Black såg med rynkad panna upp mot de gröna skimrande vågorna på den mörka eftermiddagshimlen. Vintern var här, men kylan nådde inte Kawazatri. Något som dock gjorde det var mörkret. En rad märkliga saker hade inträffat. Först hade det varit tyst och vindstilla i flera dagar, sedan hade himlen börjat spraka av färg. Efter det hade stenarna flyttat på sig och himlen skiftat från grönt till rött och tillbaka. Han hade kunnat känna underliga energier gå genom kroppen och rysning efter rysning fick hans skinn att darra till och morrhåren att resa sig. Aldrig hade han under sitt långa liv upplevt något liknande. Men det bådade inte gott. Därför kände han att det var hög tid för valparnas träning att börja. Vad som än väntade manade honom att rusta dem att klara sig själva i framtiden. 

Han såg ner från himlen och på de båda valparna, som stod bredvid varandra framför honom. De befann sig alldeles nära lyan, för de olycksaliga känslorna hade fått Black att vilja hålla sig nära hemmet. Han visste inte varför, men han kunde inte skaka av sig oron. Han såg på Ronia, sedan på Kasai, och suckade. Sedan började han vanka av och an framför dem.

"En vacker dag ska en utav er leda denna flock." ljöd hans djupa röst. "Det är hög tid för er träning att börja. Jag ska lära er att utveckla era sinnen, uppföra er mot främlingar, urskilja vän från fiende, klättra och slåss. Jag ska lära er att döda" Han stannade och såg stadigt på dem. "men också skänka er visdom nog att veta när ett liv bör skonas." Han började gå lugnt fram och tillbaka igen, lät blicken svepa över de mörka snåren och lianerna. Svansen rörde sig ormlikt bakom honom. 
"Ni ska få muskler av stål och hjärtan av guld. Jag ska lära er att beskydda er själva och andra. Jag ska lära er att tapperhet kommer först. Men kom ihåg - mod är inte avsaknaden av rädsla."

Han stannade upp framför dottern.
"Ronia. Vad är mod?" Han hoppades att hon skulle komma ihåg de gånger han sagt den meningen, att mod är att göra något trots att man är rädd att göra det, när man vet att det är rätt. De gröna ögonen såg strängt, uppmanande men ändå varmt in i hennes. Det var alltid tydligt hur mycket valparna betydde för Black, trots hans ganska barska yttre. Han var inte helt säker på hur man visade sina valpar kärlek eftersom hans föräldrar aldrig visade intresse ens i hans överlevnad.

Det var med bultande hjärta Ronia placerat bakdelen på marken och tagit plats bredvid brodern. Fadern hade betraktat dem under en lång stund, nästan så att hon börjat känna sig obekväm - speciellt i det faktum att han beteende hade skiftat en aning de senaste dagarna sedan himlen blivit grön under nätterna. Han hade varit som vanligt, men det var någonting som tycktes ha rubbats i hans tankebanor. "Vad?", hade valpen funderat. "Störs han av Det Gröna?"
Helt fel var inte teorin, men det visste ju inte hon. Men Ronia tyckte sig ha fått svar, då Black börjat tala och hon insåg för första gången allvaret i livet. Sen den sena sommaren då hon fått börja utforska utanför lyan hade hennes kropp växt markant, både i höjd och längd. De knubbiga benen hade blivit tunnare, och tassarna tedde sig inte riktigt lika överväldigande i storlek längre. Rösten hade blivit aningen mjukare, stadigare. Ansiktet hade smalnat av en aning och ögonen hade till fullo skiftat till den nya färgen och vunnit en ny skärpa som inte funnits där förut då spår av det grumliga blå funnits kvar. Ronia var ingen valp längre, inte heller ungvarg. Träningen var i antågande, och trots att hon bokstavligen var eld och lågor över det så var det onekligen skrämmande.
Black började tala, och vartefter hans ord planterades i hennes sinne växte fadern bara i hennes ögon. Han talade som en ledare, och Ronia ville för allt i världen bli som honom. En dag...

