[Pax till Zayev-tjockis-bebis-fisk-björn-buss-sexyface <33
Denna tråd ligger i Off-forumet, då den inte är, så att säga, "canon". Eller är den? C;]

Himmelen färgades långsamt av kvällens klara färgpalett. En och en tändes stjärnorna på det vida himlavalvet. Vindens varma smekning blev sval och han visste att den skulle bli än kallare. Det rasslade i buskarnas blad och palmernas skuggor vajade lätt över den hårt packade marken. Öknens torra vidder till trots grönskade livet runtom vattenhålet. Han stod med tassarna i vattnet och blicken höjd mot skyn. Han drog ett djupt andetag. Den torra ökenluften retade den breda nosen. Ett leende lekte över de mörka läpparna. Det var skönt att vara här igen. Hur länge sedan var det han legat här, oförmögen att göra mer än vila? Hur många månader hade det gått sedan kriget? En strid inte någon av parterna tycktes ha vunnit. Och nu? Utan ledare, vad skulle då bli av flocken? Han kunde se medlemmarna om dagarna och nätterna. De föll samman, långsamt förvittrande i avsaknaden av den vite. Som löven på ett rotlöst träd.

Han hade bestämt sig. Det var dags att bege sig hemåt igen. Norrut. Fakargen kastade en blick över axeln. Han skulle behöva tala med Tramptass så snart som möjligt. Med den vites försvinnande hade han inte längre något band till flocken. Den var inte hans familj, även om han ville kalla några av medlemmarna för vänner. Blicken sökte sig åter mot skyn. Det skulle bli svårt att lämna en del av dem.

Natten kom smygandes och tände de små blossen på himmelen ett efter ett. Zayev såg upp mot skyn. Den gick stadigt mot en mörkare färg och snart hade den antagit den mörkt blå nyans som var brukligt. Men långsamma steg började han gå uppåt. När han nådde oasens vattenyta fick han syn på en bekant individ. Azazel. Den mörka pälsen hängde tungt av vatten.
"Hälsad Azazel." sade han och nickade åt vännen.

[Tis is goin' to be FAB! <3]

"Zayev." Azazel vände sig mot den blå och log. Han hade känt vattnet röra sig om de breda benen när Zayev dykt upp. Han hade inte väntat sig att se björnen här. Fast kanske borde han det. Av alla platser var det här de träffats oftast, och umgåtts mest. Att de flesta av de gånger hade berott på Azazels efter kriget handikappade tillstånd gjorde ingen skillnad. Han hade läkt nu. Nog för att flyga på egna vingar. Han besvarade vännens nickning.

Han betraktade Zayev en stund i tystnad. Den blå pälsen hängde tungt omkring den kraftiga kroppen och glänste lätt i stjärnornas sken. Azazel ruskade omärkligt på huvudet och manen gungade med i rörelsen. "Hur länge har du varit här?"


[Very FAB indeed <3]