Trots att Yrjö kände sig mer och mer säker i sällskapet av främlingar så drogs han till ensamheten. Även från Nomë. Tystnaden låg behaglig över Azhekaslätten, och även om Yrjö föredragit lite tät vegetation att hölja sig i så hade han alltid dimman. Den låg tät omkring honom, bredde ut sig likt en slöja över landskapet runt om, och i den ekade tystnaden öronbedövande. Precis som han gillade det. Den gryende solen bakom tunga, grå moln skapade en näst intill spöklik atmosfär.

Men ensamheten fick ett abrupt avslut, och Yrjö kunde inte låta bli att ogillande rynka nosryggen. Tänder blixtrade till, för ett kort ögonblick, innan han samlade sig. Det kunde vara Blair, eller någon annan ur sällskapet som sackat efter, letat efter honom till och med. Men, vid närmare inspektion, nej. Det var någon annan. Yrjö sökte febrilt med blicken efter främlingen. Var är du? Tror du att du gömmer dig här i dimman? Tror du inte att jag kommer hitta dig?
"Hallå?" ropade han ut i en spelad förvirring. Hans säkra steg blev osäkra, en trevande gångart där han vilset tycktes söka sig fram. "N-nån där?"
Han såg en silhuett, en mörk skepnad uppenbara sig för honom och han rörde sig tvekande dit, lät bli att låta ett upprymt pip undslippa hans spända läppar. Det var länge sen nu, för länge sen. 
"Jag behöver hjälp... jag... jag ser inte..."

[Till Nefertiti... och Adena!]

Nefertiti rörde sig försiktigt genom området. Det här var främmande platser för henne, och dimman som låg över området gjorde henne mer osäker än hon ville. Rädd var hon inte, men det skadade aldrig att vara på sin vakt.

"Hallå? N-nån där? Jag behöver hjälp... jag... jag ser inte..."

En röst bröt den skrämmande tystnad som hade lagt sig över platsen och genast sköljde en känsla av oro över tiken. Det var någonting som inte stämde. Individen som talade lät rädd och förtvivlad, och utan att vänta längre styrdes hennes steg mot röstens håll. Den tjocka dimman gjorde det svårt at urskilja något och Nefertiti var inte säker på vad det var hon letade efter. 

"Stanna där ni är, jag hittar er", svarade hon tillräckligt högt för att den andra skulle kunna höra henne. Då det var svårt att se lyfte hon på huvudet och andades in dofterna som spred sig i området, och lyckades fånga upp ett spår. Med snabbare steg rörde hon sig nu framåt; någon kunde vara i knipa. Efter några minuters letande i den tjocka dimman lyckades hon uppfatta en individ ett par meter framför henne. Det var en mindre individ, knappt hälften så stor som hon själv med ljus lockig päls. Av det Nefertiti kunde se, var han i ett bra tillstånd.

"Är ni okej?" frågade hon med mjuk röst och sökte efter den andres blick.

Ovetandes vad som väntade henne, hade hon klivit rätt i fiendens fälla.

Yrjö insåg snart att främlingen, fången i hans dimma, var stor. Mycket stor - säkert dubbla Yrjös storlek. Men det hade inte stoppat honom förr - men det skulle visa sig bli en större utmaning än han räknat med.

Ingen idé att ångra sig. Yrjö visste vad han var kapabel till.

Så när en kvinnlig röst ljöd i dimmans dunkel lydde Yrjös om en duktig liten valp, stannade på plats. Han låtsades irra lite, förvirrat se sig om. En dimmvarg vilse i sin egen dimma - vilket skämt det hade varit. Skulle hon gå på det?

Är ni okej?

Yrjö snyftade teatraliskt och såg upp på henne. "J-ja, nu när ni är här... Jag är så ensam." svarade han med en tyst liten röst. Han behövde en distraktion - även om hennes röst var mjuk och hennes blick var vän, kanske hon var vaksamm. Trots allt var han inte mer än en rädd liten främling i den spöklika dimman.
Illusion fick bli hans tilltag. Ljudet av en kvist som knäcktes, fotsteg ute i dimman - diskreta, men höga nog att tydligt uppfattas i dimmans tystnad. Yrjö stelande, såg ut i dimman och nickade mot en ny gestalt, hotfull och mörk, men overklig. Overklig om man visste bättre.
"V-vad var det?" stammade han fram, väntade på att tiken skulle se ditåt. Blotta din vackra hals för mig, hjärtat. När Yrjö såg sin chans tog han den. Käkarna särades och han gjorde ett språng i en ansats att hårt hugga henne om strupen.

En magkänsla sade henne att något var fel, men om det var för att den mindre var i fara eller om det var något annat kunde hon inte avgöra. Att den andre var en dimmvarg fick en viss tveksamhet att väckas inom henne; var det han som möjligtvis skapade dimman?

