Virels möte med Ronia hade muntrat upp honom litet grann, folk trodde tydligen att han var död, han hade bett Ronia berätta för de andra hur det verkligen låg till innan han arbetade sig framåt för att hitta den som antagligen bara hade hört rykten, den som inte kunnat se något innan sin strid själv, en strid som Virel tittat nöjt på och såg hur han vunnit, även om det var... något annorlunda över hur han vunnit, men det fick vänta, förs var det att hitta honom.
   Kasai, ordet fick det att bli varmt i bröstkorgen på Virel, han behövde sansa sig och ta reda på vad det betydde, han var inte van vid dessa känslor och han behövde tänka på de närmre, få de under kontroll.
   Snart hade han vandrat en bit och såg en välbekant rumpa och skuttade fram så gott han kunde på tre hela ben och hojtade.
   "Jag såg din strid, bra gjort! Jag visste du skulle vinna, serru!"
   Han log brett och satte sig ner, han hade helt glömt bort varför han letat efter Kasai, det var bara skönt att se honom igen efter dagens strapatser.

Efter att ha tagit sig bort ifrån Arenan hade han viftat bort helare som ville fixa de värsta såret i hans ansikte och tagit sig ut. Han behövde luft. Trots att det var en ny strid på Arenan, han skulle inte hinna se sin syster strida, och helt ärligt visste han inte om han orkade med det, så var det en hel del vargar utanför Arenan. Ronia skulle gå invigningens sista strid, och fler och fler började välla ut även under striderna.
Flera kände igen honom och ville stanna och prata med han försökte desperat komma undan till en  mer öppen plats, inom honom var ingenting okej, och vinsten i arenan betydde ingenting. Ett stor behov att bara skrika rakt ut fanns i honom, men bland hopen av främlingar höll han tillbaka det och fortsatte tåga emot den öppna platsen han fixerat blicken vid.
Han skulle precis kliva ut i det som skulle bli hans frihet när en bekant röst talade till honom med en glad stämma. Han stannade i steget, och det första han kände efter förvåningen var ren pur ilska. Hans bästa vän var död, och någon låglivad skabbråtta valde nu att spela spratt med honom? Det brann i blicken när han vände sig om, men alla hårda arga ord fastnade i strupen på honom.
Virel satt ner framför honom, skadad men vid liv. Och svansen viftades bakom honom. Han hade inga ord, och han måste se dum ut med den halvt öppna munnen, och orden som stakat sig i halsen bara kom ut som ett kvävt läte. Tårar rann i ögonen och utan att riktigt tänka på någon av deras skador slängde han sig över den mycket mindre vännen i en omfamning.
"Vid Gudarna Virel!" rösten var ostadig, och en del av den första ilskan fanns kvar dör när han släppte honom.
 "De sa att du var död!" tonen var hård och han var alldeles förtvivlad.
 "Jag trodde du var Död, Hur vågar du skrämmas så?!?!" egentligen visste han att det inte hade varit Virels fel, men vid Aurinko han var lättad, trots den hårda tonen i rösten.