Okej - återigen hade hon kommit med en av sina makalöst dåliga ideér. Inte speciellt ovanligt hade väl de flesta runt henne fått vittring på. Tiken sneglade tveksamt mot Nahuel där han traskade fram snett bakom henne. Det hade varit hennes egna enastående plan att ta vägen genom Relictus istället för att ta en omväg. Då verkade det mycket smart och enkelt, kanske det bästa hon skulle kunna komma på under sin livslängd. 
Nåja.. SÅ illa kunde det väl inte vara. Det var bara en skog..
*En mycket mörk, kall, och läskig skog..* Caprifolia rättade sig själv i tanken och kikade vaksamt in mellan stammarna.Till skillnad från Döda Skogen var den här delen av Numoori inte drabbad av en förbannelse - den bara huserade en klar ondska ingen förbannelse någonsin skulle kunna åstadkomma..

Dimman tätnade allt eftersom de kom längre in i den fuktiga skogen, och därmed tilltog kylan allt mer. Inte allt för olik Döda Skogen var den här platsen, som de passerat igenom helskinnade någon vecka innan. Resan tillsammans hade varit mycket givande för henne, Nahuel hade blivit mer och mer en vän för henne en en bekant hon träffat på i Siennas torra savann. Det var väl tack vare hans trygga gestalt som hon ens vågade hålla sitt långsamma tempo, annars hade hon väl lagt benen på ryggen och dragit för länge sedan vid det här laget. 

Caprifolia vädrade i luften, läste av dofterna. Det luktade hemskt i luften. Död. Väta. Mögel. Svamp.. Ben..
Ben. BEN.
Tiken tjöt till av chock då ett skelett dök upp när de rundat en krök av trassliga buskar. Förskräckt backade hon undan och stirrade på de lysande vita knotorna. Fylld av motvilja följde blicken ryggradens linje fram mot skallen. Det var.. En varg. Död, förruttnad, tills bara det tunna skelettet återstod. Förtvivlat gnydde hon åt synen och svepte in bakom Nahuel, svansen slapp in mellan bakbenen. Det blev för mycket för henne - nog hade hon sett ben förut. Men inte av hennes egna! Aldrig av hennes egna!

Darrande tog hon ett staplande steg framåt och stelnade sedan till helt. En doft hade registrerats inom henne. Den var en sällan skådad blandning av blod.. Men det var ingen skadad. 
Blodet isade sig i hennes ådror. Vem..?