I samma sekund som Nefertiti aningen tveksamt skulle ställa honom en fråga, knakade det till i dimman bakom henne och hon kunde höra fotsteg till vänster om henne. Samtidigt som detta såg hon hur främlingen stelnade till och vände bort blicken från henne; och av ren automatik gjorde hon likadant. Där borta i dimman kunde hon se konturerna av en annan individ, men hon varken kunde eller hann reflektera över den mörka främlingen, innan en skugga for över hennes synfält. Innan hon hann reagera och vända huvudet mot den som utlöst attacken, kände hon en stark smärta i sin strupe.

Ett dovt ljud lämnade henne och hennes öron vek bakåt samtidigt som hon gjorde ett försök till att backa undan och få loss hanen från sin hals. Utan att hon egentligen ville, lät hon sina egna käftar öppnas och riktade in sig på den andres nacke i ett försök att slita loss honom från hans grepp.

Känslan av att samla hud och päls i munnen fyllde Yrjö med en näst intill eufori. Det var så länge sedan. Yrjö spände käkarna, låste dem hårt om sitt offer, och belönades med blodsmak. Problemet kvarstod - storleksskillnaden. Hon backade och Yrjö praktiskt taget dinglade i luften från hennes hals. Utan jorden under sina tassar till hjälp att spjärna emot kunde det bli svårt. Så han försökte rycka, knycka på nacken och dra, men hans styrka var omätbar mot hennes. Hon högg tillbaka, Yrjö var oförmögen att parera. Ett hugg mot nacken. Yrjö kände skarpa tänder rispa hud, hugga. Det sved och värkte och Yrjö insåg med stora ögon att om han lät henne kunde hon slita loss honom.
Han tackade sin långa nackpäls som skyddade. Där hon träffat fick hon även en munfull av päls, och det var tillräckligt för att hon skulle behöva byta grepp. Yrjö tog tillfället i akt och släppte.
Med alla fyra tassar trygga på marken pilade han mellan vrenens ben. Han blödde från nacken och det sved - hennes tänder hade grävt djupt. Det fick inte hända igen. Med ett morr högg han mot buken istället - men istället för att låsa sig fast vid en punkt högg han kort, snabbt och vasst.

Nefertiti ville inte skada honom, men han gav henne inget val. Trots att han var betydligt mindre än henne var hans tänder fortfarande sylvassa och kunde med enkelhet punktera hennes organ. Smaken av blod i hennes mun fick henne att vika öronen bakåt. Det här var ingenting hon njöt av, inte det minsta.

I samma sekund som hon öppnat munnen för att få bort alla tovor som fastnat i hennes mun, ryckte han sig undan. Nefertiti hann inte reagera innan hon kände en kraftig smärta i sin bik. Ett lågt ljud av smärta lämnade henne och hon knep för några sekunder ögonen och tog in smärtan hon kände.

"Snälla tvinga mig inte att göra något jag kommer ångra", kved hon och gjorde ett försök till att få bort den andre genom att röra på sig, men hans tänder var fortfarande djupt begravda i hennes buk. Med hjälp av sin ena tass gjorde hon ytterligare ett försök till att få bort honom. Hennes klor var även dem vassa, om hon bara lyckades få ur honom ur sitt grepp kunde hon göra en motattack.

Tiken kved men Yrjö hörde inte över blodet som brusade i hans öron. Det kändes så bra att känna hennes mjuka päls och skinn mellan hans tänder. Huggen han delade ut mot hennes mage var korta, snabba. Hon försökte ta sig bort, Yrjö försökte hänga efter.
Yrjö var för upptagen med att bita för att notera hennes tass. Hon slungade den rakt in i hans ansikte och han sköts bort ifrån henne med ett irriterat, fräsande läte. 
Yrjö var arg för att hon var så stor. Det här borde vara lätt men hennes styrka och motstånd gjorde allt besvärligt, så besvärligt. Skulle hon göra en motattack? Yrjö försökte sitt bästa med att läsa av hennes rörelser medan han rörde sig bakom henne för att försöka hugga henne i benet.

Hennes tass träffade den vites ansikte och hennes försök till att få bort honom lyckades. Smärtan i buken var obeskrivlig och hon kunde känna doften av blod samt känna hur hennes päls på magen hade klibbat ihop sig. Nefertiti kände sig utmattad, hon hade trots allt förlorat mycket blod och hade många öppna sår.

Den andra hade backat undan ifrån henne, men Nefertiti visste att nästa attack inte skulle dröja mycket länge. I samma sekund som han gjorde ytterligare ett utfall, denna gången mot hennes ben, vände hon sig om och med full kraft mötte hon hans attack med sina egna käftar.

Hon vände sig om. Yrjö hade inte förväntat sig en motattack från den vekhjärtade jätten, men hon vände sig om med ett öppet gap. Yrjö fick avbryta. Hon högg honom över nosryggen och Yrjö pilade iväg med ett fräsande ljud. Ett hugg till, och hon hade bitit av honom nosen. Hon var stor, starkare än honom. Han kunde inte avsluta vad han påbörjat, och han hatade det. 
Ilsket drog han sig undan, lät sig omslutas av dimman tills den helt sväljt honom och lämnade den förvuxna tiken ensam i det bleka.

[Avslutat]