Wami hade smitit iväg till Lövskogen. Det är en glad och färgstark och livfull skog. Det är vackert här. Men det är inte för att beundra omgivningen som hon spatserat hit. Hon ser sig lite hemlighetsfullt omkring när hon smyger omkring mellan träden. Snart finner hon något som verkar passa in på bilden av vad hon söker. En stor kraftig ek med perfekt bark. Perfekt i den bemärkelsen att tassar och klor kan få ett bra grepp. Förhoppningsvis. Wami är fortfarande rätt liten. Nog har hon vuxit men inte så mycket. Och valppälsen är kvar. Om än i något förändrad form. För nog har pälsen mörknat något. Och på vissa partier har den ljusnat. Bland annat på baken och svansen. En randig svans. Den glödande blicken höjs upp mot trädets krona. Hon känner sig lite osäker. Men detta är något hon måste klara. Hon måste. Wami hukar mot marken och kastar sig sedan upp mot trädet. Det smäller till när den lilla kroppen slår mot barken och frambenen håller om stammen likt en omfamning. Bakbenen däremot krafsat frenetiskt för att få fäste. Hon glider. Surt tvingas hon släppa trädet och hoppa ner på marken igen. Hon vänder sig mot trädet och sätter sig ner. Den långa svansen sveps om tassarna. Hon sitter där tyst och stirrar på trädet. Jag ska övervinna dig. Tänker hon och öronen lägger sig mot nacken. Hon sluter ögonen. Försöker känna trädet. Lära sig dess svagheter. Men fåglarna som kvittrar uppe i kronan stör hennes koncentration och hon morrar surt och höjer nosen för att få syn på de dumma små fjäderfäna. Om hon bara kunde ta sig upp dit så skulle de minsann få se på annat. I en smidig rörelse reser hon sig och hukar mot marken. Sedan kastar hon sig upp mot trädet igen. Klor river och barkbitar faller och andhämtning som låter andfådd och gnyenden av irritation och missbelåtenhet. Wami tvingas se sig besegrad igen och tassarna tar åter mark. Hon ska klara det. Hon måste. Hon fnyser åt trädet och stirrar surt upp på fåglarna som glatt kvittrar i kronan.

[Pax till Chayan]

Lövskogen. Det var numera en väldigt välbekant plats för den randiga hanen, faktum var att han nästan tillbringade mer tid där än hemma i Kaiwood, om det nu var så mycket att kalla hem. Han hade aldrig riktigt trivts där, aldrig passat in, alltid varit den där underliga valpen som höll sig för sig själv med sina tankar, inte heller blivit särskilt mycket sedd. Modern näst intill avskydde synen av honom, och det talade väll för sig självt, trots det så älskade han henne ändå, innerst inne, på ett sätt han inte riktigt kunde beskriva. Flocken hade han inte mycket till övers för, de var inte annat än en hop trångsynta hänsynslösa mördare, och han skulle mer än gärna vilja slippa vara en del av dem, just eftersom han inte var som dem. Han hade inte mord och skada på tankarna så fort han mötte en främling, han njöt inte av att plåga och tortera, utan han dömde sällan en annan varg vid endast en första anblick eller från vilken flock den tillhörde, för nog kunde han knappast vara den enda vargen som fötts in i fel flock, som han benämnde det. Han hade dock aldrig nämnt någonting om detta för någon i flocken, för han visste att det inte skulle sluta väl, troligen så skulle de väll döda honom, särskilt om han fick för sig att lämna flocken, vilken perfekt familj och flock han levde i. Han kände sig jämt fångad, som om någon hade kedjat fast honom vid flocken och att det bara inte gick att komma undan, han kunde inte leva så som han ville, det var det som han störde sig mest på av allting. Därför så såg han till att ta vara på den lilla frihet han hade, att faktiskt kunna lämna reviret då och då, vem märkte om han fattades för en kort stund ändå. Solens varma vårstrålar träffade honom i ansiktet där han låg med slutna ögon på en gren i ett av de många träden och endast lyssnade till naturens ljud, och det var väll inte så illa ändå. Visserligen så kunde han inte bli kvitt skuggornas klagande stämmor och visst kände han alltid av en vag svaghet i ljuset, men för tillfället så brydde han sig inte. Den långa svansen piskade till bakom honom då någonting verkade förändras hos likväl skuggor som natur, och alla de röster som alltjämt inhyste hans huvud blev med ens allt mer påtagliga och sekunderna efter så kände han doften av varg, och inte var det vilken varg som helst. Det klippte till i de gråsvarta öronen innan han sedan reste sig upp, det var ganska länge sedan han träffat henne på tu man hand, oftast så sågs de endast som hastigast på reviret då han väl var där, så helt fel vore det väll kanske inte att träffa henne. Han hade alltid haft lätt för att klättra i träd, någonting som syntes då han sedan slängde sig fram mellan trädens grenar åt det hållet doften kom ifrån. Han stannade upp i trädet framför henne, det som hon tydligen försökte ta sig upp i och vred ner blicken för att möta hennes. ''Kaiwami'' han drog ut på ordet skakade smått på huvudet, och ett vagt flin, eller kanske leende, kunde man se dra i hans ena mungipa. Han klättrade ner längs med stammen och hoppade den sista metern ner på marken där han landade framför den mindre systern. ''Hur går det med trädklättringen??'' frågade han smått retsamt och sneglade upp emot det träd han nyss befunnit sig. De brukade jämt reta varandra, när de var små så hade det mestadels varit hon som retat honom, men nu för tiden var det inte endast ensidigt. Han hade dock inte den där bakomliggande elakheten som många i flocken skulle ha om de sade nått sådant, han var bara skämtsam, okej, till största delen åtminstone. Flockens sätt hade satt sig på honom i små mängder vare sig han ville det eller inte.

