Detta kunde inte mäta sig med någonting hon tidigare varit med om under sin uppväxt i detta land. Skriken, jublet, gråten, den intensiva stämningen som vilade mellan de stridande som lät utspela en kamp på liv och död framför alla de vargar som samlats som åskådare. Det var mäktigt. Stanken av blod, damm och död som blandade sig med alla andra dofter som vilade över platsen. Hjärtan som slog hårt av förväntan, avund, rädsla. Ljudet som uppstod från arenan var öronbedövande, det gjorde nästan ont i trumhinnorna av att befinna sig bland mängden av de som såg på striderna. Men det var det värt.
Ett brett grin vilade på den stora honans svarta läppar medan hon, precis som så många andra, såg på striderna som utspelade sig framför dem. Detta var vad hon aldrig vetat att hon behövde, längtat efter. En plats för strider att utspelas, för individer att samlas och se på medan liv förlorades, och vinnare korades. Stämningen kunde nog inte liknas vid någonting som tagit plats i landet förut. Tungan gneds mot gommen, och hon lutade sig framåt för att få sig en bättre titt på nya kämpar som trädde in på arenan. Inget ansikte var för henne bekant, men det tyckte hon inte spelade någon roll. Även om det nu skulle kliva in en varg på arenan som hon tyckte sig känna, hade det knappast haft någon betydelse. Hon hade låtit sig svepas med av resterande publikens entusiasm och strävan efter underhållning att hon just nu endast ville se vilken av dem som ställdes emot varandra som var den starkare. Den bättre. Den som skulle överleva. Det var som blodlukten slog ut all sans och vett, det enda som existerade var de stridande.

En strid tog slut, och fram kom återigen den mörka hona som förde talan mellan varje punkt under denna dag. Hon nämnde någonting om en paus, och det var tillräckligt för Selva för att hon skulle resa sig upp och styra stegen bort från läktarna för att få röra på sig och se sig om innan nästa strid tog plats. Hon hann aldrig uppfatta den ljusa hane som trädde in för att föra ett mycket tråkigt och dystert tal, och faktum var att hon inte kunde bry sig mindre. Rösterna i huvudet gäckade på henne, det fanns så mycket att se, lukta, höra. Rörelserna omkring henne blandades med blodbändningen som sökte efter varje hjärtslag, efter varje par fungerande lungor. Överallt fanns vargar, talade, skrattade, jagade på varandra, åt, letade efter fynd. Blicken svepte ständigt från ena sidan till den andra, öronen knyckte ovanpå huvudet för att hon skulle kunna uppfatta så mycket ljud som möjligt. Så mycket vargar. Här finns ingen bloddoft. Vi borde gå tillbaka till arenan. Snart är det vår tur. Kanske något att äta? Tanken fick henne att vrida huvudet åt sidan, det luktade mycket riktigt mat från vissa håll, men det var inte hunger som vilade inom henne. Vi borde sprida blod på egen hand. Ja, något att äta. Sätta tänderna i. För mycket vargar. För mycket folk. Ingen tystnad. Så många hjärtslag. Den övre läppen drogs uppåt, en låg väsning lämnade henne. Alla dessa intryck, blandade med längtan att själv så skrida in på arenan, och den stadigt växande irritationen över vimlet som inte lämnade mycket utrymme för hennes stora kroppsbyggnad, gjorde att huvudet kändes tungt. Rösterna höjdes, skrek, för att överrösta oljudet som trängde in i öronen på henne från allt som hände runt ikring. Hugg efter dem. Skada dem. Få dem att lämna oss ifred. Stället är fullt av goda krigare. Utmärkt tillfälle att värva de med goda stridskunskaper. Få dem att lämna oss ifred. Leta upp dem som verkar lovande. Så mycket OLJUD.
Huvudet rycktes åt sidan, och hon slöt ögonen hårt där hon stannade upp mitt i havet av vargar som kämpade för att ta sig från en punkt till en annan. Snart var det hennes tur. Snart. Men tills dess kanske hon skulle försöka hitta en plats med mindre oljud och andra vargar.

