Det luktade kraftigt från krossade växter och bär i det lilla sidorummet när Blair steg in. På tre av fyra väggar berättades stora historier i granna färger, men den fjärde var ännu orörd - dock inte längre till. Den vita tiken han sökt stod med ryggen mot, doppandes en tass i blå färg. Blair blev påmind om att han hade rört sig för tyst igen, och gjorde en grej av att låsa klorna klappra mot golvet de sista stegen, innan han harklade sig.
     "Hej", sa han släpigt, och sjönk ner på golvet i mitten av rummet. Där hade det förut stått trasiga kärl, men marken var nu ren. "Duva, eller hur? Kände att jag borde komma ner hit och personligen hälsa på den som snärjt Bambra så effektivt." Det var ett fräckt leende som låg över Blairs läppar, och blicken var inte mildare. "Jag är Blair. Trevligt att träffas."

Duva doppade försiktigt tassen i skålen med färg, noggrann med att inte råka ta för mycket. Hon ville verkligen inte förstöra arbetet det städade golvet tagit i anspråk genom att droppa färg på det. Ljudet av klor mot golvet och en harkling överraskade henne, fick henne att vända sig om och bli stående med den blå framtassen i luften. Det tog inte många sekunder innan hon kände igen honom — likheten var slående. Hon hann inte bekräfta hans första fråga innan han fortsatte, men det verkade knappast behövas heller. 
    "Detsamma", sa hon milt när han tystnat. Hans pik om Bambra hade inte gått obemärkt förbi och hon kände blodet rusa till ansiktet. Den tjocka pälsen brukade vara bra på att dölja sådana saker, men hon hoppades ändå att han inte skulle märka det. "Jag tänker anta att det där var dina ord och inte Bambras, förresten", sa hon och log mot honom, noterade att rösten lät mycket lugnare än hon kände sig. Hon tackade gudarna för det. Trots allt befann de sig ju i gudarnas tempel. 
    Det började bli tröttsamt att hålla framtassen lyft. Duva vände sig mot väggen och placerade försiktigt tassen mot en av relieferna. En dutt blå färg spred sig över den omålade väggen. 
    "Du får ursäkta att jag inte sagt hej tidigare", fortsatte hon, vred på huvudet och kastade en blick på Blair. "Jag var inte säker på när ni skulle komma. Annars hade jag ... sett mer presentabel ut, kanske." Hon log ursäktande och gjorde en gest som innefattade henne själv och de spridda blå färgstänken i den vita pälsen.

"Spelar det någon roll för sanningshalten?" Blair vickade på ögonbrynen. Han må älska Bambra, men han hade inget emot att skämma ut henne.
     Duva ursäktade sig, men Blair svepte bara med tassen för att vifta undan det.
     "Vi kom just hit", svarade han. "Och jag ser att du är upptagen. Bambra säger att ni är här för att sköta renoveringen tillsammans?" Synd att Bambra skulle behöva åka iväg och samla förnödenheter snart. Blair hade en pik om det också på tungan, men han höll den. Han visste att Duva inte visste allt, och han ville inte vara genuint elak.

Hon skrattade till, överraskad av hans ord. Det var uppenbart att han drev med henne, men hon kunde inte låta bli att bli generad ändå. 
    "Jag vet inte, gör det?" Hon gav ifrån sig en road fnysning och ryckte på axlarna. Ville kanske lägga till ett "jag hoppas inte det", men hejdade sig med orden på tungan. "I egenskap av Bambras bror och sådär borde du nog veta det bättre än jag", sa hon istället och kände hur kinderna hettade. Det var åtminstone sant. 
  Hon välkomnade ämnesbytet och nickade entusiastiskt. Det var ett stort jobb, men de delade på det, och förresten hade hon inget emot att arbeta. Särskilt inte när det gav ett så givande resultat. 
    "Ja, så är det väl tänkt i alla fall. Bambra ska ju iväg snart, men jag stannar nog här. Håller ställningarna." Hon log och nickade som för att understryka sina ord. "Nog för att jag är helt okej på att hitta saker, men jag håller mig nog till att måla för stunden. Jag har letat en hel del i mitt liv, efter många saker. Det blir lite tröttsamt efter ett tag."

Blair la huvudet på sned när hon talade. Hon verkade rar, och han kunde se Bambras intresse för henne. Det slog honom flera gånger medan hon nickade och talade, hur olika hon och Yrjö var. Han och Bambras likheter till trots, hade de uppenbarligen funnit olika saker att intressera sig för.
     "Ja, sannerligen", svarade han ledigt och lätt. "Du får säga till om jag ska fixa mer färg åt dig. Kanske något vitt? Jag gillar prästkragar. Planerar du att slänga in några såna?" Han log igen, till synes oberörd av flertalet frågor han ställt, som om det var en barnlek att hålla samma tempo. "Eller stör det den konstnärliga ådran att fråga sånt?" Det rann lite färg längs väggen, och han följde droppen med blicken innan den placerades i hennes ansikte igen.

Duva var tvungen att le åt hans många frågor. Prästkragar? Hon sneglade på väggen. Färgen hade inte riktigt torkat än och det droppade lite om den. Hon skulle bli tvungen att fixa det sedan. 
   "Om det finns plats kanske", sa hon och såg leende på honom igen. "Bara för din skull." Hon blinkade lite med ena ögat. 
    "Jag ska väl fortsätta. Om jag vill bli färdig med den här idag, vill säga." Duva nickade menande åt den till hälften färglagda reliefen på väggen och gav ifrån sig en teatralisk suck. "Det är ju jättestort här nere. Jag kan knappt fatta att ingen märkt det förrän ni hittade det." Det fick henne att undra hur mycket mer det fanns som ingen visste om, gömt under marken. 

[Sorry för kort :/]

Blair log igen och nickade.
     "Det är ett under", svarade han, och fortsatte sedan. "Jag ska lämna dig åt ditt målande. Trevligt att träffas, Duva." Han flinade en sista gång, och lämnade sedan rummet.

[Avslutat.]