Virel satt vid sitt stånd och lekte med sanden han hämtat upp tidigare under dagen, han gick ofta ned till stranden för att fylla på sitt sandförråd, det var inte like mycket som när han var i öknen, men det var tillräckligt för att hålla honom nöjd. 
 Han hade hört talas om en jättevarg som hade kommit in i Yanamore för att sälja metallgrejer, kanske kunde de samarbeta på något sen? Kanske skulle det hjälpa bjässen att känna sig mera välkommen?
 Medans han funderade lekte han med sanden med sina krafter utan att riktigt tänka på det, och när han såg ner så var ett välbekant ansikte format i sanden, han behövde inte ha färgad sand för att se den röda manen för sin inre blick och med ett litet gny så strödde han omkring sanden med tassen och huffade lätt och bestämde sig för att göra ett litet hjärta av glas av sanden istället, som han någon gång kanske skulle våga ge till den större vargen, men det var långt kvar med hans mod.
När hjärtat begravts under sand för att svalna så suckade han lätt och nickade åt sig själv, han älskade sitt hantverk.

Dagen tedde sig långsam. Trots att det var vår, och att det blev mer rörelse när vintern släppte sitt grepp. Vargar skyndade sig åt alla håll, talade högt och glatt om vårtecknen och vilka blommor de sett börja slå ut. Speciellt de som använde blommor bark och annat ifrån naturen för att göra dekokt som fungerade i olika situationer. Det var som om de glömt sin lilla vinter rivalitet då deras förråd sinade och nu stod vid varandras filtar och diskuterade vilt över en specifik blomma de inte sett på år, det var den som gjort att de kommit till området igen. 
 Kasai hade sedan länge slutat lyssna på deras uppspelta pladder. Han hade helt enkelt för många egna tankar som surade högljutt i hans huvud sedan han mött den bruna fakargen. Alla drömmar och tankar om Blair hade bubblade upp till ytan som om de aldrig varit borta, och hans känslor var mindre stabila än vad de varit på länge.
 Blair var fortfarande något av hans lilla hemlighet, iallfall hans känslor inför hanen, och trots att han lättat sitt hjärta litet till Virel, så var det inte mer än att han kände sig ostabil. Det var inte så att den mörka Kargen inte litade på sin mindre sandfärgade vän, men det var något så privat och ömtåligt att Kasai var rädd att ens tänka på det själv.
 Den udda blicken fastnade på den ljusa Sandvargen som satt och verkade jobba med sin sandhög. Kasai kunde inte se vad det var vännen gjorde, ännu var han för långt borta, men synen fick honom att le lätt, för första gången på dagen var det genuint. Sedan han föreslagit att Virel skulle försöka ge sig in i handelsmarknaden så hade vännen verkade gladare, och för var grej som han lyckades byta mot något verkade han än stoltare, och för varje sak så kunde han sitta länge och beskriva händelserna i detalj. Eller berätta hur han visste hur glaset såg ut under sanden, något Kasai frågat om en gång.
 Han möttes av två som nyligen lämnat Virels plats på torget, och nickade bara som hälsning där de passerade.
 "Hej du" leendet låg kvar på hans läppar och redan kände han sig något lugnare.
 "Jag såg att du fått än fler kunder" påpekade han glatt och klev försiktigt över glas tingen och satte sig intill vännen, som ett berg bredvid en kulle.

Virel sköt upp som en raket när han hörde Kasai's röst och log litet generat åt honom när han satte sig bredvid honom.
   "Åh, ja, hej, det har jag nog ja!" han nickade och började sedan flina brett, han var glad att Kasai's idé hade funkat så väl, han hade honom att tacka fr mycket som han fått på den senaste tiden, både för hans glasförsäljning och för hans små historier med sanden.
   Han såg på Kasai där han satt bredvid honom och suckade lätt, han såg stilig ut, det kunde han inte annat än erkänna, han kanske hade en grej för mörka hanar med färgglada manar?
   "Du förstår, de flesta vill ha glasgrejer att stoppa saker i som prydnader, och sådant, de skimrar så fint, tycker du inte?" 
   Han log igen, fortfarande generat, så länge inte Kasai kommenterade på hans lilla hög som han hade hjärtat gömt under så skulle allt gå som smort.

