Det hade varit svårare att navigera sig under arenan än Vera först förväntat sig. Ett bygge likt detta var olikt något hon någonsin kunnat föreställa sig, och hon kunde inte riktigt bestämma sig för vad hon tyckte om det. Själv föredrog hon ett mer minimalt leverne. Det var tack vare att hon brölat lite på några yngre, mindre hannar som hon slutligen hittat kammaren där Ehfra befann sig. Vera hade fångat hennes blick och börjat röra sig mot henne.
     “Väl kämpat!” sade hon barskt, men med ett leende. Vera hade inte missat att det var en förlust, men hon hade inte heller direkt brytt sig. Förmodligen för att hon inte riktigt kunde se värdet i hela det här spektaklet, om än hon förstod underhållningen.
     “De krävs nån me horn lika hårt åtskruvade som dina fö att gö nåt såntdärt.” Man kunde höra antydan till skratt. Vera begrundade hennes skador, specifikt dem kring hennes hals.
     “Äh, ba nån skråma ju. Int nå du int klarar.” Leendet blev tandat men varmt.

Efter att ha sagt ett tillfälligt adjö till Malphas och den nya rekryten, Wunjo, så hade Ehfra fortsatt vidare genom den dunkla underjorden. Helst av allt ville hon komma ut och ta luft, men i det skicket hon var ansåg hon det bäst att gå tillbaka till samma rum hon först rustat sig i. Brynjan skavde obekvämt, och trots att såren på halsen helats så fanns fortfarande levrat blod i pälsen. Det var ingen vacker bild. Det fick henne att se rå ut, men ett ovårdat utseende ingav heller ingen respekt. Det var fina vargar i området. Hon skrattade nästan vid tanken.
   Ehfra hade precis krängt av sig brynjan och börjat gnugga bort blodet från sitt hornpansar när någon dök upp i rummet. Hon sken upp när blicken landade på Vera.
   "Vera", konstaterade hon glatt. Hon kikade mot en spegel som stod lutad mot ett hörn, och vred upp huvudet något för att inspektera skadan närmare. Ärren var ännu något svullna, men Wunjo hade gjort ett bra jobb. Att rädda pälsen hade dock inte varit möjligt. Det fanns flera jack i den gräddvita fällen där hanen hade huggit henne. Hon hummade jakande, tankfullt. 
   "I've never had scars before. Sometime must be the first, right?" Hon flinade plötsligt och mötte Veras blick i spegeln. "Det som inte dödar."
   Ehfra vände sig från spegeln. Hon hakade i sitt hornpansar mot ett hörn, och kunde med ett par försök och lite våld få av sig det. Att få på det var en annan femma - det krävde både Malphas och tålamod. Extra tålamod för att det var Malphas.
   "Jag skulle vara smartare", sa hon sedan, medan hon sträckte sig ner för att slarvigt vaska av hornen på nytt. "Han kunde vind. Det var..." Hon sökte efter rätt ord, ett ord hon visste använts för henne själv många gånger genom livet. Det här var nog den enda gången hon hållit med på riktigt. Hon skulle inte antagit att hennes attack skulle varit så avgörande, eller att den skulle påverkat honom så pass länge. Det hade inte gått många sekunder från att han nått marken till att hans vind snärtat henne över tassarna. Det sved fortfarande, om än helandet hjälpt med smärtan. Det hade varit oerhört dumt, och det var ett misstag hon inte tänkte göra om igen. Hon kunde inte alltid vara beroende av det systematiska arbetet av flera. Någon gång skulle hon vara ensam, och då fanns det inte rum för misstag som någon annan skulle fylla.
   "Oaktsam."

“Om du vart nå smartare hade du väl int stått där i ringa fra börja’. Gjort e gjort.” Ett stort flin underströk hennes skämtsamma ton i rösten. Det här betydde inte mycket. Inte egentligen. Visst var det underhållande, men det var också allt det var. Världen var mycket bittrare, och hårdare, än vad de fått se i arenan idag.
     “Han kunde vin’,” upprepade hon och skakade på huvudet. “Du kan prata om vin’ när du kom opp te Snöslätt’n.” Vera mindes vindarna från hennes barndom. Dem var oförlåtliga och förrädiska. Den hade härdat henne, annars hade hon varit död, likt hennes syster. 
     “Å ja tro du klar den mycke bättre än sol-Pelle på plan, de vill ja säg.” Det var tydligt att hannen hon mött var en söderlänning. Det hade hans uppsyn avslöjat.

Ehfra fnös till i skratt när hon nämnde motståndaren. Jo, det var väl sant, även om hon inte riktigt kunde se relevansen. Visst var hon uppväxt i norr, likt Vera själv, men just åsikterna runt Skuggfall delade de inte. Vera hade aldrig visat något intresse i arenan, striderna, eller att stiga fram inför Numoori på det sätten platsen erbjöd. Ehfra hade ingenting mot att stå i centrum, visserligen, men det var inte därför hon anmält sig. Det hade inte varit för nöje, eller för någon annans skull än hennes egen.
  "I know this..." Hon gjorde en svepande gest utöver det tomma rummet, men hon syftade på hela arenan. "Has no meaning to you." Hon ställde det våta pansaret åt sidan för att torka. "But there was a point to all this. At least for me." Hon fångade Veras blick.
"What you saw out there was weakness. I was too slow. Naive, even. That was never an issue when I wasn't alone. And now I know what needs to be done about it." Hon hade tänkt igenom sin insats länge och väl. Det hade varit hela poängen, att hon skulle få en chans till en helt slumpmässig motståndare och se hur hon kunde klara sig utan resten av Ljusets Krigare. Det hade inte varit många sekunder. Vad hände om de alla föll en dag, och hon själv blev ensam kvar?
   "I won't always have one of you there to back me up. One day I might find myself on my own, and if I do, I need to be ready to face whatever comes my way. I can't be weak. Not when she gave me her approval." Hon andades ut, och studerade Veras ansikte. Hon var inte säker på att hon fått fram det hon egentligen ville säga, men hon hoppades det. "Do you understand?"

Vera lät det sedvanliga sarkastiska uttrycket slätas ut och lyssnade noga till vad Ehfra sade. Dels för att hon inte kunde språket fullt ut, men också för att hon kunde höra på tonen att Ehfra ansåg det viktigt. Den tvåfärgade blicken såg seriöst på henne. Vera förstod, och hon nickade skarpt.
       “Wäll, aj äm pråud off jo,” hon log prövande igen. “Å du ha rätt i va du säg. De kanske e bra å förlore ibland, så man lär se någe. Inte nå ja vet nå om, förstås,” fortsatte hon skämtsamt. “Men du få it glöm, att Meimei har vår rygg. Kanske it här i arenan, men där de verkligen betyder någe.” Hon såg seriösare ut. “Men du ha rätt,” fyllde hon i igen. “Vi må göre vårt bäste, å läre oss av de. Å de vi it kan lära oss själv, hittar Hon ett sätt å visa oss.”

[Avslutat]