[ Ett privat roll emellan Kenai och Nahuel (kanske kan säga ensamroll) ]

Gryningens första solljus letade sig upp över horisonten. Himmelen var i nyanserna av rosa, rött och orange än kunde man skymta månen, i form av ett silvrigt klot i skyn. Det medelhöga gräset dansade i de kyliga vindarna från natten. Gräset rörde sig till vindens livliga dans. Sienna låg ut som att ligga i dvala; landskapet rörde sig knappt. Alla nattaktiva djur hade gått och lagt sig för att förbereda sig för en ännu varm dag.

Under samma akacieträd som han legat de senaste nätterna, låg den bruna vargen. Solens solstrålar börjat värma upp den robusta kroppen, och tvingade honom att vakna upp. Den först födda tanken var av Loiana, hans älskade Loiana... Tanken skyfflades dock undan snabbt, och ersattes av klagande ämnat åt den hettande solen. Men han ursäktade sig snabbt i tanken, och tackade den istället för dess ljus, även om han med sega rörelser reste sig igen för att sedan placera sig själv i den förflyttade skuggan av trädet. 

Blicken letade kort efter Loiana, innan nattens händelser kom till minnet. Loiana hade gett sig av med Dimitrij, för att ta sig till skogen norr om här. Trots att han inte fått allt för många timmars sömn, så kände han en plötslig energi kicka igång. Den värmde hans kropp på ett behagligt sätt. Om han började röra sig nu, kanske han skulle kunna komma ikapp dem - han hade god vandringsvana, och de kunde inte röra sig allt för snabbt med tanke på Loianas tillstånd. Med lätta, raska steg började han röra sig norrut.

[ Några timmar passerar ] 

Sol stoden högt på himmelen och hettade upp hela hans väsen. Trots den obarmhärtiga värmen så vägrade han sakta ner mer. Sienna var en vacker plats, det kunde han inte förneka, men dess värme var till och från outhärdlig för hans stora kropp. Strupen skrek efter vatten men han lugnade sig med vetskapen om att det fanns en mindre flod i närheten. Förhoppningsvis skulle den inte ha torkat ut så här tidigt på året.

Efter ytterligare någon timmes vandring tycktes han kunna skymta den glittrande ytan av ett vattendrag. Stegens längd utökade och han började smått trava i riktning emot vattendraget, förblindad av hans törst.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 
Denna dag var alldeles för het för att han skulle våga lämna vattendraget. Den mörkbruna hanen hade ställt sig i floden för att svalka sig - detta var något han gjort regelbundet under dagen. Efter att ha stått där en stund, klev han upp och lade sig längs dess vattenbryn.

Den gröna blicken såg över Sienna. Här omkring var gräset lite frodigare än om man vandrade längre in i Sienna eller söder - kanske för att en skog låg inte allt för många timmar härifrån. Ännu tycktes hans ögon inte se något som han inte sett tidigare idag, inte förrän han lade märke till en gestalt som rörde sig emot hans håll. Nahuel reste sig kvickt upp, och öronen riktades framåt. Vargen tycktes inte märka av honom trots att han färdades rakt emot honom. Förmodligen hade hans sinnen blev försummade av törst.

Vargen kom närmare och närmare honom, men verkade fortfarande inte se honom. Lite osäkert såg han sig omkring. Var han ensam? Tänkte främlingen attackera? Eller var denne bara otroligt ouppmärksam? Stelt satt han kvar, inväntade att få reda på detaljer om den främmande individen.

Plötsligt stannade vargen upp och stirrade stint på honom. Det verkade som att denne först nu märkte av hans närvaro. Osäkert fortsatte den att närma sig Nahuel, nästan lite frågande. Men nu kunde Nahuel tydligt se vargen, som uppenbarligen var en hane om man drog slutsats av den kompakta kroppen. Ännu fortsatte den främmande hanen att röra sig framåt.

Hjärtat slog en volt. Varghanen hade heterokromatiska ögon. Den bruna fällen var besynnerligt lik hans broders, hans förlorade broder, Kenai. 
" K-kenai? " rösten darrade av förhoppning. Kunde det vara sant? Nahuel tvingade sig själv att inte rusa fram till hanen på direkten, trots allt så kunde de bara vara otroligt lika.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Kenai kände sig dum. Hur kunde han varit så ouppmärksam att han inte märkte att han travade rakt emot en annan varg. Generat fortsatte han framåt, om än långsammare. Främlingen visade ju trots allt inga fientliga signaler.

" K-kenai? "
Återigen stannade han tvärt upp. Hur visste denne hans namn? Kenai svalde hårt, försökte urskilja några detaljer som skulle tala om för honom vem hanen var innan hjärtat plötsligt stannade upp. Nahuel? Var det hans bror, Nahuel? Kenai tog ett språng framåt innan han rusade fram till sin bror och dunsade vänskapligt in i honom.
" Nahuel! Är det verkligen du? " tjöt han av glädje. De två olikfärgade ögonen granskade den något större, brunmelerade hanen. Nahuel skrattade glatt åt honom innan han svarade;
" Ja, ja... Det är verkligen jag! "
Glädjen Kenai kände visste han var besvarade. Kenai backade undan lite för att se på sin jämnårige bror.
" Du har växt på dig, broder! Du är nu större än mig. " meningen avslutades med ett kort skratt. Svansen svängde ivrigt bakom hans bastanta bakdel. Nahuel skrattade kort tillbaka innan han svarade;
" Trots det så har du också växt en hel del. " Kenai log åt honom, och granskande honom igen. Denna gång fick hans ögon syn på de två fjädrar som var fäst bakom hans ena öra. Leendet breddade ut sig lite.
" Så du klarade det? Du är en akicita nu? " sade han, och nickade kort men menade åt fjädrarna. Nahuel log brett tillbaka.
" Ja! Men broder! Du har varit borta så länge, du måste berätta för mig. " Nahuels svans viftade lika ivrigt som hans själv. Åh! Vart skulle han börja? Så mycket hade ju hänt...