Ronia satt uppflugen på lyans tak och stirrade ut över området. Blicken var skärpt och intensiv då hon väntade. Det var ett bra tag sedan hennes fader, Black, givit sig ut på spaning och hon gillade inte att vara ifrån honom. Trots allt var han hennes stora förebild, inspiration och idol - samtidigt som han var både mor och far då dennes maka försvunnit någon gång då Ronia varit mycket liten. Den trefärgade valpen hade aldrig tänkt särkilt mycket på sin moder, men med åldern så hade hon förstått allt mer och saknaden hade krypit sig inpå henne trots att minnet av modern var mycket knapphändigt.

Svansen trummade ständigt mot lyans tak då hon otåligt väntade ¨på faderns ankomst. Hon slickade sig om och om igen om munnen och lade vikten ömsom på den högra, önsom på den vänstra tassen i ett evigt trampande. Snart var han hemma. Snart snart snart.
Ett ljud av dova dunsar mot gräset hördes.
Ronia skuttade rakt upp i luften av extas och tog ett jättehopp ner mot marken, snubblade, slog två kullerbyttor och avfyrade en nysning som det i vanlig ordning slog röda gnistor om,  innan hon vingligt tråcklade sig upp på fötter för att sedan sätta fart genom skogen. 
"Pappa, pappa!" Tjöt hon upphetsat och rusade mot fadern med den röda luggen fladdrande i vinddraget.

Musklerna spelade under den mörka pälsen och nosryggen rynkades medan han släpade det tunga bytet genom snåren. Under sin spaning hade han fångat ett vårtsvin som stått och bökat bland ormbunkarna. Black blödde från pannan där han fått en stöt från svinets ena horn, men annars var han oskadd. Inte precis vad man kunde säga om svinet, vars strupe var uppsliten. 
"Pappa, pappa!"

Han släppte taget och vände sig om för att se den lilla versionen av han själv komma skuttandes genom grönskan. Hans ansikte sprack upp i ett brett leende. Blott åsynen av hans dotter jagade bort alla negativa tankar och känslor inom honom, för den fyllde honom med kärlek. 
"Hej där!" skrattade han, med rösten varm av tillgivenhet. 





(kort, visste inte vad mer jag skulle skriva xD Det var NÅT iaf)

Fadern gröna blick mötte hennes och Ronias gladlynta leende breddades. Han släppte bytet och log.
 "Hej där!" 
Ronia kutade raka vägen fram och hoppade upp i luften för att slicka honom på nosen. Sedan gjorde hon ett tappert försök att klättra upp på hans rygg (vilket inte var vidare lyckat eftersom hon var en knapp fjärdedel av hans storlek), gav upp och fäste istället den intensiva blicken på bytet. Hon spatserade fram till den fula, döda ansiktet och ögonen smalnade av då hon stirrade på grisen. Valpen placerade sedan långsamt en tass på det fortfarande fuktiga trynet och tryckte lätt.
"Pappa du tog en gris!", sade hon glatt och vände blicken mot Black, fortfarande med tassen tryckt mot trynet.

[DERP]

Ett mullrande skratt lämnade honom vid valpens ord innan han bet tag i bytet igen för att fortsätta släpa det mot lyan.
*Vart har du brodern din, Ronia?* sade han till dotterns tankar, då det var omöjligt att försöka tala via ord med munnen full av kött. 

