Planen hade varit att ganska direkt ta sig tillbaka till templet, bara svänga förbi reviret och flocken, samla sig lite och sen gå iväg. Men efter Layas nyheter hade det självfallet ändrats. Inte bara för att han ville stödja sin syster, även om det var en stor del av det. Skulden över de giftiga tankarna, den svarta avundsjukan, låg i bröstet. Men Ökkers glädje hade inte gått att tygla, han hade aldrig gått med på att lämna Laya eller valparna så snart, specifikt inte innan de fötts. De hade båda varit överens på att skjuta på resan, med hur länge återstod att se.
 Sirocco älskade sina syskonbarn, de var perfekta små liv, och ofta överskuggade glädjen och stoltheten över dem de mörka tankarna. Speciellt när han spenderade lång dagar bland de livliga små parvlarna. Det var nästan så att varje kull i flocken blev mer livlig än den förra, stäppvargs generna tydliga i de små som tycktes kunna göra ett race eller en tävling av de flesta tillfällena. Det var beundransvärt, han själv hade verkligen inte haft samma energi eller självsäkerhet som ung. Även om han ofta ändå lyckats hitta egna sätt att hamna i trubbel.
 "Gick det bra?" han skrockade lätt, men det låg en värme i rösten. Iridonia hade snubblat på något och lyckats slå en kullerbytta, men verkade okej. Mjukt buffade han på henne för att vända henne rätt och hjälpte henne upp ifrån marken.
 "Får hålla kolla på de där benen, man kan inte bara vara snabb vet du" han förväntade sig inte något muntligt svar. Systerdottern hade inte kunnat tala alls, ifrån början hade han bara trott att hon var en tystlåten valp, men när syskon lärde sig prata så hade Donja fortfarande inte gett ifrån sig ett pip. Något medfött troligen.
 
[Till Iridonia<3]

Iridonia hade varit som en virvelvind runt allas fötter och spelat små spratt på alla genom att peta till dom eller rufsa till pälsen. Det var så lätt att komma undan när man var så snabb som hon men ibland var hon inte riktigt uppmärksam när hon sprang och denna gång var inget undantag. Hon hade blivit distraherad av ett ljud när snubbla på sina stora tassar och slog runt i en kullerbytta. Hon skaka till huvudet lite innan hennes morbror Rocca buffa upp henne från marken. Hon nickade till sin morbror när han fråga om det gick bra och fixade till sin lugg. 
"Får hålla kolla på de där benen, man kan inte bara vara snabb vet du".
Donja log lite generat men var snabbt uppe på benen igen, hon tyckte om sin morbror. Han var snäll mot henne även fast det inte kunde vara lätt att förstå sig på henne. Hon hoppade sedan runt Roccos fötter och gestikulerade så gott hon kunde att hon ville rida på hans rygg, lite små svaga ljud kom från henne. Vilket var det enda hon kunde få ut, inte några ord men små små tysta ljud som man knappt kunde höra om man inte lyssnade noga. 

Systerdottern nickade och han log igen emot henne.
 "Bra, kan ju inte kom och berätta för mor din att Morbror inte ens kan ha koll på dig inte" Sedan stäppar valparna visste Rocco att de små var tåligare än avd de såg ut, men de verkade uppskatta de lättsamma skämten, och han var inte sen att låta dem ha det.
 "Skulle inte se bra ut på min bra streak vettu" han hade fått övning med sina egna odågor också, något som var turligt då dessa små yrväder inte verkade bli något bättre än hans egna.
 Det var svårt att tyda Donja ibland, men han trodde sig förstå hennes tysta pipande och sprattlande rätt, och sänkte sig för att ge henne en chans att klättra upp. Att hänga på ryggen verkade vara en universell grej, Navus och syskonen hade älskat det när de var små också.
 "Alleman ombord" utropade han och ruskade busigt på nacken då hennes små tassar kravlade omkring i den höga manen för att försöka klättra upp på ryggen.

Donja log brett medan och kravlade sig upp på sin morbrors rygg och med sin klumpiga valpkropp så lyckades hon sätta sig hyfsat stadigt, men var tvungen att koncentrera sig för att inte glida av. Väl på plats tittade hon runt och såg massa vargar göra ärenden medan dom försökte undgå alla busstrek från valpar. Den lilla valpen skratta sitt tysta skratt och peta till Rocco så han tittade upp och Donja en ''framåt, marsch!'' gest och pekade med tassen rakt fram. När Rocco började gå så var hon tvungen verkligen hålla fast för att inte ramla ner men hon log glatt medan hon guppade upp och ner med morbroderns rörelser. När de marscherade framåt så nickade hon så där jätteviktiga vargar gör när de passserade olika indvider, ibland blev det till och med en salut. Men gick det inte lite långsamt? Donja sparkade lite lätt i sidan på Rocco, i hopp om att han skulle fatta vad hon menade och såg till att hålla fast riktigt bra.