Jag vill bort.
  Ja, bort.
     Långt bort härifrån.
Ett lågmält snyftande kom från den unga vargen, hon pressade huvudet hårdare mot marken i den mörka gången, pressade tills det gjorde ont. Tårarna sprutade men hon grät så tyst som hon bara kunde, hade inte råd med att höras, hade faktiskt aldrig råd att bli hörd.
     Sezja fick stoppa sig själv när hon hörde någon närma sig, snabbt torkade hon tårarna och satte sig i givakt, hon var alltid tvungen att vara redo. Alltid vara beredd. Tinatin trädde fram snaggen bakom hörnet och Sezja mötte henne med ett leende, den unga slappnade inte av förrns hon visste att mostern var på gott humör. Till sin fördel var hon glad idag, "Det är dags, kom" manade den äldre med mjuk röst och nickade mot hållet hon kommit från. Tonåringen skyndade sig upp på fötter och ledde vägen ut, ljuset blev starkare och starkare men ännu var de inte ute, de skulle inte ut heller. Hon visste exakt vart de var på väg; nämligen till den resterande familjen som höll sig invid grottans öppning om mornarna.
     Rusudan, hennes farbror, fick syn på henne, "Jaså, nu passar det för patrasket att spatsera in" Sezja såg inte ens på honom. Ångesten tog över, som alla andra gånger.
     Ska han.. straffa mig?
     Bäst att inte säg- Ja!
     Bäst att inte säga något!
"Se på mig när jag talar till dig, lite respekt tack" utan att tiken hade märkt av det, hade farbrorn placerat sig mitt framför henne och höjt sin ena tass. Sezja nickade, hon var så nervös. Så rädd, visste inte hur hon skulle reagera. "Och lär dig aTT TALA" skrek Rusudan innan han slog till den unga i ansiktet, därefter lämnade han ilskt platsen, drog sig tillbaka ner i grottorna. Elene var honom tätt i hasorna. Kusinerna skrattade när Sezja föll till marken, hon skämdes tydligt och ansiktet pulserade, "Du ser lite tilltufsad ut, vad hände med dig?" frågade hennes mamma nonchalant trots att hon bevittnat allt. Med snabba rörelser ställde hon sig upp igen, blicken var fäst i marken, "I-Inget, fina mamma" svarade hon med skakig röst. En besvärad suck lämnade modern, "Jamen RAPPA på då, snabbt, seså! BORT till dina farföräldrar" tonåringen nickade och skyndade bort mot det gamla paret. I bakgrunden kunde hon höra sin pappa säga att hon inte dög till någonting, att hon var värdelös. Var det verkligen sant? Var det det? Ja, det borde det vara.
     Sezja försökte gömma hur hon kände över situationen men var märkbart påverkad, hon snubblade på orden 'vad önskar paret idag'. Farfadern spände blicken i henne, "Vatten, spriNG DIN RÄVPALT" den gamle började att fäkta mot henne, Sezja plockade kvickt upp stenfatet och begav sig ut ur grottan. Precis utanför grottöppningen finns det en liten sjö, en sjö som var välbesökt utav tiken nästan varje morgon.
     Hon sänkte sitt huvud och lade stenfatet bredvid sig, för att sedan passa på att dricka lite själv, något hon inte fick göra speciellt ofta.

Azhekaslätten gav alltid Kolzak olustiga känslor, men han hade korsat den ändå. Han behövde trotsa sitt förflutna, på alla sätt han kunde.
Stegen förde honom söderut, längre söderut än han vandrat, tills han nådde begynnelsen på bergskammen. Han letade efter bosättning, och även om han hade sina alternativ ville han känna in omgivningarna lite.
Han närmade sig en sjö och passade på att huka sig vid den för att dricka.  I tystnad lapade han i sig av vattnet, men noterade snart en rörelse längre bort. En mindre varg hade kommit fram till den lilla sjön och började även hon dricka. Med sig hade hon ett stenfat. Hon verkade skärrad på något vis, lite tilltufsad. Kolzak rörde sig mot henne, tyst. Han hade inte sett en varg lik henne förr - hon var liten och tufsig, kal på vissa ställen med ett par rejäla öron. Hade hon bara ett öga? Det verkade inte ens finnas en ögonhåla -  ögat fanns helt enkelt inte där till att börja med.
"Hej," talade Kolzak med en myndig röst. "Vart har jag kommit?"

Hon skrämdes utav hannens plötsliga hej, hon hade inte alls märkt av att någon annan var i närheten. "Vart har jag kommit?" frågade den röde, Sezja blinkade några gånger och skakade på huvudet, "Raukakekedjan" viskade hon. Snabbt slängde hon en paranoid blick över axeln, ingen ur familjen hade varken hört eller sett hanen. Vilken tur.
     Blicken vändes åter mot främlingen, "D-Du borde ge dig av, gå" manande sträckte hon ut tassen för att knuffa den andre, men ett stort blåmärke över bröstkorgen tillät henne inte snudda vid honom, i smärta drogs tassen tillbaka. Skamset försökte hon gömma märket från främlingen, en rodnad bildades i hennes ansikte.

Jaså, detta var Raukakekedjan. Kolzak nickade förstående. Han hade hört talas om många av Numooris platser via vandrare i Måntemplet, men än hade han inte besökt alla. Det kanske han aldrig skulle göra, heller.
Du borde ge dig av, gå.
Oförstående såg han mot den lilla vargen med en rynkad panna.
"Varför det?" frågade han, utan att röra sig ur fläcken när den lille sträckte ut en tass mot honom för att knuffa. Hon drog sig sedan plötsligt tillbaka, som om hon hade ont. Han noterade ett blåmärke över hennes bröstkorg som hon försökte dölja. "Är du skadad?" 

