En melodisk sång i natten spred sig över området. Rowen satt lutade mot huvudsätets ena vägg, på insidan. Egentligen hörde han inte hemma där, men han hade spelat för dem tidigare på kvällen och sen bara valt att inte lämna. Det var en sval och behaglig natt, och han hade inget emot att mörkret gjorde det svårt för hans enda öga att se strängarna - han kände dem väl nog för att inte behöva synen längre.
     Det var under hans spelande som han mindes varför han gett sig ut den natten när eh, saker gått lite illa. Eller hade det ens det? Det var uppfattningen de andra - de få han träffade, alltså - gav honom, men Rowen var rätt obrydd. Han var här och kunde spela. Vad mer fanns det att önska?
     Tankarna gled lätt, men han lyckades återvända till huvudspåret. Hans strängar. Just det. Han behövde nya strängar. För ett otränat öra gick det nog inte att höra att de var slitna, men Rowen märkte det, och allt tydligare nu, när alla ljud var kristallklara och så mycket närmare. Det var fascinerande.
     Han fortsatte att spela, komponerade en ny låt, även efter att han hörde någon som närmade sig. Kanske lockad av musiken, kanske bara någon som ville ta en nypa luft. Rowen såg inte upp, men ett brett leende klädde redan läpparna. Väntandes.

[Öppet för Tenebris!]