En gäspning lämnade raganans käftar där hon låg i gräset och slumrade till. Hon visste inte vart hon skulle gå någonstans så hon hade bestämt sig för att ligga i gräset en stund och bara känna lugnet. Hon var en av dem dom ville veta vad meningen med livet var, men hon var en väldigt negativ och skamfylld varg som gjorde att hon ofta drog sig undan från andra. Innerst inne var hon nog en ganska social varelse men på grund av känslorna innan nämnda så höll det emot henne. Så hur skulle hon bli kvitt dessa känslor? Det var sällan hon träffade andra vargar, hon hade sett två hittills men inte talat med någon av dem. Raganan reste sig upp och ruskade lätt på sig innan hon lät blicken svepa över omgivningen, dock var det endast ena ögat hon kunde se på. Hon hade tappat synen på ena ögat samtidigt som hon fått ärren på bakdelen och en bit av ena örat var borta. Opala mindes knappt vad som hade hänt, men hon visste att det hänt i ung ålder, då hon bott med de andra raganarna i flocken hon vuxit upp i. Dock hade hon inte klarat av den ständiga psykiska misshandeln hon varit med om där så hon hade tagit risken att ge sig ut själv i Numoori. Än så länge gick det bra, det var ingenting hemma hon saknade. Blicken höjdes mot himlen där solen hade börjat gå ner. Var det något hon älskade så var det att titta på stjärnorna och månen, men hon älskade även doften utav blommor, fastän dom alltid fick henne att fnysa gång på gång. Vad kunde det bero på?
Långsamt satte hon sig efter att hon gått några steg, men ångrat sig. Varför gå någonstans då hon kunde stanna här för natten? Det såg inte ut som att det skulle bli något regn så hon behövde inte direkt söka efter skydd och lite regn hade väl ingen dött av? Hon hoppades inte det i alla fall.

Rytmiskt trummade dom sex benen framåt, dem fyra bakbenen rörde sig i någon form av passgång för att inte trassla in i varandra. Svansarna hölls i en hög båge över hans rygg för att visa sin höga rang. Över ryggen låg en vacker kedja fäst i dom benliknande utväxterna över hans rygg. Himlen började sakta skifta färg och dom rosa ögonen följde horisontens kant. Dom senaste dagarna hade varit ett rent fiasko och Piru kände sig måttligt road över att både blivit av med sin frukost eftersom han inte lyckats hitta någon och på kuppen slagit sönder ett av sina smycken. Irriterat såg han upp mot den främling som började skymta framför honom och han gav ifrån sig ett dovt skall som hälsning innan kroppen föll över i en rytmisk galopp för att komma fram mot vem det än var.

Det korta avståndet minskade drastiskt och snart var han framme vid den mörka tiken. " Hallå! " Mullrade rösten något andfådd efter språngmarschen fram mot henne. Piru stannade upp lite för nära henne än vad som vore socialt acceptabelt men han hade inga gränser eller några speciellt bra sociala skills när det kom till andra. Han tyckte och tänkte på ett sätt och då var det så. " Vad sitter du här för som någon ensam och olycklig typ? Det finns en hel del slemmiga typer där ute du borde inte va själv. " orden var något nedvärderande och uttrycket kantades av att han höjde ett ögonbryn och tog ännu ett steg fram mot henne. Deras ansikten var knappt en decimeter ifrån varandra innan han tog ett steg fram, personligt space och integritet vad var det?

Öronen spelade på huvudet då hon hörde ljud som avslöjade att det var någon emot henne. Det mörka ögat fann snart varelsen i fråga och hon följde den med blicken. Då vargen kom närmare så märkte hon att det var en hane och denne hade alldeles för många ben. Hur kunde han springa utan att snubbla på dom? Fast han var säkert van vid det, eller hur? Det var samma som Opala själv, fast hon hade hornen som ibland fastnade i lågt liggande grenar.
”Hej.” svarade hon på hälsningen och lät ögat studera främlingen. Han hade väldigt vackra smycken, något som Opala aldrig hade haft innan. Orden som lämnade främlingen fick henne dock att fnysa till och hon drog sig bakåt för att slippa ha främlingen i ansiktet. Hon hade bara varit i några slagsmål som tonåring, men hon var en usel slagskämpe.
”Ska du vara min personliga vakt då eller?” svarade hon snäsigt och höjde huvudet lite. Hennes krafter hade hon ganska nyss upptäckt, att hon kunde kontrollera eld lite grann samt att hon kunde flytta på föremål med hjälp av tankarna. Det var den sista hon tyckte bäst om, elden skrämde henne en hel del. Tänk om hon skulle starta en brand?
”Var inte så nära, jag ser dig ändå.” tillade hon sedan och gav främlingen en sur blick. Hur vågade denne säga det han precis sagt? Att hon inte skulle vara ensam, eller borde vara ensam. Han visste ju inte varför hon valde att vara ensam.