Han stod stilla ute i dimman och betraktade hur eftermiddagssolen långsamt rörde sig ner mot horisonten. Mindes hur Dantalian som ung varit fängslad av solen, haft stirr-tävlingar med den tills han riskerade att bli blind. Så såg situationen ut, när hon steg ut. Han hajade till, öronen spetsades och något tycktes lysa upp i hans turkosa blick. Utan minsta tvekan rörde han sig emot henne, stegen mjuka. Alla andra verkade röra sig i cirklar runt henne, undvika, inte vilja stöta sig med. Hon tycktes bekymrad, nästan pinad. Han log men en något fundersam rynka hade bildats i hans panna.
"Selva."
Hälsade han med en varm röst.
"Mi' lady."
Damen.
Huvudet sänktes något i en bugning, ärad hälsning. Det senaste året i hans liv hade varit, tråkigt, han insåg att han saknat henne.

Ljudet av ord som utbyttes, hälsningar mellan gamla vänner, vargar som letade efter varandra, saker som bars, tassar som travade över marken, lukter för att matcha varje rörelse... En rynka tog form på den svarta nosryggen, och när ögonen åter öppnades sneglade hon ogillande på dem som vågade passera lite för nära. Leta efter goda krigare. Nej. Lämna oss ifred. Invänta vår match någonstans där vi inte kan störas. Men vi vill se resterande matcher. Ständigt TJAT. Det tunga huvudet tippades åt sidan, och hon fick vackert medge för sig själv att hon inte var på humör att leta efter främlingar att tala med. Instinkterna kröp under skinnet på henne, lika uppjagade och blodstörstande som rösterna i hennes huvud. Det skulle inte sluta väl om hon stannade kvar på denna plats.
Men i samma ögonblick hon sänkte huvudet för att börja röra sig bort från platsen, nådde en röst henne som hon aldrig trott att hon skulle få höra på denna plats. Kanske hade hon inte väntat sig att få lyssna till den någonsin igen. Kanske hade hon räknat med att fler år skulle hinna passera innan deras vägar skulle korsas igen.
Hur det än var, så fann hennes blick honom i vimlet bland andra vargar. Han stod ut med sin ljusa färg, sina turkosa ögon. Och lika lätt som hennes blick funnit honom, fann hennes blodbändning rytmen av hans hjärtslag. Det var ingenting som hon uppmärksammade där och då, men kriget som förts innanför hennes pannben hade upphört i samma stund hon insett vem rösten tillhörde. Varför? Kunde endast spekuleras i.
"Fenris." Rösten var djup, nästan så att hon spann när hon uttalade hans namn. Kunde det vara så att hon faktiskt var glad att se honom? Hon mindes deras första möte tydligt, och hon kunde inte neka till att det varit intressant. Och när han sänkte huvudet i en hälsning som skulle fått vemsomhelst att känna sig som detta events mittpunkt, kunde hon erkänna för sig själv att ja, nog var hon glad att se honom.
Ett brett leende letade sig fram på de svarta läpparna, och huvudet lutades åt sidan i en lekfull gest utan att hon tog blicken från honom.
"Att få möta dig på denna plats..." Meningen avslutades inte, men glimten i de kontrastrika ögonen talade för att det endast var positivt menat.

Han mötte hennes kontrastrika blick och hans egen glittrade. Mycket lätt, knappt märkbart nickade han då hon talade, kände sig märkvärdigt hedrad över vad som för Selva närmast kunde kallas värme. Ett hummande lämnade honom, såklart, som alltid. Detta var inte platsen som han trodde att de två skulle återses på, samtidigt var det kanske inte konstigt. Alla tycktes vara där, och såklart hade inbjudan lockat på både honom och den mäktiga tiken.
Han vred sig några framför henne, slöt upp snett vid hennes sida.
"Låt oss ta en promenad?"
Sade han frågande, sneglade upp på henne. Han ville ej tvinga henne till något, ej tro sig kunna ta kommandot, men han trodde att det skulle göra de båda gott att komma bort från denna folkmassa. Vandra runt området lite, mellan baracker och träningsområden och ut i dimman. Själv var han sugen på att uppsöka floden som den lockiga röda honan nämnt i invigningsskådespelet. Han må vara välsignad med en kraft mycket praktisk på marken som dessa, men var likväl högst ovillig att byta sina kristaller mot en för liten fruktdryck. Var över lag inte villig att rätta sig efter de nya spelreglerna där byteshandel istället för plundring var det normala.

