Mivria närmade sig sin vän, Sleazoid. Dom hade känt varandra länge nu även om det kändes som de nyss träffats ibland Tiden går fort insåg hon. För fort. Många vänner hade hon fått lämna bakom sig nu, alla dem som hon sett stupa under i krig, eller fallit för sjukdom eller som helt enkelt lämnat flocken för att aldrig återvända.

Zoid verkade vara försjunken i tankar ofta nu för tiden, och detta tillfälle verkade inte vara annorlunda.

"-Zoid.." Sa hon för att se om han reagerade på att hon var där. Hon ville inte störe om han ville vara ensam.

[Kort - får skriva mer sen när jag kommer hem om jag inte får tag på internet under veckan]

Achilles hade suttit stilla och ensam och funderat under natten. Han försökte släppa de tankar som följde honom i hans drömmar. Nu hade han ingen levande släkting som han kände till (osäker på huruvida hans relation till ares är om han vet att han lever osv), inte via blod åtminstone. Han såg Aisu som en syster och Mivria som en mor, men det var inte riktigt samma sak som hans blodsband han haft till sin far Dolor.

Achilles hörde röster på håll, och vaknade till. Han kände igen de välbekanta rösterna och dofterna, så han reste sig för att bege sig dit.


(Kort. Achilles kommer inte dit direkt så miv och han kan prata ensamma en stund, men ville skriva ett inlägg så att jag lätt hittar rollet med honom =))

Mivria besvarade hans hälsning med en lätt bugning. Hon visste inte riktigt varför han alltid varit så respektfylld mot just henne. Kanske för att hon var beta eller för att han var uppväxt med sådana seder, men hur det än var så hade hon aldrig riktigt vant sig vid det. Hon hade aldrig sett sig som högre än någon annan, utan såg alla som sin familj i qu. Hon besvarade förstås respekt med respekt, och uppskattade hövlighet månvarg som hon var.

Zoid hade aldrig varit mycket för att tala, men vissa saker var svåra att dölja för mivria, speciellt i månskenet.
"förlåt om det inte passar sig, men jag måste fråga.. Har du.. Ont?"

Mivrias förmåga att känna känslor hos vargar hade blivit starkare ju äldre hon blivit. Nu menade hon inte möjligen fysiskt ont utan lika gärna psykiskt. Men hon kunde inte känna av hur eller riktigt vart han hade ont, hon kunde bara känna hans smärta, och månen Duraneir sade henne att något skulle hända. Hur illa visste hon inte, men hon kände att det var kopplat till zoid, och därför hade hon nu sökt upp honom.

(kort, skrivet från mobil)

Mivria såg på honom med tungt hjärta. Det gjorde ont i henne när hon såg och kände hans smärta. Det värsta var att hon kände sig så hjälplös. Hon visste att hans dotter var borta, vilket plågade henne mycket. Det var många som var borta nu, och Mivria hade den obehagliga känslan av att fler skulle lämna henne..

"Jag önskar jag kunde hjälpa dig på något sätt... Om det finns nåt jag kan göra.." Hon avslutade inte meningen. Men hon antog att han skulle förstå.

Hon vände blicken mot månen och suckade djupt samtidigt som hon slöt ögonen i tystnad en stund. Hon baden still bön till Duraneir. Bad om råd och styrka. Det såg ut som att hon lyssnade till vinden.

"Det är tyst. Mycket mörker som dämpar synfältet." Hon böjde ner huvudet för att fokusera mer.

Hon visste inte riktigt vad hon gjorde, och visste inte om zoid skulle förstå heller. Men hon ville försöka få vägledning, ett svar, nånting.

Mivria var fortfarande kvar i sina tankar när hon svarade, försökte fortfarande se tecken. Framtiden hade alltid varit svår å förnimma, men hon hade haft rätt många gånger förr, även om hon aldrig kunde få tydliga bilder. Hon tittade framför sig, men hennes blick var långt borta i ett virrvarv av bilder i en värld ingen riktigt vet hur den fungerar. Hon började fundera på hans fråga. Hennes röst var fortfarande lugn och samlad. Det hördes att hon talade som från en annan värld när hon var inne i sin mån-värld med Duraneir.
"Qu kommer att klara sig, som vi alltid gör. Om vi bara håller ihop genom hårda tider så kommer vi klara oss. Förluster har vi tagit många, och vi har överlevt värre."

Hon tystnade en stund igen, för att sedan fortsätta.

"Jag ser ljuset nu. Jag ser henne.. Det finns hopp.. Om du letar, så kommer du finna henne en dag." Sa hon sedan och log svagt, men leendet försvann igen för att fokuset tog över. "Men du får aldrig ge upp. Ger du upp så vet jag inte hur det går. Jag ser bara vad som händer om du fortsätter i samma spår som nu. Jag kan se hennes söta nos igen."

Hon blundade igen, och man nästan såg henne rycka till när hon kom tillbaka. Hon blinkade med ögonen för att vara säker på att det var denna plats hon såg och som hennes medvetetande befann sig på. Hon såg nästan medtagen ut. Hon såg på Zoid snabbt och log ursäktande.

"Förlåt.." Sa hon bara spontant för att hon hade kommit in i sig själv. Hon brukade oftast vara för sig själv när hon lyssnade på månen. Hon var inte heller riktigt säker på vad hon hade sagt.

Mivria blundade kort igen för att hämta sig lite, hon kände sig nästan lite yr, men det var normalt.

Achilles hade oroligt vandrat över slätten när han fått syn på två bekanta. Sleazoid, den en av de äldre som han sett upp till under hela sin uppväxt, och Mivria, vargen han nu mera kallade för mor. Achilles hade inga minnen av sin riktiga moder Laulu, så detta var det naturliga för honom. Mivria var hans mor, som Dolor var hans far, och han hade därför sett Aisu och Morg som sina syskon. Speciellt nu när han inte hade kvar sin bror längre.. Och nu blev de andra i flocken ännu viktigare när inte ens hans far skulle komma tillbaka igen. Han hade haft svårt att acceptera detta.

Han vandrade fram till dem med lätt släpande steg, medan oron och trsitessen lyste över honom Han var inte gammal än, vilket lyste igenom ibland i hans otålighet, hans sämsta egenskap. Tålamodet avr något som lämnade honom snabbt. Han ville att allt skulle hända nu direkt, och han avskydde att stå utanför allt som skedde, ovetandes om allt som hände, med känslan om att vara oviktig eller hjälplös.

Han hälsade genom att buga lätt åt Zoid och med att buffa Mivria på huvudet medan hon log åt honom. Han satte sig sedan bredvid dem ovetandes om han hade stört eller avbrutit ett viktigt samtal.

Mivria genomskådade honom fort som hon alltid gjorde förstås, men frågade inte om hans välmående för stunden för att kunna läsa av honom i det tysta. Hon var orolig för honom, men var duktig på att dölja det för Achilles. Eller så var han den som var dålig på att läsa andra än så länge.