"Nämen!" Blair lösgjorde sig från en omfamning Garn hållit honom i de senaste minuterna, och sände en ursäktande värme längs deras band innan han vände sin fulla uppmärksamhet mot vargen som passerat förbi. Runt om rörde sig främlingar, och han var tvungen att ta några steg ifrån sina vänner för att inte låta folkmassan skulle skilja dem åt. "Abraxas!" Blair log brett, tandat, men inte vasst.
     "Så du lyckades ta dig hem alltså?" Han blinkade med ena ögat åt den mörke. "Jag hade tippat på att du skulle ha trillat ner i något annat mörkt hål, så som du svajade. Lärt dig hantera dem än?" Med en ledig nick gestikulerade Blair mot Abraxas vingar, som låg prydligt ihopvikta längs hans sidor. Det var alltför mycket folk för att kunna ha vingarna utvecklade, även om Blair fortfarande var hemskt nyfiken på om det verkligen var riktiga vingar som gick att flyga med. De kanske bara dög till glidflygning?

Han hörde sitt namn ropas och såg sig frågande om. Det tog inte lång tid för honom att se ett bekant ansikte.
    "Det var då- Blair!" sade han och speglade den andres leende.
    "Efter mycket om och men." svarade han med ett skratt.
Abraxas kunde inte ens räkna alla gånger han kraschat. Marken, träden, flockmedlemmar. Det fanns nog ingenting han inte slagit i medan han försökt få ordning på vingarna.
    "Jag är kanske ingen mästerflygare, men åtminstone luftburen."
Han studerade den andres ansikte och noterade ett onaturligt format ärr i hans panna. Ett som inte hade varit där sist.
    "Du-" han drog frågande ut på ordet. "Det är ser nytt ut."
Med ens förändrades Blairs uppsyn, och han såg långt ifrån nöjd ut.

Blair flinade brett, men kom inte med en gliring tillbaka. Han var genuint glad över att se sin vän igen. Lite av glädjen falnade eller föll bort när Abraxas försiktigt frågade om ärret.
     Blairs drag hårdnade något, men sedan suckade han djupt. Det tjänade inte något till att dra en komisk undanglidare - de hade varit med om för mycket tillsammans för att han inte skulle lita på Abraxas.
     "Har du sett Ljusets Krigare här?" Han fortsatte innan Abraxas kunde fråga vidare. "Syndastraffarna. De hade en eller två tävlande idag, tror jag. I alla fall. Jag träffade dem i Kawazatri ett litet tag sedan, och de bedömde mig syndig." Han pausade, sög på orden. "Jag var väl för snygg, helt enkelt. Varför de lät mig leva vet jag inte men," Nu log han, och fortsatte i en skämtsam ton, även om ögonen talade om dödligt allvar. "Det ska de väl få ångra, hoppas jag."

    "Ljusets Krigare? Ah, ja!"
Det var inte förrän Blair nämnde att de haft stridande som namnet klickade. En vit, eldtik och en ragana, om han inte mindes helt tokigt.
    Det ska de väl få ångra, hoppas jag.
Ett mjukt hummande lämnade honom medan ett vasst, tandat leende föll över hans läppar.
    "Mer syndande gissar jag?"
En förväntansfull glimt sken till i hans blick, men försvann lika snabbt som den dykt upp igen.
    "Jag ser fram emot resultatet av det hela."
Numoori kunde behöva lite mer syndande. Framför allt om Ljusets Krigare nu sprang omkring och brännmärkte vargar. Lika bra att ge dem en ordentlig anledning.

Blair speglade leendet med ett eget sylvasst flin.
     "Jag med", svarade han lättsamt. "Översittare har alltid så spännande reaktioner när saker går emot dem." Han såg ut över folksamlingen, som om han letade efter dem, men fick inte syn på ett ansikte han kände igen. Uppsynen mjuknade lite när han såg tillbaka på vännen.
     "Det är för många på samma plats, egentligen. För många här jag helst inte velat träffa. Men," Han log snett. "Det har väl sina fördelar när man kan träffa sina vänner. Har du kommit hit ensam?" Det luktade inte som det - Abraxas doft var tätt sammanslingrad med andras, men det var inte omöjligt att det kom från folket runt om.

    "De har ju det." skrattade han.
Abraxas såg sig om även han, och även om han inte kunde påstå sig hålla med Blair så kunde han trots det förstå vad han menade. Återigen spred sig flinet, som aldrig riktigt lämnat, på de mörka läpparna. Ja, att träffa vänner var alltid roligt. Inte för att han hade så himla många utav dem utanför Lykoris. När han tänkte efter hade han nog inte någon förutom Blair utanför flocken. Morikos svans, det var ju bara sorgligt.
    "Har du kommit hit ensam?"
Han skakade lätt på huvudet.
    "Nä, jag är här med min flock," svarade han och spände lite malligt ut bröstet. "Man är ju rätt så viktig nu för tiden."
Luften gick snabbt ur honom när vännen han honom en knuff, och han skrattade till.
    "Du då?"

"Jaså?" Blair höjde på ögonbrynen. Han gav vännen en knuff, men kunde inte hindra ett skrockande. 
     "Du då?"
     "Jag är här med mina vänner", svarade han efter ögonblicks tvekan då han såg sig om. "De är lite överallt just nu, annars hade jag presenterat er." Blair flinade. "Hyggliga saker, vet du. Ni hade säkert kommit fint överens." För sin inre blick såg han Yrjö stirra på Abraxas med smal blick. Fint.
     De småpratade i några minuter, när en fråga slog Blair. Han maskerade allvaret i en lättsam ton, men blicken var stadigt placerad i vännens ansikte.
     "Kanske dum fråga", började han. "Men De har inte... haft någon kontakt med dig efter allt som hände, eller?" Han la sådan tyngd på De att det var omöjligt att missförstå vilka han pratade om.

Det tog honom ett ögonblick att inse vilka det var Blair menade med De.
    "Inte mer än vad som normalt händer i Kaiwood."
Där var alltid någonting som hände i skogen; en glimt av Morikos vita älg, viskningar bland träden.
    "Men ingenting i samma utsträckning som innan. Tack och lov," skrattade han.
Nej, att ha fler lemmar som i en våldsam explosion växte fram ur honom var ingenting han ville vara med om fler gånger, oavsett hur tacksam han än var över Gudarnas gåva.
    "Men du ser väldigt allvarlig ut. Har du," han gjorde en kort konstpaus. "...hört något från dem sen sist?"

Den allvarliga minen sprack upp i ett mjukt leende.
     "Jag tror-" Han funderade. "Ja. Jag tror det. De har givit mig ett uppdrag." Leendet blev snett. "Jag kan inte avslöja något, men... jag tror det kommer bli stort. Allt för deras skull, eller hur?" Han skakade på huvudet. Sannerligen. För Deras skull skulle han bränna ner Numoori.
     "Nåväl. Ta hand om dig." Blair flinade, vasst. "Akta dig för Ljusets Krigare." Han nickade till avsked, och avlägsnade sig sedan.