(vet inte om jag har fått min status och så, off-topic)

Han vandrade över den steniga marken, bort, bort, längre bort.
Bort från de välbekanta ställena.
Han var desperat, han behövde se något nytt.
Åren hade gått, generationer hade gått.
Valpar fötts, vuxna dött.
Men den svarte hanen liknade fortfarande till utseendet en femtonårng.
För alltid frusen i sitt tillstånd - utan liv, utan kärlek.
Det var ett högt pris att betala för de styrkor vampyrismen gav honom.
Tassarna sattes tungt ner, en efter en.
Blicken var svart och stirrade ner i marken.
Nattens dimma svepte sig kring hans ben och gjorde denna plats mycket farlig för levande.
Spetsiga stenar kunde dyka upp plötsligt utan att man sett dem.
Ett stup kunde lura bakom den luraktiga dimman, och var man inte försiktig kunde man bli överraskad av en stenvägg.
Men inte Tavar - nej, han såg precis lika bra som om dimman inte funnits där.
Han tyckte om den.
Den lindrade smärtan, svepte in allt i ett spöklikt, grå dis.
Likt en suddig dröm, allt blev tyst som i graven.
Ensamhet.
Åh, vad det var härligt.
Han hade inte varit så här ensam sedanhan lämnade sitt hem för så länge sedan, för att aldrig återvända.

Han fick syn på en vattenpöl.
Månskenet fick den spegelblanka, svarta ytan att glänsa likt silver.
Han betraktade sin spegelbild.
De tomma, kalla, svarta ögonen stirrade törstande tillbaka på honom.
Han fuktade nosen med tungan, och spegelverisionen av honom själv gjorde likadant.
Han ruskade lätt på huvudet, vände upp blicken mot himlen.
Trots dimman som täckte marken var luften ovanför frisk och klar, och stjärnorna beströdde himlen.
Det var vackert.
Himlen bakom var lika svart som hans ögon.
Han satt tyst, stilla som en svart staty, och betraktade himlen med neutralt, kallt ansiktsuttryck.
Tavar hade mord i tankarna.

Tavar kände att någon närmade sig.
Men det spelade ingen roll - han såg inget hot hos de flesta av Numooris invånare.
Men ingen specifik doft träffade hans känsliga nos.
Han förstod - utan till synes någon större entusiasm att det var en vampyr.
Och det var inte vilken vampyr som helst.
Det var Locura.
Han fortsatte och stilla betrakta himlen som om han skulle få syn på något mer intressant än stjärnorna där, medan hon susade fram till honom.
"Tavar" hörde han henne väsa.
Han svarade inte, utan fortsate och söka bland stjärnorna.
Fanns där svar?
Himlen var mystisk.
Likt en enorm... rymd.
Var det ett tomrum eller en helhet?
Det vet gudarna, tänkte han.
Hans ögon smalnade av och ena örat klippte till.

"I mina ögon är varje natt vacker, dagarna är bara det mellanrum resten utav världen uppskattar. Natten är den tid på dygnet då världen verkligen vaknar upp - rosorna doftar mer, ugglorna ger sig ut på jakt, solens heta strålar finns inte mer... Men ja, sannerligen är detta en vacker natt."
Allt detta sade han utan att ta blicken från himlen.
Han visste vad som väntade honom - men vem förtjänade att dö först?

Han vände tillslut blicken mot henne i tystnad.
Mötte hennes blick med sin kolsvarta.
"Nedstämd?"
Han suckade och skakade sakta på huvudet medan han såg in i dimman bakom henne.
"Alltid lika observerande." Han log utan minsta spår av glädje, innan han fortsatte:
"Jag ser dina åsikter, min vän. Men jag ska svara dig ärligt. Någonting har förändrats. Du kanske inte har sett det, men världen är inte som den en gång var. Du kommer så småningsom att inse det, du också. Det är inte roligt, det är tragiskt... Men vem vet, livet kanske fortsätter att le mot dig. Men jag skulle inte tro det. Vi är väsen det egentligen inte är meningen ska finnas. Du får se..."
Han tystnade mitt i meningen och lade sig ner, svepte med svansen och höll huvudet högt.
Han såg på henne med en outgrundlig min, det var något mystiskt med hans halvleende som man inte förstod sig på.
Vissa hade blivit galna av det.

Han tippade huvudet på sned och betraktade henne.
"Du velar, Locura. Du vet inte vad du vill. Vad har hänt dig?"
Han klippte med öronen och såg in i hennes ögon.
Vad var det med Tavar?
Hade han gått och blivit... vis, eller något?
Det här behövde redas ut.

Han bet ihop käkarna och lyssnade på henne medan hon talade.
När hon var klar reste han sig blixtsnabbt upp.
Hans ögon glimmade svart.
"Blod, Locura. Det är vad jag begär. Det är något jag inte smakat på länge, och min livskraft, min vilja.. sipprar långsamt ur min kropp. Jag har inte druckit en droppe blod sedan... Jag minns faktiskt inte."
Han rynkade pannan och slog ner blicken.
När man kollade riktigt noga såg han riktigt undernärd ut.
Han var smalare och ögonen matta.

"Inte för att det verkar finnas nåt här, men... jag behöver jaga. Om jag så ska springa i veckor. Jag vill döda nånting"

(kort)