Han hade kommit fram till att det borde vara dags att börja träna de små. Det var redan tydligt att de ärvt eldens kraft från honom, men något annat än det hade han inte sett. Kanske de hade telepatiska krafter också, eller något annat mer osynligt som bara väntade på att bli upptäckt av misstag? Om det var så att de ärvt förmågan att styra över silver ifrån modern så kunde han inte hjälpa dem att utveckla den. Det skulle egentligen ha varit Rosie's uppgift att träna de små inom den kraften. Han kände ett sting av smärta inombords vid tanken på den vackra silvervargen. Han kunde för sin inre syn se hennes bruna ögon glimma, höra ljudet av hennes skratt. Han hade förlorat halva sitt jag. Hon hade varit hans andra halva, och nu var hon borta. Han visste att han aldrig skulle glömma henne, även om han försökte. Smärtan från sin förlust skulle han bära med sig till graven. Han visste att det enda som höll honom kvar i livet var valparna och hans roll som alfa. Valparna behövde honom. Han skulle aldrig låta dem få växa upp som han själv gjorde, ensam. De hade redan förlorat sin mor och han var allt de hade kvar. 
Om bara Rosie vore här och såg dem, tänkte han och kastade en blick ner mot dottern som stretade på bredvid honom på sina korta valpben. Hon skulle ha varit så stolt.


Snart var de framme vid lyans öppning. Black släppte bytet och ruskade på pälsen för att bli av med fukt. 
"Kasai?" ropade han. "Kom och ät nu!"

"Kasai? Kom och ät nu!"
Faderns röst lät avlägsen, men ju mer han vaknade, desto tydligare blev den. Kasai öppnade sina trötta ögon och blinkade några gånger. Han gäspade och sträckte på sig.
- Jag kommer! ropade han ut ur lyan och gäspade igen. Han hade sovit dåligt under natten. Ronia hade antagligen drömt att hon jagade, för hon hade sprungit i sömnen hela natten och sparkat honom i huvudet varje gång hon rörde på bakbenen. Det hade slutat med att han kröp upp på sin pappas rygg för att få vara lite i fred, men när Black började snarka gav Kasai upp och lade sig vid lyans öppning och kollade upp på stjärnorna resten av natten. Stjärnor var fina. Dom hängde där så lugnt och tyst på himlen och blinkade ner mot alla på marken. En gång hade Kasai försökt fånga en stjärna. Han sprang fort och hoppade så högt han kunde, men missade. Fast han hade varit nära! Det var bara några meter kvar till stjärnorna, så han var säker på att han skulle kunna fånga dom när han blev stor och stark. Precis som pappa. 

Kasai kröp ut ur lyan och ruskade jorden ur pälsen. Han kisade i den skarpa solen och tog ett djupt andetag. Mat! Doften av färskt blod och härligt, ljummet kött nådde hans känsliga nos och hans svans viftade bakom honom. 
- Hejsan, pappa! sa han glatt och skuttade fram till sin pappa, hoppade och slickade Black på halsen. Längre nådde han knappt. 
- Gris! tjöt han när han äntligen vant sig vid solens skarpa sken och kunde se det döda vårtsvinet. Han rusade dit och började ivrigt slicka i sig blodet som rann från halsen.

[halloj! :D var det ok det jag skrev om Ronia och black? Annars ändrar jag :) ]

Ronia följde tappert efter sin fader på de korta, krumma benen när han började släta bytet igen. Det var en fasligt stor gris, men hennes pappa hade fällt den. Tänk om hon en gång kunde bli så bra som han var! Den lilla svarta honan sysselsatte sig under färden med att jaga efter en grön fjäril som trots hotet inte verkade vilja byta riktning. Hennes skratt ekade mellan träden då hon gång på gång misslyckades att fånga den.
   "Han sover!" Svarade hon obekymrat, innan hon stannade upp en aning och kisade upp mot Blacks ansikte. "Tror jag. Men jag sover inte!" Stolt travade hon vidare, utan att inse bristen på logik i de nyss sagda meningen. Fjärilen hade försvunnit in mellan trädstammarna. 
   Fem minuter senare var de återigen framme vid lyan, och inom kort hade Kasai kommit ut. Hon plirade bort mot brodern, men hälsade inte, utan traskade raka vägen fram till vårtsvinet och klättrade upp på den segskinnade buken. Hon nosade på djuret innan hon hoppade ner och såg uppfordrande på fadern. Inte kunde hon bita igenom det där skinnet själv.

(Avslutar här, så att mer uppdaterat rollspel kan startas. De äter sin måltid, lever och har det bra osv osv)

Avslutat