Precis som hon mindes honom, med en energi att kunna smälta in i vilket sammanhang som helst, samma stadiga hjärtslag och andetag. Fenris. En stilig hane. Intressant sådan. Rösterna viskade denna gång sinsemellan, som om de inte var riktigt säkra på situationen hon plötsligt befann sig i. De senaste månaderna av sitt liv hade hon haft guarden uppe hela tiden, genomlidit mycket smärta och tvingats anpassa sig till att sjukdomen i hennes huvud endast blivit värre. Många dåliga minnen gick att leta fram, det krävdes inte mycket ansträngning. Kanske var det största anledningen till att hon letat sig hit, i hopp om att finna någonting positivt som kunde väcka hennes intresse. Vi fann hanen. Han fann oss. Intressant event, intressant sällskap. Mycket intressant.
När Fenris slöt upp intill henne gav hon honom en lätt knuff i sidan med bakdelen. Han var lika försiktig som hon minns honom. Rättfram, utan att ifrågasätta eller utmana. Ledande, men inte påtvingat. Det var farligt lätt att slappna av intill honom, invänta hans nästa ord eller rörelse. Och det var det som gjorde det hela än mer spännande.
"Låt oss." Hon nickade instämmande, innan hon började röra sig framåt. Lukterna borrade sig fortfarande in i nosen på henne med sådan kraft att det sved, och alla ljuden snappades fortfarande upp av hennes öron. Men hon kunde uthärda det en stund till, tills dess att de funnit en plats som var lite lugnare.

De två väldiga vargarna, hon något högre än honom, rörde sig bort från den stora ansamlingen av liv. Rörelserna runt de blev färre och mjukare, ljuden dämpade och luften lättare att andas. Snart var det enbart hans egen och Selvas gestalt som klöv dimman. De följde utkanten av arenaområdet, till en början i en behaglig tystnad. Då och då hummade han till, och ljudet av klirrande kristaller ackompanjerade honom ständigt. 
Honan rörde sig invid honom med en återhållen kraft, musklerna så tydliga under den något raggiga pälsen. Han studerade henne i ögonvrån, funderade på vad som rörde sig innanför det väldiga skallbenet. Fenris var både fascinerad och imponerad av den monstruösa kargen, det skulle inte vara en överdrift att säga att han på sina vis beundrade henne. Deras första möte i Kaiwood kändes ännu nära och om han slöt ögonen kunde han fortfarande känna hennes päls mot hans nos. Den intensiva doften av hennes hud då man kom innanför underullen. Han log alltid vid det minnet. 
De två verkade inte ha någon hast, men deras långa ben tillät ändå stora avstånd att täckas. Snart kunde ljudet av porlande vatten höras. Han undrade om hon sett det introducerande skådespelet, om hon hört vad som påståtts ha skett vid denna flod. Fenris tvivlade vid att hon i så fall lagt någon vikt vid det, han hade avfärdat det som glamorösa fantasier samma sekund som sagan varit färdig.
Fenris var inte mycket för småprat, men han trivdes likväl i honans närhet. Njöt, rent utav. Och det fanns en känsla av att deras energier ibland harmoniserades, gjorde samtal överflödigt. Antagligen var det bara det att hon kände hans varje hjärtslag som kopplade de samman.


[Får verkligen 1600-tals feeling, dejting a la en Jane Austen bok där uppbyggandet till frieriet är en promenad runt trädgården hahaha]

[Det första som dyker upp i huvudet på mig är Stolthet och Fördom <'3 ]