Hon satt och stirrade surt på fåglarna när de plötsligt tog till flykten. Hon flinar lätt och tänker att det minsann var bäst för dem att de försvann. Sen upptäckte hon till en viss missbelåtenhet vad... Eller rättare sagt vem... som fått fåglarna på flykt. Inte för att hon har något emot att ha just honom nära. Det är bara det att hon åter bannar sig själv för att vara så ouppmärksam att hon helt missat hans närvaro. Åter ett bevis på hur misslyckad hon är. Åter ännu en tung sanning som hon mot all förmodan måste bekämpa. Bli bättre.
"Chayan". Hälsar hon honom och följer honom med blicken när han enkelt tar sig ner från trädet och landar framför henne. Hon avundas honom hans trädklättrarförmågor. Är det något fel på henne för att hon inte klarar det? Eller är hon bara irriterande sen i utvecklingen?
Hon tänker inte låta sig nedslås i alla fall.
"Det går bättre och bättre. Ser du inte hur jag slänger mig omkring uppe i trädkronorna likt en ekorre". Säger hon och ironin dryper i hennes ännu ljusa stämma.
Vinden sveper mellan träden i skogen. Får det att frasa i trädens lövverk. Inget en stämning av lugn och trygghet. Men man kan inte vara trygg någonstans. Inte i den här världen. Inte när man tillhör en sådan flock som de gör. Finns det ens något som kan kallas trygghet? Eller är det bara något som någon liten tönt har hittat på för att det ska kännas bättre? Men det känns aldrig bättre. För trygghet är något man aldrig riktigt kan finna. Alltid är det något som slår undan tassarna på en.
Wami ser på sin bror. Tvingas se upp på honom. Varför är hon så liten? Wami själv vill tro att hon kanske trots allt är sen i utvecklingen. Att hon sedan "blommar ut" och slår alla med häpnad. Men det är väl bara en dum valpig dröm. För man måste kämpa om man ska komma någon vart. En del har det lättare än andra. Wami kämpar och kämpar. Men ändå känns det som att hon står och stampar på samma ställe hela tiden.

