Både invigningen och efterfesten hade varit en enorm succé, och Grendel kunde knappt varit mer nöjd. Visst, där hade förekommit en del oroligheter på sina håll, men ingenting som inte hade gått att ta tag i. Och det hade definitivt inte varit någonting som hade förstört dagen som helhet.

Med hjälp från Minerva hade han fått av sig klädnaden och smyckena han burit under dagens festligheter. Han skakade på sig, tacksam att vara fri från allt krimskrams. Visst kunde han uppskatta att vara uppklädd, men det var alltid skönt när han kunde återgå till vardagen utan en massa skinn och juveler.
    "Tack, kära du." sade han med ett leende åt den gröna karghonan. "Godnatt."
I tystnad svarade hon med ett egen leende, och en kort nickning innan hon lämnade rummet. Grendel blev ståendes en kort stund med blicken fäst vid dörren, innan han trampade runt i fällarna ett par varv. Med en gäspning lade han sig tungt ner på sidan.

Just som han stängt ögonen hörde han ljudet av bekanta, men försiktiga och nästan tvekande steg. Han behövde inte ens öppna ögonen för att veta vem det var.
    "Hej, min blomma." hälsade han varmt och öppnade ena ögat på glänt.
I dörröppningen stod Varya, med ett minspel och kroppsspråk som inte tillhörde det vanliga. Han höjde huvudet för att kunna se på henne ordentligt.
    "Vad är det?"
En underliggande ton av oro sken igenom i hans röst. Det hade skett mycket under dagen. Han kan ha missat att någonting hänt henne. Om så var fallet skulle han se till att vem som än skadat henne betalade, och det dyrt.

Korridoren kändes mörk och kall. Den sprudlande, glädjande energin som levde kvar efter dagens bravur hade värmt vartenda hjärta - förutom hennes. Varje lilla rörelse som tog henne närmare rummet, varje ynkliga andetag, fick det frusna hjärtat att spricka lite till. Men ändå grät hon inte, inte denna gång.
     I dörröppningen stannade hon, och när han hälsade på henne tittade hon bara tillbaka på honom utan att säga något. Det gjorde för ont att öppna munnen, och hon visste att det ändå inte fanns några ord som skulle kunna rättfärdiga hennes känslor. Det vilda tumultet i hennes huvud hade slutligen vunnit, hon erkände sig besegrad - alla andra gånger hon känt sig värdelös, förlorad, patetisk och hopplös, bleknade i jämförelse.
     “Pappa.” Orden var knappt högre än vindens vinande genom byggnaden. “Får jag sova med dig inatt?” Tiden tycktes ha spolats tillbaka, och hon kände sig exakt lika liten som då, när hon stått inför honom efter en hemsk mardröm. Men nu var det inte mardrömmarna som hemsökte henne, det var verkligheten.
     Stegen var små och lätta när hon slöt upp intill Grendel och lade sig ner. En djup, darrande utandning lämnade henne och hon kröp ihop nästan så att hon omfamnade honom med hela sin kropp. Ögonen var trötta, nästan som om de tappat sin lyster och färg.
     “Pappa,” hon visste inte vad hon skulle säga, “jag kommer ge mig av imorgon.” 

Han höjde förvånat på ögonbrynen, men gav henne mycket snart ett varmt leende.
    "Självklart."
Det var länge sen någon av hans döttrar frågat om de fick sova intill honom, och han hade saknat det. Mer än han tänkte erkänna. Han makade lite på sig för att göra plats, och han försvann nästan i hennes omfamning. Med ett kurrande läte tryckte han huvudet mot henne.
    "Jag kommer ge mig av imorgon."
Andetaget fastnade i halsen på honom för ett kort ögonblick.
    "Ge dig av? Ensam?" han höjde huvudet och mötte oroligt hennes blick. "Hur länge?"
Han visste inte riktigt vad han tyckte om det. Varken hon eller Aurora hade varit borta länge förut, och hade alltid funnits i närheten. Att hon skulle lämna Civitas var en skrämmande tanke.

Varya var nästan rädd för att möta sin pappas blick på nytt. Hon kunde höra en oro i hans röst, men den var ännu påtagligare i hans färglösa ögon. Med en skälvande suck samlade hon sig på nytt i ett försök att hålla ihop sig själv när allt hotade att spricka i sömmarna.
     “Mina vänner, Blair och Yrjö,” där fanns en tydlig tvekan i hennes röst, men hon gjorde inga försök att dölja den, “de erbjöd mig att följa med till Nordan.” Hon visste inte riktigt vad det skulle innebära, men det kändes som ett sista desperat försök att inte gå under. Eller så kanske det bara var ett försök att fly.
     “En måncykel, kanske lite mer. Han, han visste inte säkert.” Varya pausade. Tankarna var många, tunga och motsägelsefulla. Det var svårt att försöka urskilja vad som var rätt och fel. “Jag tror jag behöver det, pappa. Nånting är inte rätt. Med mig. Jag… jag tror jag behöver tid härifrån. Från alla. Jag älskar er, det vet du, men…” Jag älskar inte mig själv. Hon kände sig betydelselös, svag och mest av allt bara som en börda. Hon behövde hitta sin styrka igen, hon behövde andrum till att läka, och det hade hon inte här innanför dessa tjocka väggar.

Det gjorde så ont att se henne så skör; så trasig. Och även om han inte tyckte om det visste han att hon hade rätt. Han nickade långsamt. En måncykel. Det var inte nödvändigtvis överdrivet länge.
    "Jag förstår," svarade han och log halvhjärtat. "Och jag håller med dig. Jag tror att lite tid från Civitas skulle göra dig gott."
Han skulle vara orolig fram till hon kom hem igen, men att veta att hon inte var ensam var åtminstone en liten tröst.
    "Lova mig bara att du kommer hem igen."
Bedjan i blicken gick inte att ta miste på. Kunde hon inte lova det visste han inte om han skulle klara av att släppa iväg henne. Det skulle krossa hans hjärta om han skulle behöva skicka en av spionerna efter henne för att eliminera potentiella läckor.

Varya log tillbaka, men det nådde aldrig hennes ögon.
      “Jag lovar.” Hon hade gett Aurora samma löfte, och hon menade att hålla det. På samma sätt som det var kärlek som drev henne härifrån, visste hon att den alltid skulle kalla henne tillbaka. Med en djup suck sjönk hon ihop ytterligare. Hon slöt ögonen och lade ner huvudet längs sin fars sida. Hon höll tillbaka lusten att gråta, hon var alldeles för trött. Hon försökte intala sig själv att det här inte var ett avslut, men det var svårt när känslan var så stark. Den djupa avgrund hon fallit i hade börjat slita henne itu, och allt hon kunde hoppas på var att hon skulle komma igenom på andra sidan starkare än hon någonsin varit.

[Avslutat]