Det hade inte varit det lättaste att hitta henne. Området var stort och markerna som omringade den tomma arenan var lika vidsträckta som de var välbefolkade. Det hade tagit henne en stund att leta upp rätt varg, men när hon väl fick syn på henne var det svårt att ta miste.
   Ronia stannade upp ett par meter från den mörka honan, vars blick snabbt vandrade över till den främling som kallat. Hon noterade Ronias närvaro, men såg åter bort för att avsluta samtalet med den mindre drakargen hon talade med. Denne pekade ut mönster på ett stycke karvat skinn, målade ut osynliga detaljer med en spetsig klo och talade entusiastiskt om färger och nyanser. Denne nickade så småningom åt honan, och försvann bort bärandes skinnet.
   Svartvargen vände sig slutligen mot Ronia. Hennes gyllene smycken klingade mot varandra i rörelsen, tunna kedjor som vilade över skuldrorna och överlappade varandra i ansiktet. De stod i klar kontrast till hennes nattsvarta päls och gröna ögon. Ronia höll tillbaka en impuls att höja på ögonbrynen över grannlåten. Hon anade att det bara var en försmak för vad de skulle komma att få se - hon hade inte varit den enda.
   "Mitt namn är Ronia från Isil Anar," presenterade hon sig, och nickade i hälsning. "Jag antar att det är ni som är Nilo, från Tenebris?"

Nilo sken upp när främlingen presenterade sig. "Ah Ronia! Ett sant nöje." Hon skred fram med klingande smycken och gav henne en kindpuss. Hon synade ledaren uppifrån och ner, nöjd med vad hon såg. Nilo var lite stressad för det var mycket att förbereda fortfarande inför invigningen och hon talade fort. "Vilken ära, jag har hört en del om dig, jag hoppas innerligt att du är här för att anmäla dig som krigare? Du är mindre än vad jag trodde, men du ser minsann.. trimmad ut. En omtalad ledare blir såklart ett uppskattat dragplåster för en strid. Om jag hittar en bra motståndare till dig, det måste vara den bästa tänkbara så skulle det kunna bli huvudnumret till och med, jag kan se det framför mig! Men det är klart, du måste ju anmäla dig först, jag antar att det är därför du är här mer än att njuta av festligheterna såklart, vilket du också borde göra.. Vill du ha något att dricka?" 

Nilo började vandra en bit bort där hon hade en plats med personliga förfriskningar. Hon fortsatte prata medan hon gick och förväntade sig bara att Ronia följde med henne. "Vi har hästkött från Svartstrand, kryddat med finaste salt från saltslätten Zaote som lawarerna i Samudr vandrat hit med, väldigt exotiskt. Här ta så mycket du vill." Nilo gjorde en svepande rörelse över delikatesserna. "Du kommer älska arenan sen när du slåss i den, vi har sett till så det finns rimliga bekvämligheter för gladiatorerna som ska slåss, det är underjordiska tunnlar som leder in till arenan och vi har alla tänkbara helare på plats, allt från präster till faktiska helare, väldigt säkert, vi har tänkt på allt. Så, vilken titel vill du anmäla dig med?"

