Det hade gått en tid sedan Arashi hade lämnat skullfall bakom sig, hon hade fått sin morfars kropp och med Aliital hade hon begravt honom, de hade gått skillda vägar och hon hade lämnat allt detta bakom sig. Hon hade tagit vägen förbi Civitas men valt att inte stanna i det livliga samhället. Den förvirring hon fortfarande kände efter Skuggfall var fortfarande något hon kände hon måste bearbeta innan hon kunde ge sig i kast med att söka upp andra vargar.

Hon hade följt vandringsleden mot Ötamon och kommit fram till floden. Där hade hon valt att den söderut en bit då hon fann en mycket lugn liten glänta bara en liten bit från floden. Ett stort träd med rötter som sträckte sig i en båge och på så vis skapade en liten lya där Arashi slog läger. Här kände hon lugnet och kunde jobba med sitt kaotiska inre. 

Dagarna hade gått och hon kände mer och mer att hon landade i ett hon inte längre behövde känna av Envidia och hennes hån, hon hade börjat bli van att inte ha sin morfar i närheten och även om han varit sträng hade han varit hennes enda trygghet. Hon saknade trotts allt honom men sörjde inte på samma sätt nu.

Solen stod som högst denna vackra dag och Arashi låg på en stor flat sten invid floden och betraktade fiskarna som simmade lojt i de lugna vattnet bakom stenen. Hon hade tänkt fiska lite senare men just nu låg hon bara där och njöt av lugnet och stillheten. Tankarna fanns där dock på vad Aliital hade sagt om den flock hon hade talat om. Cirkeln. Det var en flock som var så långt ifrån det hon upplevt i TBB och något hon inte riktigt kunde släppa tankarna på. 

(Lite vimsig start men här är rollet :-)

Kolzak böjde sig ner för att dricka, och det var först då han noterade att han inte var ensam. Tiken verkade inte ha upptäckt honom än, och kanske var det tack vare träningen, men Kolzak hade inte för avsikt hålla sig dold. Inte i dag. Allt mer sällan drogs han till Ötamon - det fanns allt för mycket att göra i Norspiret, men idag kallade skogarna och bytesdjuren honom. Månskogen var, trots katastrofen som skett, full av liv. Lite fiske och jakt för att mätta magarna där hemma behövdes, och just i den här floden fanns det gott om fisk.
     "Av alla ställen jag varit på känns Ötamon som ett av de mest rofyllda. Tycker du inte?"
Kolzak visste inte riktigt varför han sa det, men han ryckte på axlarna. Vägen från Norspiret och hit var övervägande ensam, och han hade för vana att fastna i sina egna tankar. "Här för att fiska?"

Hon hade inte märkt hanen förrän hon hörde hur någon drack och sedan en röst. Hon vände den svarta blicken och såg den besynnerliga vargen som stod inte så långt ifrån henne. Den mest rödaktiga pälsen och hornen var ovanligt men hon hade ju ändå vuxit upp med en hane som hade horn så så intressant var det ändå inte. 

Hanens fråga fick henne att lägga huvudet på sned. Hon var ju ändå en rätt ung tik. Han verkade dock rycka på axlarna till det han sade men hon svarade ändå honom med en ung lite dämpad stämma. "Av de få ställen jag vandrat igenom kändes denna plats som ett bra ställe att vila lite på." Sedan då han frågade om hon var här för att fiska så vändes blicken mot vattnet igen. De svarta ögonen speglade den glittrande solen. "Kanske kommer jag fiska senare men just nu är jag rätt nöjd" Hon såg åter på honom och öronen klippte lite på huvudet. Hans doft talade om att han tillhörde en flock. Hennes doft borde numera bara vara hennes och inte en del av TBB. Hon såg nu mer mer intresse på hanen. Även om hon inte direkt sökte en flock så efter det Aliital berättat om flocken Cirkeln så hade det öppnat en helt ny värld där det kanske fanns en flock hon skulle vilja tillhöra av eget val. "Din doft. Du tillhör en flock?" Det var både en fråga och ett påstående. Hon satte sig upp och betraktade den ännu större hanen.