I mörkret lurade ett ännu mörkare väsen. Hans ögon var slutna och varenda muskel i hans kropp var på helspänn. Lungorna drog in luften de inte behövde. Hjärtat i hans bröst var stilla, kallt. Hans  andedräkt var som is. Kunde det vara sant, tänkte han. Kände han verkligen dofterna han trodde sig känna, eller hade han blivit galen av törst? Han stod likt en staty och drog in andetag efter andetag av den berusande doften. Blod. Ljudet av två bultande hjärtan som pumpade det runt i två obetydliga kroppar. Kroppar vars muskler och klor inte skulle vara någon match för hans styrka, makt och snabbhet.  Han hade blivit en utav de av nattens barn som förstod.  
Han förstod nu att de levandes liv inte betydde någonting, de var smuts i jämförelse med honom och hans jämlikar. Innan hade han kämpat emot det som nu var så självklart. De var bara byten, inget mer. Han hade lyckats bli av med de patetiska känslor han haft innan. Känslor är för de levande. Han kände ingenting för sin syster. Han kände ingenting för minnet av mor och far. Han kände ingenting för de han en gång kallat vänner.  Det enda han kände någonting för var blod. Det var meningen med hans existens. Att härska över de levande, fylla dem med skräck. Visa vilka som hade makten och vilka som skulle böja sig inför den. Han visste att han hatat Demetrius ända sedan hanen tog hans liv ifrån honom med ett bett. Visst hade han velat ha evigt liv, men då hade han inte velat döda. Nu kunde han nästan skratta åt sitt förflutnas jag. Han måste komma ihåg att söka upp Demetrius för att låta honom veta att han haft rätt hela tiden - att de var övermäktiga de levande. Han undrade var Locura befann sig och insåg att om han haft känslor skulle han ha saknat henne. Hon var perfekt, precis som honom. De passade ihop. De hade makten att döda vem som helst. De var jämlikar, nattens barn.
Han stod där, halvt förlorad i tankar, och väntade på att främlingarna skulle komma närmare. När han hörde dem komma gående på en knappt synlig stig några meter åt sidan slog han upp ögonen. De glödde smaragdgröna i mörkret, med bara hälften av sin fulla lyster. Hans ögon skulle bara lysa av liv när han druckit deras blod. De skulle lysa av deras liv. Nu såg han nästan ut som en helt vanlig varg, förutom kylan, luktlösheten och sin byteslockande skönhet. Det mörka giftet flöt trögt i hans döda ådror. Hans tänder var vita och hörntänderna var ovanligt spetsiga. Han dolde dem bakom slutna läppar när han långsamt gick mot stigen. De hade inte helt nått fram ännu. Han klev ut på stigen och lämnade skuggornas mörker. Månskenet silades in genom de knotiga grenarna och kastade långa blå skuggor av deras kroppar. Han stod där, helt stilla, och stirrade på främlingarna med sina glödande ögon. Lugn. Han hade all tid i världen, så varför stressa? De kunde knappast springa ifrån honom. De var två, men han var värd hundra av deras sort. En hona och en hane. Honan stod längst fram.
"God afton." sade han med inbjudande, silkeslen röst. Hans vassa huggtänder blottades i ett leende. Hans ögon mötte den levande honans blick och antog plötsligt en glänsande röd ton med små svarta pupiller. Törst.

Nahuel hade vandrat i tystnad, och betraktat den kusliga skogen de äntrat. Dimma låg emellan de tjocka trädstammarna, och lågväxande växter syntes bara som mörka silhuetter. Det hade varit ett tag sedan de passerat Döda Skogen, men genast gjorde den sig påmind. Samma döda känslor låg i denna, om än han inte riktigt kunde säga varför. Vindstillheten och inget taktiskt fågelsjungande var förmodligen likheten.

Caprifolia hade tagit befälet och ledde just nu. Nahuel följde henne utan att protestera. Men när hennes ilande tjut ekade genom luften, stannade han tvärt till och såg sig skärrat omkring - oförstående om vad som hade hänt. När den ljuspälsade tiken sprang in bakom honom och inte längre skymde hans synfält såg han de elfenbensvita benen framför dem. Andan tycktes sippra ur honom, och inte förrän en mörk gestalt uppenbarade sig kom han på sig på att andas. Hela situationen var märklig, vilket fick honom att vara på sin vakt - om än det släppte när den mörke talade med en inbjudande ton.

"God afton." andades Nahuel, och lät blicken falla tillbaka på den ljuspälsade tiken bakom honom, och ett prövande leende spelade. När han såg tillbaka på den mörke, verkade något ha ändrats - vad? Han kunde inte riktigt registrera vad för något som ändrats hos främlingen.
"Jag är Nahuel, och det här är Caprifolia." han nickade menande åt honan, och såg sedan tillbaka på den mörke. Nosen vibrerade diskret när han försökte fånga upp främlingens doft, men det verkade omöjligt - det var som att han inte hade någon. Märkligt.

Jakten var igång. Han älskade varje hundradels sekund. Han hade bara väntat, antingen på en tvekande fråga som gav upphov till ett avslöjande svar om hans odödhet, eller på ett flyktförsök. Till sin förtjusning fick han det senare. 

Han hade vänt blicken mot hanen och lyssnat tills hans ord. 
"Förtjusande namn." svarade han med ett nytt leende. Han var van vid konsten att lugna ett byte med att inte visa fientlighet men han undrade hur länge det skulle dröja innan det inte gick att hålla masken längre. Han kände törsten likt flammande eld i strupen. Om han inte gjorde det här skulle han inte överleva länge. Han hade varit utan länge nog. Den yngre Tavar skulle ha bett dem om ursäkt och gjort allt för att skona deras liv. 
Sådan var han inte längre. Han var inte svag. Han brydde sig inte. Han njöt av att straffa de levande för att de hade liv kvar. Att ta ut allt hat på de som var irriterande lyckliga var hans favoritsysselsättning.