Ronia hade knappt hunnit presenterat sig innan svartvargen sken upp. Sekunden därpå Nilo slöt upp intill henne och gav henne en flyktig kyss på kinden. Det verkade vara ett vanligt sätt att hälsa häromkring. Ronia hade redan innan hunnit bilda sig en åsikt om gesten redan innan, och det var nog bara därför som hon lydigt stod kvar och inte ryggade undan. Minspelet skiftade inte när honan steg iväg från henne.
   "Och ett nöje att träffa er", svarade hon, något ställd, men det verkade gå svartvargen förbi. Trots att hon hade ett antal frågor liggandes på tungspetsen så hann hon inte få en syl i vädret innan Nilo väl började. Meningarna rann ur henne som vatten medan Ronia stegade efter henne. Hon presenterades inför ett bord med förfriskningar, där saltat kött låg på rader, tillsammans med två krus, där ett såg ut att innehålla något sorts vin och det andra vatten. En silverpälsad Silanni dök plötsligt upp någonstans ifrån och gestikulerade inbjudande åt delikatesserna. Ronia avfärdade honom med en mild huvudskakning, och han försvann utom hörhåll igen.
   Nilo tystnade slutligen. Det dröjde någon sekund innan hon ansåg det säkert att ta till orda utan risk för att bli avbruten av ett nytt hagel. Däremot hade hon inte valt ut en titel till sig själv. Hon hade i själva verket inte räknat med att det behövdes en. Av Isil Anar? Det fick duga.
   "Ronia av Isil Anar", fyllde hon i. Hon hade inte ens behövt säga att hon faktiskt ämnade delta. Det hade svartvargen skött åt henne, någonstans i sitt pladder. Började det rinna blod ur öronen så skulle anledningen vara säker, i alla fall. "En av flera representanter. De söker upp er senare." Hon pausade kort. "Ni verkar synnerligen passionerad över invigningen. Jag misstänker att det lär bli en föreställning Numoori sent kommer glömma." På gott och ont. Allt svartvargen sagt hade inte precis tilltalat henne. Hon höjde ögonbrynen något. Hon var här för att strida i Isil Anars namn, inte för att bli gjort till ett spektakel. Hon hoppades innerligt att Skuggfalls gladiatorstrider skulle leva upp till vad de lovade.

Nilo nog nöjt över Ronias svar."Vad bra vi har fler som behöver passande motståndare. Och det behövs några fler mer utfyllnad  till striderna mellan höjdpunkterna också."

Nilo sktrattade självsäkert till vid Ronias sista påstående.
"Men självklart! Vem skulle inte vara passionerad över att få arrangera århundradets fest, större än någon nu levande har fått uppleva? Tro mig, det kommer bli perfekt. Här, doppa tassen i det här och tryck mot den här sen."

Nilo visade Ronia till en urgröpt större sten fylld med en blodröd lermassa och en svart stenskiva som hon ville ha Ronias tassavtryck på. Nilo tittade på Ronia. "Det är för anmälan, jag lovar att du säljer inte din själ till mig för mer än en match. De är klart, vill du komma och träna till att bli en gladiator på heltid är det bara att du nämner mitt namn så är det redan avklarat - men jag antar att någon av er grad har lite andra angelägenheter att återvända till efter invigningen." Nilo studerade Ronia nästan lite hoppfullt i väntan på ett bekräftande svar.

Ronia följde Nilo till en stenskiva, där hon förväntades lämna sitt tassavtryck. Blicken dröjde en sekund extra vid den röda massan innan hon doppade sin högra tass ner i stenen, och sedan pressade trampdynorna mot den mörka stenen. Hon såg instinktivt bort när hon avlägsnade tassen och märket avbildats.
   "Lockande." Ett roat leende spelade i ena mungipan när hon gnuggade bort den kvarvarande färgen i en identisk stenkärl med vatten. Sarkasmen färgade tydligt rösten, men hon var inte helt säker på att Nilo skulle upptäcka det. Något sade henne att Nilo inte riktigt skämtade. Hon tyckte mycket om att strid och träning, men inte nu. I ett annan värld och tid, kanske. "Men nej. Jag förväntar mig däremot något storslaget från era gladiatorer. Gör mig inte besviken." Hon höjde tassen från vattnet och placerade den mot marken, innan hon nickade i avsked. "Vi ses, Nilo."

Nilo var inte förvånad av svaret, men tyckte sig ändå se något hos Ronia som sa att hon kanske hade velat svara ja. Det var gott nog för att få Nilo att le nöjt.


"Då är vi två. De gladiatorer som gör mig besviken hoppas jag får betala med sitt blod på arenan som underhållning istället." 

Hon nickade tillbaka i avsked. "Vi ses. Och lycka till." Hon stod kvar ett tag och betraktade Ronia medan hon vandrade iväg ifrån henne. Nilo kunde knappt vänta på att den stora dagen skulle börja längre. 


[Avslutat]