Under morgonen hade vädret sett lovande ut, och som tur var verkade det fortfarande göra det. Aisu tackade för det då hon hade påbörjat en kortare patrull längs med revirets gränser. Reviret var nytt, inte ännu fullt etablerat, och patrullering var en viktig del i att tala om för alla andra att detta område, det ägdes av Draugai. Aisu tyckte också om att vandra ensam ibland, det gav henne tid att fundera över sådant hon inte alltid hann med annars. Även om valparna var stora numera gick många tankar åt kring dem, men de skulle alltid vara hennes barn och hon skulle aldrig sluta att tänka på dem eller oroa sig för dem. Det ingick i att vara moder.

Aisu vandrade med lätta steg, till synes var hon lugn och lätt till sinnes. Så var dock inte riktigt fallet. Inom henne fanns en gnagande oro över både familj och flock. Hon var oroad över både Elphaba och Leviathan då hon visste att de saknade sin far väldigt mycket. För att inte tala om oron hon fortfarande kände över Ira, som nu hade varit försvunnen i många år. Men trots det kunde inte Aisu sluta hoppas på att Ira fortfarande var vid liv, och att hon någon gång skulle hitta sin dotter igen. Flockens framtid kändes ibland ovisst. Både Iwaku och Fiero var borta, och Fiero skulle aldrig återvända. Två av Aisus stöttepelare i livet var borta, och många gånger kände hon sig så otroligt ensam i sin uppgift som ledare. Hon försökte så gott hon kunde att vara både en stark flockledare och en stark mor, men ibland kunde hon verkligen känna hur svag hon egentligen var, men hon gjorde sitt yttersta för att inte visa detta för resten av flocken. Det fanns andra saker som var viktigare just nu än att Aisu skulle ge efter för sin sorg.

Hon hade låtit tassarna vandra utan att bry sig om vart dem förde henne. Tankarna låg som en grynig massa i huvudet på henne och malde runt i en enformig cirkel. Dem återvände alltid till hennes barn, varför dem fått en så stor del utav hennes tankeförmåga visste hon inte, men det hade dem. Gud så irriterande det kunde vara att inte ens ha förmåga att släppa någonting med tanken.

Med en fnysning såg den smutsgrå honan upp från sina tankar och fann sig i en dimmig skog. Öronen vinkades bakåt. Dimman omslöt henne och den kusliga känslan grep tag om hennes själ. Tassarna slutade trampa och hon stannade upp. För första gången på mycket länge försvann valparna ur hennes tankar och hon vädrade i luften. Hon hade ett svagt minne av att ha vandrat söderut från Kaiwood, men det här stället hade hon nog aldrig satt sin fot i, varesig för alla år sedan eller sedan hennes återvändande. Skogen verkade granska henne och mäta hennes mod medan hon stod där. Viljorna slogs inom henne och den framtass som hon lyft tvekade mellan ett steg bakåt eller ett framåt. I flera minuter stod hon alldeles stilla på detta vis innan hon med ytterligare en fnysning tog ett steg fram. Skogen verkade dra sig tillbaka och vinden tycktes äntligen bära dofter. En svag doft av flock nådde hennes darrande nos när hon vädrade i den stillastående luften. Ännu verkade hon inte vara inne på flockens revir, men hon var nära. Fortfarande på sin vakt mot den tjocka dimman närmade varginnan sig reviret. Det var inte för att hon ville prata med någon, men flocklivet som hon haft utanför Numooris gränser hägrade någonstans i hennes hjärna och hon ville av okända orsaker undersöka flockens dofter.

En främmande doft fick Aisus kropp att stelna till. Huvudet for upp och hon vädrade i luften för att avgöra varifrån doften kom. Hon hade svårt att avgöra hur nära vargen var dock, det var svårt att veta hur långt vinden hade fört doften innan den nådde Aisu. Oavsett hur det låg till behövde hon ta reda på läget, hon ville inte ha främmande vargar så nära reviret.
Hon började trava lite längre ifrån reviret samtidigt som hennes sinnen var på helspänn. Öronen riktades åt olika håll för att fånga upp de få ljud omkring henne. Stegen blev ytterligare snabbare och raggen reste sig på henne en aning. Hon tog sig upp för en liten slänt, och när hon kommit upp uppenbarades en gestalt längre fram. Aisu hukade sig och drog bak öronen mot nacken samtidigt som hon närmade sig.
"Ni närmar er Draugais revir", ropade hon och sträckte lite på hållningen igen. "Vad gör ni här?" frågade hon sedan misstänksamt samtidigt som hon fortsatte att långsamt närma sig den andra tiken.