Den jadegröna blicken flackade över mot brodern två gånger under utläggningen. Först, under de få sekunderna fadern sade att någon av dem skulle leda flocken. Det var någonting hon aldrig hade funderat över i sitt naiva valpsinne, och när han nämnde döda. Ett stänk av oro hade då infunnit sig i hennes blick, men snart försvunnit. Det var priset, ett pris hon skulle betala. 
Till slut stannade Black upp framför henne, och honan mötte hans blick. Öronen gled bakåt och blicken blev en aning trumpen. Nog mindes hon mötet med Blair, inte ett av hennes stoltaste ögonblick i livet.
"Mod är att göra någonting man är rädd för att göra. Inte för att bevisa sig, utan för att man måste."

Kasai satt framför sin far och försökte se så stor och duktig ut som möjligt. Han satt rak i ryggen med spetsade öron. Endast svanstippen rörde sig lite för han kunde omöjligt hålla den stilla. Hans blick vandrade mellan far och dom häftiga vågorna i himlen. Dom var så fina och svåra att se bort från. 

Allt som hade hänt dom senaste dagarna var otroligt spännande för Kasai, och han hade smugit upp flera nätter och lagt sig vid lyans öppning för att betrakta dom lysande vågorna på himlen och se på stenarna som kröp iväg, sakta men säkert. Något konstig i luften hade fått hans päls att ställa sig upp flera gånger, men det kändes mest lite lustigt och var inget som skrämde honom trots att Kasai hade märkt att förändringarna oroade fadern lite, men han förstod inte riktigt varför. 

"En vacker dag ska en utav er leda denna flock... "
När Black började tala sträckte Kasai på sig lite extra. Han sög i sig varenda litet ord och lade dom på minnet. Leda, klättra, slåss, döda, beskydda, tapperhet.. En dag ska han vara som far. Lika stor, modig, stark och tapper, och bara tanken på det gjorde honom nervös, stolt och ivrig på samma gång. 
"Ronia. Vad är mod?"
Kasai tänkte efter en stund innan han besvarade frågan för sig själv i tankarna. 
"Att göra något man är rädd för att göra när man vet att det är rätt."
När Ronia svarade samma sak fast på ett annat sätt förstod han att dom hade rätt, och ett stolt litet leende smög fram på hans läppar.

Den plötsliga vändningen i samtalet fick Ronia att stelna till en aning. Blicken höjdes långsamt och sökte Blacks. Ungvargen funderade, och allt mer började tankarna ta form i huvudet. Det hade aldrig riktigt gått upp för henne hur saknaden gällde även honom i synnerhet - trots allt, hade hon själv ju aldrig träffat modern i en kompetent ålder. Å andra sidan hade han väl inte varit så frikostig på känslor direkt..
Men Black hade det varit en annan sak. Rosie hade ju varit hans maka. Livspartner. Kärlek, även fast honan ännu inte riktigt kunde förstå innebörden av kärleken till en partner. Huvudet tippades en aning på sne, innan hon rätade på kroppen och gick fram till fadern. Hon lade en tass mot hans högerben och sträckte sig upp för att slicka honom på kinden. Sedan vände hon om och sjönk återigen ner på sin plats bredvid Kasai. 

[Sorry för kort, men tyckte det räckte <3]

Han hade aldrig tänk på att far saknade mor så mycket. Hon var inget dom talade om, och det var nytt för Kasai när Black öppnade sig för dom sådär.  Något liknande hade aldrig hänt förut. Därför blev han förvirrad och visste inte riktigt vad han skulle göra. Han vred lite på sig där han satt och var påväg att resa sig, men satt kvar. 

Själv mindes han knappt mor. Han kunde inte minnas hur hon såg ut, lät eller luktade. Hon var som en skugga. En skugga som tog hand om dom när dom var mycket små. För små för att minnas. Och i och med att han inte mindes henne saknade han inte henne, men han förstod att det måste vara annorlunda för far. För honom fanns hon fortfarande kvar i minnet. För far fanns hon fortfarande, hon var inte bara en skugga. 

- Du saknar mor, sa han allvarligt. Han sträckte på sig och såg på när Ronia gick fram till far. 
- Jag ska göra dig stolt, far. Och när jag blir stor ska jag hitta henne så du kan vara glad igen.