Hans namn var Dougal, en flocklös isvarg som höll till uppe i det norra Eriinari. Här uppe fanns det gott om småsorkar och möss att jaga ensam, men de största bytena krävde fler än en varg att fälla. Man fick äta vad man kunde fånga. Visst var det gott med hare, men det var inte speciellt mättande för en fullvuxen varghane, Dougal var fortfarande hungrig. När det sista av haren var borta reste han sig upp, slickade sig om munnen och såg sig omkring. Han bestämde sig för att börja gå mot floden i väst, den låg inte så långt borta, och kanske hade han turen att stöta på ett lite större byte. Han skakade på sig och började sedan springa i riktning mot floden.


(blev rätt så kort, kom inte på nåt att skriva om..)

Sommaren hade varit över fort, men hösten ännu fortare. Cestrokorsningen rörde sig målmedvetet över det karga landskapet. I den storvuxna kroppen fanns där ilska, sorg, begäret på hämnd men framför allt oförstående. Varför tillät Stora Anden att det skett? Varför hade han inte räddat henne? Nahuel visste att för att världen skulle vara i balans behövde det vara ett jämt utbyte emellan ge och ta, men aldrig skulle han kunna förstå varför det just skulle vara hennes liv. Hatet och rädslan emot Onde Anden hade växt sig större i hans hjärta. Samtidigt som han kände en slags sorg över demonvargen han mött, en skapelse från mörkret. Hade den vargen en gång varit som dem? Vad hade hänt honom? Där fanns så många frågor, och han ville ha svar - och det var därför han rörde sig så säkert över Eriinari. Den brunbrokiga hanen var på väg hem.

I horisonten kunde de skogsgröna ögonen skymta silhuetter. De var enorma och han hade sett de förr. Det var mammutar. De var inget byte för en varg. Hungern gjorde sig ständigt påmind med att sända huggande smärtor i hans magsäck. Men det var inte så lätt för honom. Tankarna hade varit i ständig rörelse och gjort honom ofokuserad. Han sörjde Caprifolia om kvällarna, och bad för att hon nu var en fri själ. Han hade velat begrava henne, men även om han begett sig in i dödsskogen igen så hade han med största sannolikhet inte ens hittat henne. Istället så hade han växt några buskar med vilda kaprifoler i hennes minne. 

Efter några minuters vandrande, skymtade han skimrandet från en flod. Snabbt tackade han Store Anden, innan han bytte riktning emot den. Det tog inte många metrar innan Nahuel fick syn på en gråaktig gestalt som närmade sig. En annan varg. Instinktivt stannade han upp. Öronen spetsade sig på hans huvud. När främlingen var inom hörhåll ropade han åt honom;
     "Var hälsad!" Rösten var vänlig, för trots det som hänt så hade inte det förändrats hos honom. Nahuel trodde på hoppet om det goda, på kärlek och vänskap - aldrig skulle han avvisa något med potential för det goda.

[Derp. Men, får duga. Höhö.]

Nahuel verkade ha överrumplat främlingen en aning. Men genom att hålla ett vänligt leende på läpparna med öronen riktade framåt samt en vaggande svans visade han sin vänlighet. Så länge främlingen inte skulle visa sig vara något hot tänkte inte Nahuel på något vis vara defensiv. 

När han tilltalade honom log han något bredare.
      "Jag är Nahuel." svarade han med en vänlig och tydligt stämma. "Vem må du vara?" frågade han med en lätt nickning. De gröna ögonen synade honom lätt. Nu när varghanen kommit närmare kunde han urskilja de olika gråblåa nyanser i hans fäll och de ljust gula ögonen. Nahuel stod tålmodigt stilla och inväntade svar.

Dougal kände hur lugnet sänktes över honom, och spänningen var som bortblåst. Nahuel. Var det här en början på en ny vänskap?
"Mitt namn är Dougal." svarade han med spetsade öron. Hans ögon gnistrade till och han log vänligt. Något prasslade till i närheten, och det ryckte till i hans morrhår, men han koncentrerade sig på Nahuel.
"Hur står det till? Är du ute på jakt?" frågade han, bara för att hålla samtalet uppe. Han ville inte stå där helt tyst som en fåne.
En hök cirklade över marken i bakgrunden, den hade nog hittat en sork eller något. Dougal försökte att inte bryta samtalet, men han kunde inte släppa rovfågeln med blicken. Han fick svårt att koncentrera sig. Höken dök ner och fångade något i klorna, men man såg inte vad det var. Fågel gav ifrån sig ett triumferande skri, när den sedan flaxade iväg mot horisonten. Dougal tog blicken ifrån den och tittade på Nahuel.