Någonting närmade sig. Musklerna längs den smutsgrå varginnans kropp spändes och hon stannade till. Vad det än var närmade sig fort och rörde sig så tyst att det hade tagit för lång tid innan hon upptäckt vad det än var.
En svart varginna dök upp framför henne. Främlingens uttryck gav henne ett lätt fientligt utseende som fick den ljusa att reagera. Öronen vinklades en aning bakåt och raggen nere vid manken reste sig några millimeter. När den andre talade synade hon denne misstänksamt. Den främmande varginnan var något mindre än henne själv och lika svart som natten. De båda röda ögonparen mötte varandra när hon såg in i främlingens ögon. Flockens dofter lång tung i främlingens päls.
"Jag vandrar." svarade hon kyligt och avvaktande "Och jag blev nyfiken på flocken. Vilka är ni?" Hennes huvud pendlade långsamt från sida till sida medan hon studerade främlingen.

Aisu blev inte alls förvånad över att se hur främlingen reste raggen en aning. Vad hade hon egentligen väntat sig när hon själv gått in i mötet med den inställningen? När främlingen svarade henne var tonen kall och Aisu kunde inte låta bli att flina kort åt det.
"Nåväl", svarade hon först. "Men det finns vargar som dött på grund av nyfikenhet", flinade hon, kanske lite för road av sitt egna 'skämt'.
"Vi är Draugai", upprepade hon först som svar. "Vi håller till här i Döda Skogen, för tillfället är det jag som leder den", sa hon och tankarna vandrade genast till Iwaku. Hon undrade var han befann sig, vad han gjorde och när han skulle komma tillbaka. Hon saknade honom någonstans som det var skönt att han inte var här. Trots ensamheten hon kände utan honom så klarade hon sig utan han vid sin sida, och hon började mer och mer falla in i ledarrollen.
"Hur så? Är ni sugen på flocklivet?" frågade hon sedan med ett illmarigt leende.

Ett fnysande skratt lämnade henne när den andre sa att det fanns vargar som dött på grund av nyfikenhet. Motvilligt drog det i smilbanden. Främlingen verkade ha samma sarkastiska humor som henne själv.
Draugai
Namnet var inte känt för henne så hon antog att det var en flock som dykt upp under hennes frånvaro. Hon undrade vad det kunde vara för flock, deras syfte eller om dem bara låg och gosade i en hög... Fast den beskrivningen verkade inte passa in på den främmande varginnan, hon verkade inte vara den som lång och myste i en hög.
Tezuka höjde ett ögonbryn. För tillfället? Det lät ju rätt spännande. Undra vad det var som hade lett till ett tillfälligt byte av alfa.
"För tillfället?" frågade hon med ett höjt ögonbryn och en är-du-seriös ton i rösten.
Hon tystnade när främlingen frågade om hon var intresserad av flocklivet. Tystnaden varade i flera långa sekunder medan hon fundersamt studerade varginnan.
"Det kan jag inte svara på." sa hon långsamt och flinade sedan helt kort "Jag letar inte efter en flock, men du kan ju få övertala mig." flinet växte och hon såg utmanande på varginnan. Det var sant att hon inte letade, men hon hade inte heller räknat bort det. För övrigt skulle hon vilja veta mer om flocken innan hon gick med i den.
"Du kan ju börja med att berätta vad ni gör, för jag är då rakt av inte intresserad av en flock som bara ligger och skräpar hela dagarna."

...du får övertala mig.

Aisu visste inte riktigt om hon skulle bli road av kommentaren eller bara irriterad. Det kändes som under Draugais och hennes värdighet att övertala potentiella medlemmar, men hon förstod att det var väl lite det som krävdes i nuläget. Medlemmar droppade inte in, och det var inte så konstigt egentligen. Deras flock var relativt ny, oetablerad och inte så stor.
"Flocken skapades med syftet av vara en flock av krigare", svarade hon. "Vi flyttade relativt nyligen hit till Döda Skogen. Från början hade vi reviret i Byoomi, sedan tyckte min bror, den egentliga ledaren, att det var en utmärkt ide att ta hela flocken till Kaiwood för att ta över TBB's revir", Aisu försökte hålla lugnet, men hon misstänkte att hennes irritation lyste igenom. Om inte på rösten så åtminstone i hennes blick. "Självklart fick vi stryk. Men va fan kan man vänta sig när man ger sig på en flock som är både större och funnits längre", Aisu fnös irriterat. "För att göra en lång historia kort: min dumdristiga broder har försvunnit och jag är ensam ledare. Om han kommer tillbaka eller ej vet jag inte. Men en stor del av mig hoppas att han håller sig borta. I nuläget kan det verka som ett mål som ligger långt bort: men en dag ska vi ta tillbaka den ära vi tappade i slagsmålet med TBB", sa hon. Det var kanske ingen bra övertalning, men det var ärlig information om flocken. Aisu var inte intresserad av individer som bara kom och gick. Hon hade fått nog av det nu.