Den randiga hanen slog sig ner på marken och den långa, ovanligt rörliga svansen som var en av de få saker han ärvt av sin mor piskade till genom luften innan den lade sig ner på marken bakom honom. Skuggorna sjönk ner emot hans tassar och den skogsgröna blicken mötte systerns glödande blick, just det var ännu ett tecken på hur olik han var modern, hans egna ögon lyste endast om natten och var helt normala under dagens timmar. Han hade inget gift, hade skuggkrafter, hade ränder och ögon som endast lyste om natten, en personlighet som inte alls platsade i flocken, och ett underligt intresse för allting som inte var det. Han hade alltid varit den hatade, den avskyvärda, inte värd mer än en lopphög, likt sin far, det var det hon måste ha tyckt under alla år, Nisha, deras mor. Visserligen så hade Wami inte heller varit mycket i hennes ögon, men åtminstone inte hatad, helt uppenbart som han blev. Han hade aldrig förstått sig på det där hatet då han var yngre, utan det hade endast drivit honom till att isolera sig och leva med sina tankar som sällskap, för inte hade någon annan i flocken precis lagt märke till honom heller. Han hade blivit väldigt självständig väldigt fort och lärt sig nästan allting han kunde nu själv, tränat flera timmar i sträck varje dag tills han i princip stupat, för han tänkte inte ge upp endast för att han var hatad, han hade tänkt bevisa för dem att han inte var någon oduglig lopphög, att han inte rådde för vad han fötts till. Någon gång under valptiden så hade han väll bara slutat bry sig om vad de tyckte helt enkelt, insett att de inte var värda besväret och att det inte gav honom någonting att kämpa för att de skulle se honom. Det var nog efter det att Sleazoid räddat hans liv och han fått reda på vem den andra halvan av honom var, varför han kände sig som en fånge i sin egna familj, att han inte hörde ihop med dem. Och han hade förstått sig på Nishas hat, för det var så tydligt, han hade alltid varit den udda i familjen på flertalet sätt, men han hade då förstått att det berodde på att han var så lik sin far, näst intill en kopia. Han hade endast suttit ner ett par sekunder innan han sedan svarade henne, ''Behöver du hjälp??'' han sade det inte på ett nervärderande sätt, utan stämman kanske till och med var en aning vänlig, omtänksam, vilket förvånade honom en aning samtidigt som det inte gjorde det. ''Jag har aldrig varit bra på särskilt mycket, men trädklättring är en av de få sakerna, även om jag också fick kämpa'' han vred kort blicken bakåt emot trädet och log snett då han skymtade de färska rivmärkena i barken, och han kunde nästan riktigt höra trädets stönande ljud. ''Ta inte illa upp, men du ser ut att kunna behöva det'' han vred tillbaka blicken och leendet låg fortfarande kvar på hans läppar, och för en gångs skull så var det inte någon retsamhet bakom det.

Hon uppskattade de stunder då Chay faktiskt brydde sig. Nog var det kul att retas med honom. Även att det var hon som fick bita i gräset de flesta gånger. Men när han verkligen brydde sig. Då uppskattar hon honom verkligen som bror. Hon känner väl att hon kan släppa lös lite av sig själv med honom. Men hon skulle inte våga visa honom allt. Våga berätta allt. För hon är osäker på hans syn på flocken. Även han behandlas illa. Men Wami vet inte om han verkligen vill passa in. Att det är därför han kämpar så mycket. Själv kämpar hon för att bli tillräckligt stark för att komma bort från allt. Hon vill inte stanna i TBB hela livet. Hon passar inte in där alls. Men hon känner till reglerna. Vet att det inte är lätt att komma undan dem.
"Hjälp skulle uppskattas". Svarar hon honom. Men hon håller tillbaka majoriteten av den uppskattning hon verkligen känner. Och ger honom ett lätt leende med en liten okynnig glimt. Hon reser sig upp och sveper till med svansen. Hon tycker inte om att vara så liten. Men samtidigt kan det vara en bekväm storlek för att klättra i träd. Men det finns även vissa delar av trädklättring som skulle underlättas om man var större. Som mor. Om Wami bara var lite större i alla fall.