Han lade huvudet en aning på sned och sänkte svansen i en mjuk gest. Kroppsspråket var avslappnat. 
"Säg mig, Nahuel, vad har fört era tassar till dessa marker? Man vet aldrig vad man kan råka stöta på här. Det är ingen plats för er, vilket är vad som väcker min nyfikenhet." 
Han ljög, såklart. De var precis var de hörde hemma - inom räckhåll för hans käftar. Han brydde sig inte det minsta om varför de varit så dumma att komma dit.

Plötsligt skedde en förändring i honans hjärtrytm. Det hoppade över ett slag och började sedan skena medan en nästan ohörbar flämtning lämnade henne. Han förstod att hon insett sanningen om hans natur. Hon såg på en varg som inte levde. För Tavar levde inte, det var ett faktum. Han höjde hastigt huvudet och svansen medan blicken vaknade och fästes på henne. Öronen vändes framåt sekunden efter hennes reaktion. Hon vände om och sprang. Det var intressant varje gång, att se hur byten reagerade i sina försök att överleva. Vissa visade sitt mod, mötte hans blick utan rädsla och mötte så sin död. Andra tog till flykten, vilket han tyckte var mycket roligare. Honan gjorde precis som han ville. Kanske hon överlevt längre om hon stått stilla? Äntligen en jakt! han gläfste till och var genast efter henne. Hans kropp rörde sig i ultrarapid vilket gjorde honom svår att se för de levandes tröga ögon. Han uppfattades som en skugga, en vindpust som strök förbi och rörde om i dimman. Han lämnade hanen kvar för att jaga honan, tog det roliga före allt. Hanen kunde han ta senare, det var inget mer med det. Hans muskler var inte lika starka som när han nyss druckit men de var fortfarande starkare än de på en levande varghane. 
Honan hade inte hunnit långt när han var framme vid henne och kastade sig över henne för att trycka ner henne på marken och öppnade käftarna för att bita efter hennes nacke med ett morrande läte av törst. Han brydde sig inte om hur hårdhänt han var, brydde sig inte om brutna ben. De röda ögonen var vidöppna och strupen brann i en smärta vildare än någonsin. Han skulle ha hennes blod. Han skulle ha det.

Skräck var inte rätt ord för känslan som segade ner hennes muskler och kylde hennes kropp. Det var.. Dödsångest. Ja. Dödsångest var det rätta ordet. Hennes lungor glömde dra in luft och hjärnan kopplade ur helt och hållet. Hon tänkte inte då hon flydde fram med djävulen i hälarna i ett ganglöst försök att undkomma det omöjliga. Över den mjuka mossan och under trevande buskar. 

Sekunden innan var hon mitt i ett språng över en fallen stam.
Sekunden efter drämde vampyrvargen in i henne med kraften av en kanon och slog henne till marken. 
Pressade ner henne i jorden och stirrade på henne med sina röda ögon fulla av blodtörst och känslokall död.
Sedan slöt han käkarna runt hennes hals och huden sprack under de vassa sylarna. Blodet i sin isblå färg flödade i rännilar från den öppna ådern. Ett tjut av dödslängtan och skräck lämnade hans offer och skar genom skogen likt vampyrens tänder i hennes hud - fick löven att vibrera och fåglarna att förskräckt flaxa upp från sina bon. 

Revbenen knäcktes allt eftersom trycket över buken hårdnade. Hon stirrade med vidöppna ögon mitt ut i ingenstans. Kunde inte få grepp om sig själv längre. Hon skulle dö.
Dö.

Det var väl menat att vara.