För varje steg de tog kom de längre och längre från myllret, oljudet och lukterna som massan av andra vargar påtvingat henne sedan hon först anlänt till platsen. Självklart var det att förvänta sig att många individer skulle samlas på en plats som utlovade en invigning av någonting så stort som en gladiatorarena, att tro annat vore inget annat än naivt, men med ett psyke som hon bar fanns det inga möjligheter för att förbereda sig för en sådan situation. Med tankarna redan plågade av andra röster än hennes egen, med våldet och ilskan som alltid skrapade på insidan skallbenet, så blev alla intryck för mycket. Hon hann inte smälta dem innan nya lukter svepte över henne, innan nya rörelser utspelade sig framför hennes ögon, innan främmande hjärtslag kom alldeles för nära för att hon skulle finna avståndet tillräckligt. Pauser var välbehövliga, kanske var det just därför som hon försökte att endast befinna sig på läktarna när strider utspelade sig. Alla mellanakter, alla små berättelser som försökte flikas in, de intresserade henne inte ett dugg. Hon behövde dem inte. Inte om hon önskade hålla sinnet så pass klart att hon skulle kunna fokusera på målet för dagen: att träda in på arenan när det var hennes tur, och slita sin motståndare i stycken.
Blicken lät granska omgivningen medan de två vandrade framåt, men hur mycket hon än försökte kunde hon inte förhindra att blicken landade på den ljusa hanen intill henne. I ögonvrån studerade hon honom med samma intensitet som första gången de träffats, pupillerna var stora som klot - ett tydligt tecken på intresset hon hade för honom, och ögonen var glansiga av belåtenhet. När de lämnat oväsendet som invigningen förde med sig, kunde hon noga lyssna till klirret från kristallerna som täckte hans kropp när slogs emot varandra, och det svaga hummande han gav ifrån sig då och då. En varm känsla lade sig till ro i nedre delen av buken på henne, det var nästan som om hon fann ljuden som kom från hanen... hemtrevliga.
Rösterna vred sig om varandra likt ormar inne i huvudet på henne, brottades och högg i kampen om att få ljuda sina åsikter högst. När solen stigit på himlen i början på denna dag hade hon endast haft ett mål i sikte: delta i invigningen som en av kämparna. Hon ansåg fortfarande sin roll som stridskämpe alldeles för viktig för att glömma bort, men sedan hon lagt ögonen på denna hane hade fler möjligheter dykt upp. Många fler. Instinkterna spann inom henne, nästan så att de strök sig mot insidan av skinnet i desperata försök att behaga så att hon skulle ge vika för dem. De mindes doften som kommit från hanen när han befunnit sig så nära att hon inte behövt blodbändningen för att lyssna till hans hjärtslag. Mindes värmen som kommit från honom. Hur lockande det varit att låta honom föra...
Hon placerade tungan mellan kindtänderna innan hon beslutsamt bet ihop. Smärtan var tillräckligt för att hela hennes innandöme skulle väsa högt, men det gav henne också tillfället att styra upp sig själv. Å, hon visste vad hon själv var kapabel till i Fenris närhet. Men hon tänkte inte fläka ut som som en desperat löptik. Tanken fick ett snett flin att krypa över läpparna, och hon trädde varsamt ut i floden som de kommit fram till. Inte så långt att strömmen nådde henne, endast så att framtassarna vilade i vattnet. Även kylan hjälpte till att hålla rösterna och instinkterna på plats. För stunden.
"Är du här för att delta i spelen?" Hon vände på huvudet, sneglade över skuldran emot honom medan ljuset som reflekterades i vattnet fick hennes ögon att lysa.

Ljuset som reflekterades i vattnet fick det att glittra i dem turkosa ögonen, eller kom den varma glöden inifrån honom? Hans huvud tippades mjukt på sned medan han betraktade henne, det gick inte att förneka att hon var vacker där hon reste sig i skarp kontrast från dimma och flyktigt vatten. Likt en nymp lockade hon ut honom i kylan och han tillåg til gå lite längre ut, stannade först snett framför henne och fångade självsäkert hennes blick. Föll den fast i sin egen då han svarade på hennes fråga.
"Åh jag föredrar spontan strid, den som uppstår naturligt i jakten och som fullt saknar regler. Vild och otämjbar."
Han hummade igen.
"Men Ni skall slåss, inte sant?"
Bollade han tillbaka frågan utan att egentligen behöva något ytterligare svar. En inre visshet hade redan berättat för honom att den mäktiga kargen givetvis skulle slåss för ära som en gladiator. Det förvånade honom inte det minsta, detta var sådana vulgärt pompösa händelser som enbart själar likt hon kunde göra rättvisa. Alla andra som sökt seger inne i den stora arenan hade han antagligen skamlöst kunnat fnysa åt men inte henne. Han såg ingen verklighet där Selva skulle kunna avfärdas med blott en fnysning. Och skulle någon försöka skulle dennes hjärta antagligen inte slå många slag till därefter. Han log varmt åt tanken.
Om han inte misstänkt att sådan sårbarhet antagligen ansetts svag hade han yttrat något om att han saknat henne, istället såg han bara fortsatte djupt in i hennes kontrastrika blick och tog ytterligare några steg närmre.