Då han hörde hennes svar så nickade han kort, då var det väll bara att resa sig igen då, så nödvändigt var det att han satt sig, men han fick skylla sig själv. Han var dock inte den som klagade på saker och ting, och han ville faktiskt hjälpa henne, kanske för att han var en aning omtänksam av sig innerst inne, eller för att de var rätt så lika, bara att han hade gett sig den på att klara alltihop, om han så var själv. ''Kan du gripa fast med klorna??'' frågade han och vred kort ner blicken emot hennes tassar, ''Eller är det bara klättringen som det är problem med??''. Den randiga svansen svepte från sida till sida i en piskande takt ett par gånger innan han vände upp blicken emot hennes ögon igen, ''Du vet, svansar som våra är utmärkta hjälpmedel för att hålla balansen, inte endast bland grenarna utan när man klättrar också, om man får bakvikt eller sidovikt till exempel'' sade han och öronen klippte till på hans huvud, ''Det tog mig veckor, månader, att få något flyt på hela trädklättringen, men efter endast ett par dagar av ihärdig träning så lyckades jag ta mig upp i träden, så det behövs bara en rejäl portion med envishet och träning, visst kan det ta längre tid för vissa, men du borde klara det, du är ju min syster, och Nishas dotter'' han flinade vagt, men det var ett uppmuntrande flin, inte ett retsamt ett. För han trodde att hon skulle kunna klara det bara hon gav sig den på att det skulle gå, och att hon fick lite teknik i det hela, inte endast frenetiskt klöste för att få grepp, vilket märkena i barken tydde på. De var ju trots allt valpar till en av trädens mästare, så de borde ha en stor fallenhet för trädklättring när de väl fått grepp om det. ''Teknik fungerar bättre än frenetiskt klösande'' sade han och vände sig sedan om emot trädet, ''Se och lär''. I nästa sekund så hukade han sig och kastade sig emot trädstammen som han med ett vant grepp fick fäste om, numera behövde han knappt tänka på hur han gjorde, utan bara att han gjorde. Han tog sig med lätthet upp på den lägsta grenen några meter upp och vände huvudet och blicken emot systern på marken, ''Man måste använda sig av hela kroppen då man klättrar, inte endast benen, då går det aldrig, som du kanske såg så var knappast min svans stilla, det blir mycket lättare om man har lite mer balans, sen gäller det bara att flytta sig uppåt, men det viktigaste är att få ett stadigt grepp'' han hade tränat sin kropp och sina muskler väl, vilket kunde synas på hans rörelser, vilket hjälpte honom i trädklättringen, det var inget som skedde över en natt, det tog tid, men så länge man inte gav upp så skulle man märka med tiden att man blir bättre, man måste våga tro på sig själv ibland också.

Hon lyssnar fokuserat på det han säger. Nickar på de ställen det känns passande. Hon vill lära sig. Så hon ser till att lägga varenda ord på minnet.
"Gripa fast med klorna kan jag. Men att hålla kvar greppet är ibland lite svårt". Måste hon medge och håller blicken fäst på Chay. Hon nickar igen. Svansen har hon kommit på att den kan vara bra att använda. Men hon är inte hundra på HUR hon ska göra med den heller. Nog är hon lite stolt över sina gener. Eftersom det finns potential. Hon har bara inte funnit dem ännu. Hoppas i alla fall på att hon inte kommer vara ett hopplöst fall hela livet.
Hon känner kinderna hetta lite när Chay nämner frenetiskt klösande. För det är det det blivit när hon inte fått grepp ordentligt. Och nog tycker hon inte om att skada trädet så. Men hon vet inte hur hon ska göra.
Hon följer Chay med blicken. Tittar på hans teknik och svansen när han klättrar upp i trädet tillsynes utan problem. Hon vill med vara så bra på att klättra. Hon har lyckats komma upp i trädet. I mötet med Terock lyckades hon. Men det var en kamp för henne. Och så var hon så kall efter regnet att det tagit på hennes krafter med. Sen har hon vaknat upp i ett träd. Men har ingen aning om hur hon kom dit. Så hon vet att hon kan klara att lära sig trädklättring. Men när hon försöker misslyckas hon eller måste kämpa tills hon nästan spricker. Hon ser bak på sin svans och svänger lite med den från sida till sida. Sedan ser hon på Chay uppe i trädet. Sedan på stammen. Klorna skrapar lätt i marken innan hon hukar sig och tar sats och hoppar upp mot stammen. Hon får bra grepp med frambenen direkt. Men bakbenen blir det lite frenetiskt klösande med men hon lyckas snart få grepp med dem med. Svansen gör lite hur den vill innan den tillslut står rakt ut och är helt uppburrad.