Helt uppsluppen i sina egna tankar hade Kasai inte märkt vännens frånvarande blick fören han ny verkade rycka till av hans röst.
 "Det var inte min meningen att skrämma dig" anletet tog ett ursäktande uttryck, men han log fortfarande varm och genuint.
 Det var en lugnande kravlös känsla, att Virel inte ställde frågor eller pressade honom, även när han erkände att något var fel. Det var skönt, vilket fått hanens blotta sällskap att ge ifrån sig en lugnande effekt på honom.
 Öronen tippades nyfiket fram då vännen talade, och samtidigt lät Kasai den udda blicken glida över glasföremålen som låg utlagda på fällen framför dem. Det framgick i det Virel gjorde. Det fanns skulpturer och former, men det vanligaste föremålet var skålar och glober som var till för att hysa andra objekt. Kanske var det en medveten affärshandling, men för Kasai kändes som om Virel bara jobbade hårt för att göra andra nöjda. Hanen var för vänlig och tillmötesgående för sitt eget bästa.
 "Jag förstår" han sneglade upp på Virel som såg glad ut över vad han ändå lyckades göra och byta bort. Kanske gjorde det inget vad han gjorde så länge som han fick ut samma glädje av det. Skålar eller skulpturer spelade ingen roll, Virel var bara glad över att ge. Det var inte första gången, men Kasai kände att Virel var för dyrbar och ömsint för världen. De förtjänade honom sällan.
 "Vad är din favorit att göra?" han såg genuint intresserat på vännen, och lät bara blicken lätt glida över sandhögen, som han vid det här laget förstått brukade täcka över nya skapelser som skulle svalna. Han ville inte tränga sig på och fråga, Virel brukade villigt visa sina skapelser ändå.

Virel fnittrade lätt när hans vän nämnde att det inte var meningen att skrämma honom, han hade ingen anledning att tro att det var så, tanken i sig var nästintill skrattretande.
   "Jag tror dig, Kasai" Flinade han och såg över vännen igen med ett litet leende och kollade sedan på sina skapelser, så inga hade gått sönder eller flyttats på när Kasai hade tagit sin väg över dem, men det verkade lugnt.
   Han nickade kort när Kasai sade att han förstod, och det gjorde Virel gladare på något sätt. Nästa fråga var svårare och han vred lätt på huvudet, de stora öronen floppade åt sidan när huvudet stannade så fortsatte de en bit och böjde sig något under sin egen tyngd och momentum.
   "Uuuh, jadu, det folk helst vill ha?" Sade han med ett litet leende och vände sig mot vännen och viftade med svanse vilket sopade undan sanden från hjärtat av glas som låg dolt.

Kasai drog på en stel min när han såg på vännen. Som han trott så gjorde den ljuse mest det folk bad om. Fanns det inget som han gillade mer? Eller sa han det bara för att han ville, återigen, vara tillmötesgående och omtänksam. Det störde den mörka litet, som om Virel inte hade en egen vilja. Satt han ändå inte här för att Kasai bett honom? Beslutsamt viftade han bort tanken, och kommenterade inte på den heller.
 "Men finns det inget du tycker bäst om att se när du tar bort sanden?" Kasai log, och det stela uttrycket försvann, som om det aldrig varit där överhuvudtaget. Virel hade, medan de samtalat, vänt sig mer mot honom, och i processen viftat bort sanden i högen Kasai sett tidigare. Ett Hjärta i glas. Han log varmt och nickade emot det.
 "Är det till någon speciell?" tonen var lätt retsam, men även öppet nyfiken. Han visste mycket väl att det kunde vara en beställning, och beroende på vad Virel svarat på tidigare fråga gissade han faktiskt det. Kanske var det trångsynt och dumt av honom, men han kunde inte se vännen som en romantiker.

