦̽d̴̡͖̻͉̞͇̿ö̷͓̥͕̹̯̺͒̃̐̕.̸̛̠̃̊̂̓͘͝

Något slog slint. Blotta tanken på att Varya skulle dö skrämde Kolzak, triggade igång irrationella tankebanor. Att hon dessutom verkade ha fullt ut accepterat det som ett faktum fick allt att kännas så mörkt och ensamt. Kolzak ville inte föreställa sig ett liv utan henne. Varya skulle dö där, för dem, om inte Kolzak vägrade. Och om han kunde ändra på något i världen, vad som helst, så ville han välja det här.
"Så länge jag finns här," rösten var hes och raspig. "tänker jag inte låta dig dö. Jag tänker inte låta dig dö."
     Kolzak hann inte hejda sig själv, det fanns inget utrymme i hans tankar för hans samvete att lägga band på ursinnet. Han mötte Varyas utmanande blick med sin egen. Han älskade henne så mycket att det skar i honom, och han tänkte älska och beskydda henne så länge som han levde. Kolzak röt plötsligt till och sköt framåt. Han krökte nacken och lät sin panna kollidera häftigt mot hennes, och med en vass blick såg han henne segna ihop på marken framför hans tassar. 

     Kolzak stod stilla, länge. Hans andhämtning var tung och darrig, och blicken var uppspärrad när han såg på hennes lealösa form på marken. Hon såg så skör, och tunn ut. Kolzak var rädd att han krossat henne, men hennes bröstkorg rörde sig sakta upp och ner.
Kanske var det först när Kolzak drog upp henne på sin rygg och bar henne med sig som ångern började resa sig i hans bröst. Den stramade åt hans hjärta så hårt att han trodde det skulle brista. Men det var för sent för ånger nu. Han kunde bara hoppas på att bli förlåten, och att hon skulle förstå att han gjorde det här för henne.

[Kolzak just nu

avslutat :) ]