Allt hade gått så fort. Plötsligen hade livet satt igång en av sina planer, och det som hade gått så trögt släppte och nu hade han inte längre kontroll. Den ljuspälsade tiken hade tagit språng, flytt platsen så fort att han inte hunnit reagera, och den mörkpälsade främlingen hade gett sig av efter henne. 

Nahuel förstod inte vad som hände - vad som pågick, bara att Caprifolia var i fara. Den svarta hade gett sig av efter henne så fort att han knappt sett hans skepnad. Med stela rörelser vände han sig om så fort han kunde, och begav sig efter Caprifolia och den andre vargen. Hjärtat låg i hans halsgrop - skrämd över vad som hände och över vad som kunde hända. Ovissheten gjorde det svårt för honom att försöka komma på en plan.

Caprifolia hade inte kommit långt - han kunde se hur hon föll i marken som av en osynlig kraft, innan den svartas gestalt uppenbarade sig över henne. Käftarna var runt hennes nacke. 

Nahuels ben låste sig under honom, och han stannade med en tvärt gir. Vild ilska och rädsla kokade inom honom, och utan att han riktigt var medveten om vad han gjorde började växter - framför allt rötter - slingra sig emot de två vargarna. De sträckte sina långa lemmar efter den främmande vargen, försökte låsa sig om hans ben, och förhoppningsvis ge lite tid åt Caprifolia att fly undan. De var lönlöst att stanna och försöka slåss emot vargen. Hans onaturliga snabbhet skrämde honom, och fick honom att tänka på Onde Anden. Han hade hört talas om demonvargar, som var Onde Andens kreatur som han gömt på jorden för att försöka förstöra för Store Anden.

"Låt henne gå!" hans röst var mycket mörkare än tidigare. Han visste att det var lönlöst att försöka tala honom till rätta - det syntes på hans glödande röda ögon att ingenting skulle stoppa honom. De var tvungen att fly platsen för att överleva. Bara de kom utom räckhåll skulle han kunna hela henne någorlunda. 

Nahuel stod placerade några meter bort bland trädstammarna, betraktade dem från avstånd medans rötter från närliggande träd började växa sig ur marken och slingrade sig efter demonvargen.

I snabba klunkar sög han i sig honans livskraft - det underligt blå blodet. Han hade mött vargar tidigare med samma färg. Blått.
"Låt henne gå!" hörde han hanen ropa utan att just då ens förstå orden. En morrning lämnade honom. 

Han hade nästan avslutat henne då han kände hur något slingrade sig om hans baktassar. Med ett ryck släppte han sitt byte och såg sig om för att se vad det var. Rötter. Kvickt for den röda blicken bort till hanen, som stod och såg på dem. Tankarna i vampyrens huvud var snabba. Jordkrafter. hanen hade jordkrafter. Tja, det var bättre än om han haft eld. Jord kunde han handskas med. 

Tavar bet sönder rötterna som höll honom fast med kvicka, huggande rörelser innan han slickade sig om nosen, som droppade av blått blod, och susade fram till hanen. Han stannade framför denne, sänkte huvudet och reste raggen. Nosryggen rynkades, tänderna blottades och han morrade. Sedan kastade han sig framåt med sikte på hanens strupe. Det enda som fanns i hans tankar var blod.

Caprifolias kämpande hjärta slog svagt innanför bröstet. Hennes ögon stirrade tomt framför sig, även fast hon fortfarande var vid medvetande - hade accepterat att det var slutet. Blodet rann likt vatten genom hjärtats kammare utan att behöva pumpas runt vilket fick rytmen att haka upp sig och slå dubbelslag. En röst överröstade bultandet i öronen, men hon hörde den knappt.
Plötsligt slets vampyrvargens tänder ur Caprifolias blodbestänkta skinn. Med ett ryckande andetag började blicken flacka runt henne. Var hon inte död?
Nej. Nahuel skymtade i ögonvrån, med ett rasande uttryck id et annars så lugna och stillsamma ansiktet. Rötter sträckte sig efter vampyrens ben, nådde sitt mål med höggs genast av mellan hans blankvita tänder.
Så modig, var hennes vän. Men han fick inte riskera livet för henne! Ingen skulle någonsin få göra det.