Kolzak noterade att hon var rätt ung. Vandrade hon ensam? Han såg sig om för att se om det fanns någon med henne, en förälder, ett syskon, men inte ens vinden bar med sig doften av annan varg. Hon var ensam. Tankarna fördes till Kolzaks egen ungdom, hur länge han vandrat och klarat sig på egen hand. Var hon som honom?
Han log lätt åt hennes ord och gjorde sig redo att låta henne vila ifred, när hennes stämma bröt tystnaden igen. Du tillhör en flock?
Det lät mer som ett påstående än en fråga. Kolzak stannade upp, och såg på henne. Att han bar med sig dofterna av sina flockfränder kom inte som en överraskning, men hon konstaterade det så direkt.
     "En familj," rättade han henne. "En blandad sådan. Men en familj."
Det ryckte i mungipan. Frågan kan inte ha kommit ur tomma intet. Hade hon en avsikt med den? "Vandrar du ensam?"
Han såg sig om, som för att styrka sitt konstaterande. "Du har inte dina föräldrar med dig?"

Arashi lyssnade på det han sa. En familj. För henne var detta ett främmande ord och hon visste inte riktigt vad det innebar. Huvudet tippades lite på sned. "Familj..." Sade hon och hon försökte förstå vad han menade. Var dom släkt om din var en familj. Sedan kom frågan om hon vandrade ensam och hon dog på honom med de svarta ögonen. Hennes ögon var svår att utläsa något om och frågan kom sedan om hennes föräldrar. Först nickade hon lite som svar på första frågan men så insåg hon att han inte kunde förstå vad hon menade. "Ja jag vandrar ensam sedan min morfar blev dödad i Skuggfall och min mor är död sedan länge och någon far har jag aldrig haft, eller ja han lever men han är inte någon far till mig" Hon såg ut över vattnet ingen. "Så ja jag vandrar ensam" Det fanns något i hennes röst. En sorg eller en uppgivenhet. Hon är ung och ensam och även om hon sakta började hitta sig själv igen så hade hon inget mål att sträva efter.

Ensam. Hon hade ingen kvar i livet, ingen far eller mor att tala om. Morfadern dog i Skuggfall, säkert under striderna där Kolzak själv deltog. Så han satte livet till, alltså? Kolzak rynkade pannan en aning.
"Jag beklagar," svarade han efter en stunds tystnad. Han började allt mer och mer se en anledning att ta ungvargen under sitt och Cirkelns beskydd, men än var det för tidigt att säga. "Din morfar kämpade säkert tappert i Skuggfall."
Han försökte ge den unga vargen en betryggande blick. "Jag är medveten om att man frivilligt väljer att delta i Skuggfalls arena. Men funderar du någonsin på att hämnas?"

Hon såg åter på honom och öronen veks bak lite. Detta var inget hon gillade att tänka på. "Ja han kämpade för bra lev tyvärr mötte han en från Tbb, en släkting som hjärtlös tog hans liv, dom hade fått samma träning och hon hade åldern till sin fördel" Hon ville inte tänka på det och hur hon vid det tillfället var styrd till viss del av Envidia. Hon mindes Aliitals reaktion och hur hon själv inte har kunnat reagera. Då hanen åter tog till orda om att hämnas så spetsade hon öronen. "En dag ska jag ta den vidriga hyndans liv om det så ska kosta mig livet" Hon nästan fräste fram orden för hon kände ett så starkt hat till den vargen. "Lamia" Hon viskade namnet mer för sig själv.

Kolzak lade tydligt märke till agget hon hyste mot vargen som dödat hennes morfars liv. En sån ilska kunde vara farlig, men också ett använtbart bränsle i en nödvändig kamp. I vilket fall, så var den unga vargen ensam. Vem visste vad hon varit med om? Kolzak fattade ett beslut.
"Jag har ett erbjudande åt dig."


[Avslutat]