Dougal. Nahuel nickade förstående.
    "Hur står det till? Är du ute på jakt?" 
Ett brummande, kort skratt lämnade honom när han mötte den ljusa blicken.
     "Nej, inte alls." svarade han med ett leende. "Jag är bara på genomresa. Vill ta mig till säkrare platser så fort jag kan. Det är början av vinter och man vet aldrig när en livsförödande storm slår till. Och i dessa karga landskap finns där inte riktigt något skydd." förklarade han med lätta, välvilliga ord. Något rädd att han pratat för mycket stannade han sig själv. Nog för att han hade kunnat fortsatt, berättat om att han inte saknade kunskap för att vistas i dessa land under stormande väder - men han hade inte tid med det. Nahuel ville desperat återvända till sin familj och gruppen vargar han fötts i.

När Dougals ljusa ögon föll på honom igen, log han varmt.
     "Du själv då, Dougal? Är du som jag, bara en förbipasserande eller är Eriinari ditt hem?" frågade han vänligt. Trots att han kände sig stressad över att komma hem så fort som möjligt, så skulle han alltid finna tid för att möta nya individer. Det var något så intressant med att träffa ny vargar med nya sinnen. Vem visste vad de hade erfarit eller hur de såg på världen? Nahuel var vetgirig, minst sagt. Om än på ett väldigt kontrollerat sätt.

Dougal lyssnade förstående på Nahuel, hans ord var mycket sanna. Här ute på Eriinari hade man inte så stora chanser att hitta ett hem för vintern. När Nahuel frågade var Dougal var hemmastadd funderade han inte länge utan svarade snabbt och ärligt.
"Åh, nej, jag är precis som du bara på genomresa. Jag kommer från Norra Bergen, min familj har levt där genom flera generationer." Han tänkte tillbaka på sin far, Sorth. Plötsligt sköljde en våg av minnen över honom. Stupet, björnen, pälsen röd av blod.. Han blundade och tvingade bort tankarna, och återvände till sitt lugna jag. Han tittade upp mot himlen, som började bli lila. Solen skulle snart gå ner. De hade ett par timmar på sig. "Det ligger mycket i det du säger, Eriinari är inte ett säkert ställe på vintern. Som tur tål jag kylan." tillade han, och ruskade på sig. En sval vind drog in från norr.
Dougal tittade ner på en liten vinterblomma som växte upp ur marken, ett par meter ifrån dem. Den omgavs av en liten grästuss. Han samlade sina krafter, och blomman började sakta vissna. Iskristaller bildades över den, och snart låg den frusen under marken. Det var länge sen han använt sina krafter, han hade inte behövt dem på sistone.

Ett brummande skratt flydde undan hans leende. 
     "Det låter skrämmande likt min egna familj. Jag kommer också från Norra Bergen, om än de ostligaste delarna av bergskedjan."

Nej, Eriinari var inte en plats för främlingar - speciellt inte under vinterhalvåret. Varmvattenkällorna var dödliga då, och gjorde att det blev ett minfält för de utan kunskap om landskapet. 
     Med ett leende nickade han instämmande till Dougal.
     "Jag är rädd att jag inte kan stanna mycket längre för att hålla dig sällskap. Jag är på resa hem." berättade han något ursäktande. De gröna ögonen sökte sig upp över skyn. Den hade börjat skifta i lila nyanser samtidigt som Himmelskvinnan långsamt börjat dala. Nahuel hade spenderat ett par långa dagar här, och det var alltid lika stressande att hitta en lämplig viloplats. I mörkret var det i stort sett omöjligt.

Dougal nickade förstående och trampade på stället några gånger. Hans tass hade domnat efter att han lutat hela sin vikt på den.
"Jag förstår, då ska jag inte hålla dig kvar." svarade han och skrattade kort, han sträckte på sig lite och viftade svagt på svansen. "Jag borde själv börja bege mig vidare, det är svårt att hitta en säker plats att spendera natten på. Själv är jag på väg mot Silverpile." Varghanen såg sig omkring och tittade sedan upp mot den nu lila himlen.
"Det var trevligt att träffas, Nahuel." svarade han i en lugn stämma, och nickade på huvudet. Han vände sig om och började gå mot söder, innan han stannade upp och tittade bakåt på Nahuel. "Kanske ses vi igen." tillade han, och med ett leende vände han sig om, och travade sedan vidare i riktning mot Silverpile, medan Himmelskvinnan sakta sjönk mot horisonten och kastade ett gyllene ljus över omgivningen.

Ett varmt leende prydde det robusta anletet. Djupt nickade varghannen åt Douga när han sade adjö. När den gråblåa vänt ryggen emot honom såg han i riktningen han skulle fortsätta, österut.
     "Kanske ses vi igen." Nahuel såg emot den gråe med ett brett flin.
     "Väl mött, Dougal!" ropade han efter honom innan han själv satte av i en rytmisk trav. Hans mål var att hitta ett säkert ställe att sova, innan mörkret lagt sig för natten.

[Avslutat säger vi då. c:]