"Nahuel", stämbanden kämpade fram ordet. Det blev bara en ohörbar viskning. De ytliga andetagen och blodsbristen kunde inte nära henne tillräckligt för att hon skulle kunna be honom att fly. Han måste fly! Caprifolia tvingade sig själv att pressa ner luft i lungorna med krafter hon inte hade, öppnade darrande käkarna och lyckades trycka fram meningen:
"NAHUEL, GÅ!"


Det svartnade för ögonen av syresbristen, men synen återgick långsamt. Inte till fullo.
"Gå.."

Inom loppet av några sekunder så hade hanen flugit fram för att attackera honom. Nahuel hade välts på rygg och demonvargen siktade in sig på hans strupe. Hjärtat slog så hårt att han trodde det skulle sprängas. Han kunde höra Caprifolias avlägsna skrik. 

Han var tvungen att tänka snabbt. En vägg av jord sköt plötsligt upp under honom, så spetsig att han föll ner på andra sidan om den och skiljde åt honom och demonvargen. Han kunde rädda sig själv nu, men han hade inte mage till att lämna Caprifolia.

Väggar av jord fortsatte skjuta upp runt demonvargen, och när han var säker på att han var fångad där inne - åtminstone ett tag. Skyndade han fram sig till Caprifolia, och pressade sin panna emot hennes.
"Må solen var dag giva dig kraft, och må månens mjuka sken återställa dig. Må regnet skölja bort dina bekymmer, må vinden blåsa ny styrka i ditt väsen, och må du vandra genom världen och för evigt se dess skönhet." Det var en bön han lärt sig som ung. I och med att han talade orden, och pressade sin panna gentemot hennes började han hela henne. Han kunde inte göra så mycket åt hennes blodbrist, men åtminstone kunde han dämpa smärtan och hela de ytliga såren som vampyrvargen gett henne. 
"Caprifolia..." andades han stressat. Han kastade blickar bak emot stenväggarna, väntade bara på att vampyrvargen skulle bryta sig ut. Musklerna värkte, och inte bara hans muskelvävnad utan även hans kraftmuskler - han visste inte hur mycket han skulle kunna använda dem innan han svimmade av. "Vi måste gå." Blicken såg tillbaka på den näst intill medvetslösa varghonan.

Tavar var rasande. Ena ögonblicket hade han varit så nära att sätta tänderna i den irriterande varghanen som störde hans måltid, i nästa så var han fångad mellan murar av sten, jord och rötter. Han morrade och kastade sig med full kraft mot väggen närmast de två levande vargarna. Han kunde höra hanens steg, honans andetag och svaga hjärta. Han hörde deras röster men var för arg för att bry sig om vad de sade. Lite jord och småsten föll från väggen och kan ruskade på pälsen medan han hittade balansen efter kollisionen. Sedan kastade han sig mot den igen, med skuldran. Sprickor spred sig över den ojämna ytan. Han gjorde det igen och igen. Fler sprickor. Han ställde sig tätt intill och lade sidan och pannan mot muren, knep ihop ögonen mot nedfallande jord och pressade så hårt han kunde med de övernaturligt starka musklernas fulla kapacitet. Hans kropp kom ut på andra sidan och muren rasade omkring honom. Belåtet ruskade han åter på pälsen för att bli av med smutsen, innan han såg sig omkring för att lokalisera sina byten. Där. 
Hade hanen trott att han blivit besegrad? Hade han trott att han blivit av med honom? Det enda han åstadkommit var att göra honom arg. Innan hade varit en lek jämfört med vad som väntade nu!

Tavar gick med långsamma, dröjande steg mot dem med huvudet sänkt till manknivå. Raggen var rest, rester av honans blod samt saliv hängde ur hans öppna käftar och de sylvassa tänderna var blottade under den rynkade nosryggen. Öronen låg slickade bak mot nacken och svansen var dominant. Morrningarna kom rosslande, ursinniga, ur hans strupe. Han såg att hanen såg honom.