Flocken skapades med syftet att vara en flock av krigare
För många var det troligen inte en bra början, men till skillnad från många spetsade Tezuka öronen och såg uppskattande på den tillfälliga alfan. Hon lyssnade intresserat till historien om flockens flyttande. Ett retsamt flin och en låg fnysning hördes när hon berättade om att dem skulle försöka ta över TBB's revir. TBB hade trots allt funnits redan när hon lämnade landet, och redan då hade det varit en fruktad flock. Och flocken kan ju bara ha blivit större sedan dess... det var inte allt för länge sedan hon mött två valpar från flocken.
Det verkade dock som att ledarinnan inte verkade vara så nöjd med sin brors val. Av någon anledning roade det henne. Ett lågt, uppskattande hmm lämnade henne när den svarta fortsatte. Det lät som en bra flock, förhoppningsvis en som inte bara såsade omkring utan tränade. Det var dem ju tvungna att göra om dem ville ha tillbaka sin ära.
"Hmm..." hon såg på varginnan och flinade "Det var lockande, men jag kanske kunde få veta alfans namn innan jag bestämmer mig?" Flinet låg på hennes läppar och talade om att hon var övertygad.

"Aisu är mitt namn", svarade hon och höjde huvudet en aning. "Och ert?" frågade hon sedan.
Aisu kände sig aningen osäker på den andra tiken, på om ett medlemskap på henne skulle vara bindande, eller om tiken skulle dra så fort hon lessnat. Men trots det var hon villig att ge henne en chans. De behövde medlemmar, och det fanns något hos den unga tiken som visade på potential. Aisu var inte heller speciellt orolig för att hon skulle kunna ta med sig hemligheter om flocken om hon trots allt lämnade. Hemligheterna fanns i Aisus huvud, och de hade hon inte ens anförtrott Erakan än. Det var dock något hon skulle göra så fort hon fick tiden. Hon litade på Erakan, och hennes planer behövde påbörjas snart.

Ledarinnan hette Aisu. Det verkade passa henne.
"Tezuka." svarade hon och var tyst i flera sekunder. Det pågick en häftig debatt inom henne. Å ena sidan verkade det som en bra flock och hon skulle gärna ansluta sig... å andra sidan letade hon inte flock. Nackdelarna var få hon fann sig stå där med ett svar som egentligen vetat hela tiden. Bara för att man inte letade betydde det inte att man inte kunde hitta.
Ett flin drog i hennes mungipor när hon öppnade munnen.
"Din flock låter lockande och om du medtycker skulle jag gärna ansluta mig till er skara." sa hon och svansen pendlade en gång bakom henne. Det skulle kännas konstigt om Aisu nekade henne att ansluta sig när hon nu stått och berättat om flocken under en så pass lång tid, men man visste ju aldrig. Kanske ville hon bara föra meddelandet om flocken vidare och hoppades på att Tezuka nu skulle ordna det för henne.

Tezuka. Aisu lade namnet på minnet för säkerhets skull. Även om tiken inte anslöt sig till dem nu så skulle kanske vetskapen om hennes namn komma väl till pass någon annan gång.
Men tiken, Tezuka, sade sedan att hon ville ansluta sig trots allt. Aisu log och nickade.
"Då är du välkommen till oss", svarade Aisu kort och koncist.

[Kom egentligen inte på något mer. Vi kanske kan avsluta här? Så lägger jag till Tez i Draugai ^^ Du kan skriva ett sista inlägg om du vill ]

Hon var välkommen. Samma varma känsla som hon fått när hon senast blev inbjuden i en flock spred sig. Det var en konstig känsla som sedan hade ekat svag när hon sett på sina barn. Hon gillade ju hetta, men den här var annorlunda, det var som om någonting pulserade inom henne och för varje puls spred värmen.
Flinet blev brett och svansen pendlade bakom henne.
"Tack." sa hon och såg bortåt revirgränsen "Då går vi då." Hon hade åter igen en flock att hålla sig till, hon kunde inte hjälpa att hon tyckte om känslan. Fast den här gången skulle det nog bli annorlunda.


(Wooop, Tez är med i Draugai :'D)

[AVSLUTAT]