Ronia hade mött den lilla, vita vargen strax utanför Islagunen. Han hade skyndat fram i sådan hast att de nästan kolliderat på grusvägen, och Ronia hade fått dansa åt sidan för att inte bli påsprungen. Hanen hade stannat upp och ursäktat sig, kanske lite mer än nödvändigt, innan Ronia ens hunnit komma till "se dig för". Blicken hade dock dröjt vid den vita hanen ett ögonblick extra, för visst hade han påmint henne om någon. Hon hade mottagit informationen att han var en ninja med ett roat fnys, och för en gångs skull väcktes ingen hjärtesorg när hon tänkte på Xihali. Om än där fanns en underliggande oro för henne så kunde hon inte bortse från lättnaden som infunnit sig när de funnit henne vid liv. Det var mer än hon vågat hoppats på.
   "Ni påminner mig om någon," sade hon slutligen. "En av våra flockmedlemmar." Hon hade ingen aning om hur stor ninjastammen skulle kunna vara, men det lilla Xeryus och Xihali berättat om i det förflutna talade inte om några stora mängder, så vitt de visste. Han liknade båda två, egentligen. Xeryus ögon och markeringar, och Xihalis vita päls. Att den här hanen liknade dem var säkert bara en slump, det var inte så att syskonen var de enda med svarta och vita pälsar i landet, men då hade hon heller inte mött många ninjor. 

[Utspelar sig våren 2019.]

Det var mycket som behövdes göras innan avfärd. Verktyg, hjälpmedel och tillbehör till hans sele skulle tillverkas, och i gengäld till hantverkarna hade han ett antal sysslor i varierande grad, sedan skulle all packning inventeras, sedan packas. De senaste dygnen hade varit en enda röra, men på ett ivrigt och exalterat sätt. Nace hade flängt fram och tillbaka från tidig gryning till sen kväll. Hans vardagliga arbete hos paret Rangvald och Kolgrim hade helt försummats, men de var bara glad för honom. Nace skulle sakna dem, oändligt mycket faktiskt.
     I sin fulla hast tillbaka från att ha fulländat ett arbete som ersättning för ett rep han skulle få spunnet åt sig, hade han missat den eldigt färgade tiken. Inte förrän han var en hårsmån från henne hade han insett sin framfart. Nace hade tvärnitat, och med ett nästintill skamset och bedjande uttryck hade han ursäktat sig, mer än en gång.
     “Ni påminner mig om någon. En av våra flockmedlemmar.”
      “J-jaså?” En mild nyfikenhet infann sig i anletet istället. “Undra sa flundra,” sade han tankfullt och tyst för sig själv.
     “Vi-vilken flock sa du att du tillhörde, s-sa du?”

Blicken hade fästs vid hanens sele för ett ögonblick. Hon hade sett vandrade med alla möjliga sorters uppfinningar för att hålla varor på plats, och den där selen liknade onekligen en del av vad hon tidigare sett. Hon såg upp mot honom igen lagom tills att han avslutade sig stammande fråga. Det gick inte att avgöra om det var för att han var osäker eller om det bara var så, men det var irrelevant.
   "Isil Anar," svarade Ronia. Det låg en viss stolthet i rösten som alltid verkade infinna sig när hon talade om dem. I vanliga fall brukade hon inte vara riktigt så frikostig med information om vilken flock hon tillhörde, men Islagunen var en fredlig plats, och i det stora hela var det inte precis en hemlighet vem hon var och var hon kom ifrån. Det var ändå omöjligt att dölja, på grund av hemmet. "Är du en vandrare kanske du varit i Yanamore redan?" Blicken smalnade av något när hon synade den vita. "Jag känner däremot inte igen dig. Det har inte passerat många ninjor genom Lövskogen till min kännedom."

De vita, runda öronen spetsade när inferon tillkännagav flocknamnet. Han kände igen det namnet, liksom Yanamore, om än han aldrig varit där.
     “I-Isil Anar? Min sy-syster, Xihali, har talat om er!” Det fanns en nyfunnen entusiasm i rösten som speglades i svansen som började vifta. “O-och hon har berättat om Xeryus!” Nace hade inte sett sin bror på många år. Sist de träffats hade varit i Acheratiskogen. Men Xihali hade berättat om hans plats hos Isil Anar när de stött ihop för första gången.
     “Åh, s-snälla du,” log han, “kan du inte ta med mig tillbaka? Jag sk-skulle s-så gärna vilja träffa min bror igen. Jag tar inte my-mycket plats, jag s-sköter mig själv. Ni kan s-sätta mig i arbete om det behövs, jag är my-mycket flitig s-ska du se!” Nace nickade lite lätt åt sin egna sele.
     “Ni s-ser, den här har mu-multifu-funktionella s-selen har jag uppfu-funnit! Det är lite s-som sa-saknas än, men jag är väldigt på-påhittig!” Om det inte varit för hans genuina upprymdhet och mjuka sätt hade det kanske uppfattats som skryt, men det fanns bara en sprudlande passion i hans arbete, samt en ivrig längtan efter att få återförenas med mer av familjen igen.

Xihali? Xeryus? Så fort hanen nämnt vännernas namn så bannade hon nästan sig själv för att hon inte förstått det tidigare. Han hade varit alldeles för lik, men någonstans hade hon avfärdat likheten som slump. Hans entusiasm gick nästan att ta på när han pladdrade vidare om sitt hantverk.
   "Ni har tur, lilla ninja." Det drog i läpparna. "Xeryus är redan här." Hon visste inte exakt vart, men det skulle inte vara särskilt svårt att leta rätt på honom. Samtliga i gruppen hade blivit ombedda att hålla sig någorlunda i närheten för att de skulle vara lätta att nå om någon inträffade. 
   "Vi kan söka upp honom, om ni vill." Hon pausade för ett ögonblick. "Synd på det där, dock." Hon gjorde en vag gest åt hans lädersele. Ronia visste inte särskilt mycket om hantverk överlag, men det var lätt att se att det var ett skickligt arbete som låg bakom selen, trots att han påstod att den inte var färdig än. "Yanamore behöver alltid några extra tassar till hjälp." Hon höjde ett ögonbryn. Ninjornas yngre bror hade precis fått höra att flocken var i närheten. Hon räknade inte med att han fortfarande planerade att följa med, såvida han inte redan bestämt sig för att hänga med sina syskon tillbaka till Lövskogen. "Såvida ni inte står fast vid erbjudandet?"