Trots den senaste tidens händelser så var det en fridfull kväll som sänkt sig över Lövskogen. Sanden i vattenbrynet sken nästan i vitt genom det dunkla kvällsljuset. Solen hängde tung vid trädtopparna. Ännu fanns där en del solsken att hämta, men de döende strålarna hade sedan en stund mörknat till orange och rostrött. Lövträden rasslade mjukt i sommarbrisen, nästan svarta mot den bjärta bakgrunden. Syrsorna spelade, och eldflugorna hade börjat dansa i skogens mörkare vrår. Från hemmet hördes allt färre ljud, de många dofterna hade bleknat, och musiken tystnat. Det annars så livliga hemmet hade börjat slå sig till ro för natten. Det var sannerligen harmoniskt.
   Det var egentligen dags att ta sig tillbaka till hjärtat av Yanamore, men i skenet av allt som hänt, så var Ronia motvillig att avsluta stunder som dessa. om det var något hon unnade dem så var det lycka. Crista och Pan levde rövare en bit bort, skvätte vatten på varandra och turades om att försöka dra varandra i vingar respektive öron. Kolgrim och Rangvald samtalade lågmält under en björk närmare skogsbrynet, i sällskap av Mercedes, som verkade föredra mörkare belysningar för tillfället. Sraosha syntes inte till, men då och då kunde hon höra hur hon och dottern delade skratt någonstans i närheten. Någon eller ett par till njöt av lugnet vid sjön. Harmoniskt.  
   Ronias eget hjärta var en annan historia. Hon avundades dem, mer undermedvetet än något annat. Kanske förgäves, förmodligen själviskt, men det stilla scenariot gjorde det svårt att inte göra det. Deras lätthjärtade roliga fick det att dra i mungiporna, och hon fnös till av skratt när Pan formligen slungade ner Crista i vattnet genom ett stadigt tag om hennes vinge. De som bevittnat händelsen bidrog till en mjuk, road skrattsalva.  
   Ronias blick vandrade vidare utmed stranden till ljudet av Cristas plaskande. Hon noterade plötsligt någon hon missat tidigare. En mindre, blek figur vid strandkanten lite längre bort. Hon reste sig plötsligt upp från sin lilla gräsplätt, skakade eventuell sand ur pälsen och begav sig bort mot den ensamma gestalten. 
  “Nace,” hälsade hon lugnt, och stannade till i närheten. Blicken fastnade vid en hög stenar han travat på varandra, i vanlig ordning. De reste sig som små minimala borgar och torn ur sanden, utom de små krusiga vågornas räckhåll, men tillräckligt nära för att sanden skulle vara fuktig. Hans hantverk hade roat många sedan han anlänt, och hon var glad att både Nace och resten av Isil Anar verkade ha funnit sig i den nya bekantskapen snabbt. Ja, tillsammans med Kolgrim och Rangvald, förstås. Hon hade dock varit rädd att han skulle ändrat sig efter vad som hänt. Även om Nace kanske inte påverkats som värst så hade det varit allvarligt. Hon hade förstått, om så varit fallet, men ännu hade hans glada uppsyn förblivit densamma. 
   Ronia nickade menande mot stenarna, något roat i blicken. En av de smalaste tornen verkade obehagligt nära att kapsejsa, men ännu stod det stolt och rakt. Ja, så stolt och rakt ett knöligt torn av småsten kunde stå. 
  “Det är nästan Yanamores jämlike.” 
 
[Inspiration. Utspelar sig sommaren 2019.]

Sommarkvällens varma luft var stilla, men istället fylld av en bubblande glädje som ekade ut över sjön tillsammans med flockens röster och skratt. Nace log för omedvetet för sig själv när han noggrant inspekterade de olika stenarna som fortfarande låg orörda i högen. Det var ytterst viktigt att hitta rätt sten, och det var ett långrandigt och till viss del svårt uppdrag; men det här var inga främlingar till stenar, det här var stenar som han samlat på sig sedan han kommit hit, han kände dem här stenarna, och han visste exakt vilken han letade efter.
     “Nace.” Han såg upp på henne, och leendet breddade sig genast. “Nämen, hejs-san,” svarade han med samma glädje i rösten som i det bleka anletet. Svansen viftade ohämmat. När han såg att hennes blick sökte sig till stenformationerna fortsatte han leta efter stenen. Han skrattade lätt åt hennes kommentar och såg på tillbaka hans kreation.
     “Tycker du? Jag hade inget s-speciellt i åtanke jus-st.” Nace lämnade sin plats vid stenhögen och gick fram till Ronia för att se dem från hennes perspektiv. Han hummade kort och gick ett varv runt de skorvliga tornen. En min som tydde på att han funderade djupt på något trädde fram och ersatte det ljusa leendet.
     “Aha!” utbrast han, och det skinande flinet var lika snabbt tillbaka igen. Som från ingenstans kom en virvlande bris förbi - hans bris - och fällde de översta lagren av sten. De klapprade högt emot varandra, men det fanns inget som tydde på missnöje hos Nace, istället skyndade han sig fram till stenarna som ramlat och började samla ihop dem.
     “Har du nå-något för dig? Eller k-kan du tänka dig ge mig en hj-hjälpande tass kans-ske? Det finns inte m-många som vet s-så mycket om Yanamore som dig, och det finns inte m-många som vet s-så mycket om s-stenar som jag. Vad s-sägs om att använda våra kr-krafter och s-samarbeta?” Det var ett lättsamt förslag, väl medveten om att Ronia kanske inte hade tid, lust eller ork. Nace såg upp till henne på ett sätt han aldrig tidigare gjort, och respekten han hyste henne sträckte sig längre än något tidigare gjort. Han såg vilken trygghet alla andra såg i henne, och det var beundransvärt. Hans roll i flocken var inte stor ännu, och skulle kanske aldrig bli, men det var ingenting han någonsin lagt värde och vikt i. I slutändan av dagen var han lycklig om han fått någon att skratta eller le, om han lyckats få någons hjärta att lätta lite åtminstone - det var precis det han önskade att göra för Ronia nu.

Ronia var inte en särskilt kreativ varg, och hon hade aldrig varit bra på att utföra någon typ av hantverk. Det kändes som slöseri på tid när hon hade annat för sig. Hon värdesatte andras konst bra mycket högre och det liv den gav Yanamore. Däremot uppskattade hon egen kraftanvändning som krävde precision, och hon antog att det var något liknande Nace hade i åtanke - vad det nu kunde vara. Han entusiasm gick i alla fall inte att ta miste på. Det drog något i mungiporna.
   "Till er tjänst." Hon sträckte ut en tass för maka några spridda stenar åt ninjans håll, något mindre smidigt än hon hoppats på med hennes malplacerade vargtassarna. Hon drog snart åt sig tassen igen och såg istället på på medan han samlade ihop de sista, innan hon slog sig ner i sanden och mötte hans lila blick med uppmanande nyfikenhet i ögonen. Hon fick sällan användning för sin kraft i kombination med andras. Elden var destruktiv till sin natur. Den var ett hjälpmedel i en process snarare än ett direkt verktyg, därför hade Nace erbjudande väckt hennes intresse.
   "Vad vill du att jag ska göra?"