Honan sade gång på gång åt hanen att fly, men idioten stod kvar. Visserligen skulle det vara lönlöst för hanen att försöka fly - Tavar skulle alltid hinna ifatt honom. Vampyrens kropp rörde sig blixtsnabbt fram så att han stod alldeles bakom hanen, ljudlös och doftlös. Sedan högg han hastigt efter hanens nacke. Denna gång skulle han minsann inte missa!

Caprifolias röst rang i hans öron, men allt han kunde koncentrera sig på var ljudet av hans murar av jord som sprack. Klumpar av sten och jord ramlade till marken, innan han slutligen hörde hur det brast. Nahuel snodde runt, och försökte se efter demonvargen. Men allt han hann reagera på var en vindpust, innan han kände tänder över hans nacke. Det var som knivblad skar in genom hans hud, och pressade samman så hårt att det kändes som de två tandraderna skulle kollidera. Ett plågsamt bröl lämnade honom, när han sjunk ner till marken. Det ilande genom hans kropp av smärta, och nästan paralyserade honom. Hans käftar var så hårt sammanpressade att blodsmak började fylla hans mun.

Nahuel öppnade ögonen som var hårt knipna för att se efter Caprifolia. Det fanns ingen chans i världen att han skulle kunna slita sig ur vampyrvargens grepp utan att slita bort halva sin nacke med honom. När blodet i hans kropp tunnades ut började istället adrenalin pumpa i överflöd. Det skulle vara att slösa energi om han försökte hela sig själv när vampyren satt i honom som en fästing. Istället skulle han försöka använda sig av sina jordkrafter igen. Rötter började kräla sig ur marken, och slingrade sig emot dem för att linda sig runt vampyrvargens lemmar och vidare upp över kroppen. Det fanns lika många risker som chanser att lyckas med hans plan. Men huvudsaken var att Caprifolia överlevde.
"Caprifolia!" stönade han med sammanflätande käkar. "Om jag inte klarar mig..." Han skrek till av en plötslig smärta som skar genom honom. "Så bege dig till Acherati..." han var tvungen att pausa och andas. Ögonen var hårt stängda. "Och sök upp min bror Kenai... Berätta för honom..." Orden han sade var nästan bara stönande. Smärtan var obarmhärtig, och han försökte koncentrera sig på rötterna som ännu slingrade sig runt benen och kroppen på den mörkpälsade mördaren. 

[Vi måste komma på hur vi ska lösa det här så att de går ut med livet i behåll. xD]

Vampyren kom farande likt en kolsvart virvelvind från ingenstans. Han högg tag i den bruna hanens hals. Orden som flödade ur dennes mun var som genom vatten i hennes öron. Hon registrerade dem - men förstod inte. Smärtan pumpade i buken, skapad av de brutna revbenen. 
"NAHUEL!"
Hon fann sig själv skrika hans namn. Han fick inte dö. Det var inte menat. Varför en så snäll, av alla? Varför den som inte förtjänade det?Det värsta var att allt var hennes fel..
Adrenalinet pumpade i de halvtomma ådrorna. Plötsligt fann hon sig själv, stående. Stirrade tomt på de både individerna. Benen bar knappt, darrade i kramper och fick henne att vackla till. Hennes päls var färgad blå av blodet som innan läkningen runnit ur det vidöppna såret. Ögonen slöts.
Nu, kände hon inte smärtan längre. Bara insikten paniken gav henne. Ett rasslande andetag lämnade hennes blodfyllda strupe då hon slog upp ögonen. Sekunden senare skar ett knivskarpt stråk genom luften, som färdades mot vampyren snabbare än trott var möjligt. Sekunden senare föll Caprifolia till marken, och mörkret lade sig över henne likt ett täcke.

[Hon dog inteeeh, bara svimmade lite.. haha. Hon gör ett tappert försök att få de att undkomma xD]

[Nuuu tycker jag att vi avslutar rollet lite OOC här. Vi diskuterade ju hur Nahuel skulle lyckas fly. Caprifolia hade dock inte samma tur och dog. avslutat ♥]