"Vild och otämjbar."
Någonting inom henne, i botten av buken, spann njutningsfullt vid orden som lämnade hanen. I kontrast till honom, var det nog ord som kunde beskriva henne. Han med sitt lugn. Sin kontroll. Sin stadiga självsäkerhet. Och hon, hans raka motsats. Tungan gneds emot gommen, men hon tillät ingen av tankarna som smög sig in via bakhuvudet på henne att lämna läpparna.
"När möjligheten erbjöds," huvudet sänktes försiktigt närmare vattenytan, "kunde jag inte tacka nej." Blicken svepte över vattnet, studerade ljuset som reflekterades. Ja, hon hade kommit hit för att strida. När det dessutom erbjöds att slåss, eventuellt döda, någon inför publik, hur kunde hon då möjligtvis förväntas säga nej? Men i denna stund så kändes det inte lika lockande att tala om den kommande striden som det gjort med de individer hon mött hittills under dagen. Faktum var, att hon kunde komma på hundratals andra samtalsämnen, än just denna invigning med sina gladiatorspel och blodspillan.
Det klirrande ljudet som uppstod när Fenris rörde sig fyllde tystnaden mellan dem, och blicken sökte sig åter emot hanen. Han var nära. Så nära. Blodbändningen strök över nacken, skuldrorna, musklerna... tillät henne känna av honom, innan kraften släppte sig grepp och drog sig tillbaka. Den skulle inte behövas från och med nu. Iallafall inte på en stund. Hon ville lyssna till hanens andetag och hjärtslag med sina öron.
"Men min match är inte förrän senare." Ena framtassen drogs genom vattnet, tillät henne ta ett steg närmare. Deras pälsar rörde nu nästan vid varandra, och det kändes som om hon skulle berövas balansen av det krig som pågick inom henne mellan rösterna och instinkterna. Rösterna skrek i ursinne, krävde att hon utökade avståndet. Medan instinkterna välkomnade den varma doften från hanens ljusa päls. Och om hon skulle vara helt ärlig med sig själv... så var detta ett krig sjukdomen i hennes sinne inte stod en chans att vinna.

Om hon spann, eller om det var ett lågt skratt som lämnade henne genom stängda käftar, gick inte riktigt att avgöra. Men hon strök sig utmed sidan på hanen, noga med att inte ta för hårt i kristallerna på hans kropp, innan hon stannade upp och i en långsam rörelse placerade huvudet på ryggslutet på honom. Hon sneglade upp mot honom med en utmanande glimt i de kontrastrika ögonen, medan hon drog hakan till sig och borrade ned nosen i den ljusa pälsen. Vid deras första möte hade hon dragit sig tillbaka. Låtit tillfället passera. Varför? Det var en fråga hon inte kunde svara på. Men de var här nu. Båda två. Och hon kände all sans och vett lämna huvudet medan samma sak upprepades gång på gång innanför skallbenet; det vore korkat att inte ta tillvara på detta tillfälle.
"Har du bråttom tillbaka till invigningen?" Ögonen slöts, ett brett leende smög sig över läpparna medan hon fortsatte att andas in lukten som var Fenris.
"Eller kan du hålla mig sällskap en stund?"

Hade han inte redan varit förlorad i förtrollningen så hade han kanske skrattat åt hur hon gav igen för deras förra möte. Istället tog han ett steg bakåt, slappnade av och lät han henne föra. Hennes fråga resulterade i ett leende och en blick som sa exakt vad han tänkte, det finns ingenting som kan intressera mig mer än du.

Han hade aldrig sett henne mjuk förut, såklart känt på sig att det fanns inom henne men aldrig anat att han skulle välsignas med det. Hon var närgången utan att vara extra hotfull och hennes långa svans svepte om honom. Dimman låg ännu tjock men han var nöjd så, behövde inget mer än hennes glans att sola sig i. Ett hummade blev till ett svagt skratt där han låg intill henne vid strandkanten. Såg på medan vattnet flöt förbi precis som denna stund skulle göra. Om det var små morranden eller faktiskt spinnande som lämnade honan kunde han inte avgöra men han var helt okej med att inte veta. Selva fanns inte till för att förstås, hon fanns för att upplevas och dyrkas. Det hade han insett blotta sekunder in i deras första möte, och han älskade livet för mycket för att försöka förändra på det. Snart behövde hon inta ringen bortom dimman, han skulle vandra tillbaka med henne och kanske också se hennes strid. Men först skulle han låta sin kind vila mot hennes några sekunder till, njuta av den tid de hade ensamma tillsammans.


[Avslutat]