Pirus åtta ögon stirrade in i tikens enda, vad hade hänt med det andra? Tankarna snurrade igång i hans huvud och hon hade åtminstone svarat på hans hälsning. Blickarna följde hennes konturer och de vackra hornen som prydde hennes kropp, de vore fantastiskt att få se dom avslitna så hon slapp de fula utväxterna. En snäsig kommentar tillbaka och Piru blåste upp bröstkorgen med ett fånigt flin. " Det skulle du aldrig ha råd med. " Skrockade han fram mellan sammanbitna tänder. Hon verkade inte behaga sig att flytta sig ifrån hans kropp men ändå valde hon att kommendera honom att inte vara så nära? " Jag kanske ville ta mig en närbild av dig, så jag inte glömmer någon del av dig? " Orden flöt ur hans mun med en kall ton. Sedan tog han ett steg tillbaka. " Jag driver med dig, Jag är Piru. " Han knyckte med huvudet så pälsen yrde i ett försök till cool hälsningsfras. Hennes päls var inte det vackraste han sett men skulle samtidigt inte ha något emot att rista in några väl varda ord i hennes hud. " Tänker du sitta här hela natten? " Frågade han och nickade mot en kulle längre bort. " Tro mig det finns bättre utsikt från den platsen. " Flinade han och gick runt henne och sänkte huvudet och puttade på henne i ett försök att få tiken att ställa sig upp.

”Jag hade aldrig frågat från första början.” svarade hon kaxigt. Vart fick hon denna plötsliga modiga attityd ifrån? Eller modig och modig, dumdristig snarare. Det friska ögat studerade hanen som snart talade igen och Opala bara stirrade tillbaka. Varför skulle han vilja komma ihåg henne? Så spännande var hon inte, snarare tvärtom. Hon var en skamlig synd, en hopplös varelse som troligtvis inte hade någon större mening med livet. Snart talade hanen igen, den här gången så fick hon ett namn, Piru? Det namnet hade hon aldrig hört förr.
”Opala.” hade man fått en namn så skulle man ge ett tillbaka, det var vad hon hade lärt sig i flocken. Nu var hon ju dock flocklös och kanske var det för det bättre? Men hon kunde inte förneka att hon ville uppleva känslan av att vara älskad, att ha en mening i en flock, känna samhörighet. Det var mycket hon ville uppleva, men skulle det någonsin hända?
”Kanske.” ja, varför skulle hon inte sitta kvar här och studera stjärnorna? Blicken vreds emot kullen en bit bort men ögat fann snart Piru igen då denne börjat röra på sig. Opala blev stel i hela kroppen men hon reste sig upp på alla fyra då hon kände hur hanen puttade till henne. Hon förstod inte alls varför han stannade kvar. Tiken började röra sig bort till kullen medan hon hade ett vakande öga på Piru.
”Vart har du fått alla dina smycken ifrån? Dom är väldigt vackra.” tänk om hon också kunde bära något så vackert? Hon tvivlade på det, men hur lycklig hade hon inte varit då?

Det kaxiga svaret fick Piru att skratta hennes desperata försök till att hävda sig var patetiska. Han var inte intresserad i något annat än att ha lite kul med henne, se vad hon gick för lite ostört från andra. Hennes namn fläckade ner hennes yttre med ett hån, Opala... Ja inte var hon någon opal. Han ruskade på huvudet och buffade in i henne igen. Tillslut reste hon sig och hennes långa ben fick hennes kropp att se ännu rangligare ut som om hon skulle gå att bryta av på mitten med bara en liten knuff - intressant. Måste provas.

Så många frågor, bara lyssna hondjur. Han sneglade på henne med sina fyra ögon på höger sida och mötte hennes enda. " Jag har gjort flera av dom men även bytt och köpt till mig en del. " Blickarna vandrade ner över halsbandet som vajade och skapade ett klingande ljud när det slog ihop med det andra halsbandet som satt längre ner. Stenarna lyste svagt i mörkret och han log när han mindes hur månljuset träffat månvargen och tatueringen han tagit av denne och skapat ett lysande smycke av tack vare en skuld han hade att driva in. " Så Opala hur slarvade du bort det där. " han såg menade på hennes öga även om han inte såg det som fattades men hoppades att hon var så pass intelligent att hon förstod vad han syftade på.