"Är du skadad?" hon blev likblek i ansiktet, nu blev hon snabbt tvungen att hitta på en ursäkt, "Haha! N-Nej, såklart inte" hon viftade avfärdande med ena tassen. "Jag plockade blåbär alldeles nyligen men nog om det, vi måste prata lite.. tystare" blicken vändes kontrollerande bakåt, "min familj är inte så hipp på främlingar direkt, de skulle inte tycka om att se mig prata.. med dig" förklarade hon. Förra gången hon stötte på en annan varg var för tre veckor sedan, när familjen fick syn på den andre attackerade dem, Sezja och den andre hann aldrig att prata ens. De dödade den oskyldiga individen utan någon som helst rimlig anledning, ingen skulle ta deras slav ifrån dem, ingen skulle någonsin hjälpa henne fly. "Förra gång-" Sezja hejdade sig själv, detta var inget som han behövde höra.
     Be honom inte om hjälp, gör det inte. Jo, gör det!
     Nej! Det är inte värt det, riskera inte någon oskyldig individs liv. Säg inget!
     Jo, tala! Nästa gång kommer de att döda dig, säg något!
Tankarna bokstavligen flög omkring, skulle hon verkligen berätta om allt? Nej, det vågade hon inte. Istället formade Sezja ett "Hjälp mig" med sina läppar, när hon insett vad hon hade gjort blev ögonen klotrunda av rädsla. "Eh.. öh, jag måste gå tillbaka nu" stressat plockade hon upp stenfatet och fyllde det med vatten, hon ville inte dra in den röda i klistret.

Blåbär? Kolzak kunde inte riktigt tro på det och rynkade misstänksamt på pannan. 
Min familj är inte så hipp på främlingar direkt, de skulle inte tycka om att se mig prata... med dig.
Tiken började prata, sedan hejdade hon sig och Kolzak anade genast oråd. Men han var inte rädd, snarare bekymrad för hennes hälsa. Hon mimade ett hjälp mig, och sedan spred sig skräcken över hennes ansikte. 
Jag måste gå tillbaka nu.
Kolzak skakade på huvudet och såg mot bergen. Han visste inte vad, men det lät inte som att hennes familj var så behaglig att ha att göra med.
"Jag ska hjälpa dig," lovade han med en låg röst. "Blåmärket. De gav dig det, eller hur?"

"Jag ska hjälpa dig" på ett sätt kände hon sig lättad och på ett annat ville hon skynda sig tillbaka hem, undvika trubbel. "Blåmärket. De gav dig det, eller hur?" det nu vattenfyllda fatet ställdes åter ner på marken, "Ja.." Sezja kollade upp inunder lugg mot hannen, hon skämdes. Det var hennes fel att familjen betedde sig som de gjorde mot henne, det var hennes fel att hon var ful, att hon inte såg på dem när hon blev tilltalad, att hon ibland inte svarade eller utförde sysslorna på rätt sätt. Allt var hennes fel, "men jag förtjänade det" tårar fyllde det ensamma ögat. Hon ansträngde sig för att inte brista ut i gråt.

Kolzak kunde tydligen se sorgen i grottvagens öga. Tårarna som började ansamlas, bara en snyftning ifrån att brista ut i gråt.  Kolzak undrade vad det var som plågade henne så, eller snarare vilka.
"Vad gjorde du för att förtjäna det?" frågade han istället. Han tvivlade starkt på att vargen framför honom utgjorde ett hot för någon. "Jag heter Kolzak. Vad är ditt namn?"

"Jag.." hon tvekade, men valde att fortsätta trots att det var pinsamt, "jag försov mig" en ensam tår lämnade hennes öga när hon hårt pressade ihop det.
     Den röde presenterade sig som Kolzak och frågade därefter om hennes namn, tänkte precis svara när grottvargens känsliga öron kunde höra hur familjen började att undra vart hon befann sig. Inte tog det så lång tid att hämta lite vatten, "Sev-Sevdagul" sa hon stressat och stirrade ner i marken. Av rädsla började hon att skaka, ångesten kom farande, hon ville fly. Nu. "Hjälp mig" hon såg upp i hans ansikte, tårarna forsade.

Jag försov mig.
Kolzak förstod att fäder kunde vara stränga. Kolzak själv hade förtjänat sig ett och annat nyp om han sov för länge när han var liten. Men att skada henne så? Det var ett rejält blåmärke - vem som än skadat henne måste ha tagit i mycket ordentligt.
Sevdagul. Kolzak rynkade lite på nosen. Det skulle bli omöjligt att uttala det namnet - men det fanns det inte tid för. Hon var stressad, och började nu att skaka. 

Hjälp mig.

Kolzak nickade allvarligt. "Lämna fatet," sa han, och även om det var menat som ett råd lämnade det hans läppar som en order. Han spetsade öronen och såg sig omkring. Han hörde dem inte, men hon verkade mycket uppjagad. De skulle säkert komma snart, som hon sa.
"Kom. Följ mig."

Kolzak tog ett språng från vattenhålet. Han tänkte att vägen han kommit skulle bli enklast att följa tillbaka. Han kunde sopa igen deras spår med sin kraft, bara de kommit bort en bit.

[Avslutat]