Det var tyst ett tag efter Kasai's fråga medan den mindre vargen funderade, vad tyckte han bäst om att göra själv? När sedan kommentaren om hjärtat kom hoppade hans hjärta först över ett slag men sedan lugnade han sig och log med ett kort nickande.
   "Jo det kan man nog säga, och det är också ett bra svar på din fråga, jag gillar att göra såna här saker."
   Han vände sig om och förde det lilla hjärtat mellan tassarna och suckade lätt.
   "Du vet, saker som är vackra och betyder något, för någon, även om de inte är helt nödvändiga eller användbara" Han blinkade med ena ögat och log litet lätt.
   "Nu snackar jag för mycket igen, förlåt, jag menade inte att tråka ut dig med sån onödig fakta" Ursäktade han sig, och sen att det var Kasai som frågat hörde inte hit, det kunde den lillas bristande självförtroende säga.
"Så uuh, finns det något speciellt du gillar att jag gör?" frågade han med ett litet leende, sopandes hjärtat in under sig medans han vände sig tillbaka till Kasai.

Först såg vännen ut som om Kasai hittat en av hans innersta hemligheter. Kasai kände igen uttrycket, det var samma han hade precis innan han tappade fattningen och erkände för Blair, samma som han haft varje gång någon råkat nämna den brune fakargen. Kanske hade Virel funnit någon han gillade? Uttrycket i anletet var flyktigt, och den ljuse vännen fick koll på det antagligen fortare än vad Kasai brukade få. Ett varmt genuint leende breddade sig i anletet på den mörka vargen och han lyssnade hänfört på hans ord. Svaret lät bättre i hans öron, mer genuint, och det gladde honom. Det var fint sagt.
 "Nej, Nej ursäkta dig inte. Det låter fint" han log, och kommenterade eller frågade inte vem hjärtat var till, vännen skulle antagligen säga det tids nog, och Kasai kände att han inte hade bråttom, men hoppades att det inte skulle sluta som för han själv.
 "Jag tycker bara om att du gör saker du blir glad av, du verkar lite lättare i hjärtat sen du började utöva ditt hantverk mer, det glädjer mig innerligen" hans röst bar en varmt ton och var genuin. Kanske var det hypokritiskt av honom att svara så när han gnällt på Virels egna svar, men det var sant. Han tyckte allt Virel gjorde var vackert och inget av det stod ut för honom som bättre än något annat.

En liten nickning visade att Virel hade hört att han inte skulle ursäkta sig, men det var lättare sagt än gjort, vilket han var ganska säker på att Kasai visste också, men han skulle försöka ta orden till sig.
   Kasai's svar var så töntigt förutsägbart och Virel räckte lekfullt ut tungan och fnissade.
   "Buu, dåligt svar, gör om gör rätt" sen att det var ett tomt krav och att han inte brydde sig särskilt om Kasai gav ett bättre svar hörde inte hit.
   "Jag känner mig gladare, folk uppskattar det jag gör för de, och det gör mig glad!"

"Du vet att jag alltid ger de bästa svaren" flinade han och lipade, kanske något barnsligt, mot vännen. Han visste att det var lite hypokritiskt av honom att bara ge det svaret, men han viftade bort det, och förstod att Virel inte skulle pressa mer på att få svar. Den ljuse var allt för vänlig och förstående för det.
"Och att du är gladare gör mig glad" Han log brett och puffade lätt på den mindre, noga med att det inte skulle vara för hårt så att han faktiskt knuffade honom.
 Eftersom att Kasai egentligen inte hade mer syssloor under dagen valde han att sätta sig vid vännen, och se till att han faktiskt fick vad tillbaka saker och itne bara satt och gav bort sina hantverk. Kasai och Digne hade båda pratat om Virels priser förut.

[Avslutat!]