Blodet rann färskt i hans minne. Det hade inte varit meningen att bita så hårt, men det hade inte varit han som attackerat först. Den stora hanen vandrade med bister min under stjärnorna medan han tänkte på händelserna som utspelat sig under den gångna dagen och som fått honom att för första gången sedan valpsben lämna Solstäppen. Senaste gången hans tassar korsat gränsen mellan stäppen och världen utanför hade de varit betydligt mindre än de tunga som lämnade breda avtryck i marken bakom honom nu, och snart skulle han korsa den igen. Han ville aldrig återvända, inte till dem. Det fanns ingenting för honom där, och ju mer han tänkte tillbaka på alla år han spenderat med dem, desto mer insåg han att hans plats aldrig varit där. Inte egentligen. Det hade Zeke vetat också. Kanske hade han vetat det ända sedan han hittat den ensamma valpen i Kawazatri, för alla år sedan. Trots att valpen varit en svag varelse, och det var tydligt att den äldre hanen avskydde svaga varelser, hade han tagit den med sig. Just varför han tog honom med sig hade Ianto aldrig fått svar på, och från och med dagen som just passerat var det omöjligt att få svar på det. Det hade iallafall räddat hans liv, någonting som valpen hade fått ångra många gånger under uppväxten i Zekes flock av vildar. På Solstäppen levde de fria att härja som de ville, ett brokigt gäng kallsinniga hanar som blivit utstötta ur andra samlingar eller liksom Ianto var föräldralösa. När deras ledare kommit tillbaka med en valp hade han blivit den yngsta medlemmen i skaran och hamnade därav lägst i rank. Hierarkin var någonting som de tog fasta på, och det gick inte en sekund utan att han påmindes om att han låg längst ner och inte skulle få flyttas upp ett enda steg trots att han blev äldre. Både som valp och som tonåring fick han alltid vänta till sist med att äta, och även under de kallaste nätterna fick han sova längst ut i omega-lyan. Zeke tränade honom stenhårt och utan sympati. Han hånade svaghet och därför förstod ynglingen tidigt att han alltid borde dölja minsta tecken på sådan. Känslor av något slag var inte att tänka på heller. Valpen lärde sig, och slickade sina sår i ensamhet efter varje straff för visad svaghet. 

Under de nätterna tänkte han på sin mor. Han hade varit noga med att inte mista det lilla minne han hade kvar av henne. Han visste inte hennes namn, men han mindes hennes doft och ansikte. Bruna ögon, precis som han själv, grå päls, och en malvafärgad lugg. Han mindes inte hur de kommit ifrån varandra. Det fanns tusen möjliga förklaringar för hur en valp kunde komma bort i den täta djungeln, och tusen andra för saker som kunde hänt henne. Zeke hade alltid sagt att han inte visste. Ianto undrade om det var sant. Det fanns inget sätt att ta reda på det nu. Ledaren var död, och det var Ianto som hade blivit hans slutgiltiga öde. Det hade verkat som en helt normal dag när solen gått upp, men när den gått ner igen hade allt hunnit förändrats och hans liv vänts upp och ned. 

Ianto var inte den som startat striden, det hade varit självförsvar, men han kunde inte säga att han var ledsen över hanens död. Det var en bitter blandning av känslor, en vilsen känsla blandad med befrielse. Zeke var det enda han mindes från sin uppväxt, även om han varit hänsynslös så hade han varit det enda konstanta i hans liv. Han hade varit där från början medan andra medlemmar kommit och gått. I takt med att Ianto växt hade en rivalitet uppstått mellan de båda. Zeke hade känt sig hotad av att valpen vuxit till en stark och reslig hane som till och med tornade upp sig ovanför honom själv, och var rädd att hans behandling av den yngre skulle komma tillbaka och bita honom i svansen, att Ianto skulle vilja ta alfarollen. Istället för att utmana honom på duell hade den äldre attackerat honom när han tog en tupplur den eftermiddagen. Ianto, som var van att vara på sin vakt och aldrig släppa ner garden, hade dock inte varit så lätt att skada utan var snabbt uppe och redo att försvara sig själv. Ljuden av striden hade tillkallat flockmedlemmarna som ställt sig att se på. Ingen hade ingripit eftersom de dels inte hade något personligt band till någon av de båda hanarna, dels för att de ansett det vara en fight för att se vem som skulle ha rollen som alfa. Den gamla hanen förlorade mot sin egen lärling och låg snart orörlig på marken. Ianto mindes hyllningarna från de andra hanarna med en besk smak i munnen. De hade velat att han skulle stiga upp på Zekes stora sten och förklara sig själv som deras ledare. Samma hanar som tidigare gjort hans vardag till ett helvete hade sett på honom med förväntan efter hans styrkeuppvisning. Han hade inte svarat dem, utan vänt dem ryggen och satt tassarna i rörelse utan mål. Bara bort. Ingenting höll honom längre kvar. 

En passerande ugglas läte väckte honom ur tankarna där han gick i mörkret. Han ruskade på sig och ökade takten en aning. Omgivningen hade förändrats mer och mer ju längre norrut han kommit, och snart skulle han lämna stäppen bakom sig för att, om han fick bestämma, aldrig mer återvända. Han ville se sig omkring, se andra platser. Kanske kunde han till och med ta reda på vad som hänt hans mor. Han rätade på sig, drog in nattluften i ett djupt andetag och fortsatte sin färd mot framtiden.