Ibland undrade Ivo om hans hjärta kunde svälla så mycket mer av kärlek. Han kände sig fullkomligt överfull på gränsen att brista, och han blev svag när han såg sina små sova och snusa gott brevid varandra. Hans hjärtan, hans små änglar. De växte så fort och det gjorde honom lite ledsen. Varje dag var en gåva och han hade kommit till insikten att valparna inte skulle vara såhär små för alltid. Var det såhär Esk hade känt? Ett litet ledset leende smög sig över Ivos läppar vid tanken på sin pappa. Han var farfar och han visste inte ens om det. Sju barnbarn. Sju!

Tibast vred sig i sömnen och Ivo pussade sonen på pannan innan han drog in de sovande små knytena i sin famn. När Aurora inte var hemma tillföll det givetvis Ivos ansvar att vakta över de små. Han hoppades bara att han gjorde ett bra jobb. Att han var en bra pappa.
Med samma lite ledsna leende kom han till insikten att han förr utan problem fick plats med alla sju barn i sin famn. Nu hade de blivit större, så pass stora att han behövde hålla dem med alla fyra framben för att ha dem nära. De luktade så gott, deras vackra röda pälsar kittlade hans nos och han trodde han skulle börja snyfta så fort en av dem gäspade stort.
"Ja' älskar er," mumlade han kärleksfullt. Det enda ögat såg på varenda en av hans valpar, och gång på gång reciterade han deras namn, deras noga utvalda namn för sig själv. De sov, de hörde inte, men han hoppades ändå att de visste. För honom kändes det självklart, men visste de verkligen? Förstod de vad han skulle göra för dem? "Pappa älskar er. Så mycke. Visst vet ni det?"
Han lade sig ner för att sova och höll valparna nära. Hade han alltid haft utrymme för så mycket kärlek?