Det var underligt. Den ljusa tassen låg emot den grova barken, den var lätt färgad av blod, som siuppraty in där djuren inte kom åt. På Marken låg några få bleka ben av en varg, det flesta var iväg buret och rensat, men hon kände igen benen bra nog. Den blå blicken följde blodspåret i trädet upp bland grenarna. Eken såg inte ung ut, men hon visste att den inte stått där bara några dagar innan. De hade haft ett fritt fält dagarna innan, och när trädet plötsligt brytit horisonten, som om de bara släppts ner där natten innan, hade de tagit sig dit för att undersöka.
 Marken doftade inte mycket av blodet längre, det var dagar gammalt, men spår av indiivider låg kvar i området.
 Den blå blicken färdades till de två större sandfärgade hanarna som tyst, och kanske något buttert, såg på henne. I efterhand så kunde de ha skrikit bakom hemme och tystnaden inom henne skulle varit detsamma.
 "Vi stannar här för natten" hon lät dem inte försöka svara innan hon vände bort blicken och närmade sig en av de blekvita skelett tassarna. Hon kunde inte riktigt fundera ut vad som hänt. Något offer? Hade det hjälpt? Kanske hade svartvargarna som bodde på området något med det att göra?
 Egentligen spelade det ingen roll och morgonen därpå skulle de ha lämnat platsen. Blodeken, hon funderade över hur det lät i huvudet och nickade. Det passade. Kanske skulle hon kunne övertala dem att ha någonsorts utpost här, påväg emot Skuggpasset. Skulle itne vara en dålig grej, om man inte hade något emot att tjafsa med svartvargarna.
 Ett flin drog lätt på läpparna och hon satte sig ner, försjönken i sina tankar.

[För Ledenu, men även öppet för andra små fisar <33]

Veckorna hade gått och Demo hade vandrat igenom Silverskogen till Azhekslätten. Han hade aldrig varit så långt söder ut förut och värmen var ovant för honom. Han hade vandrat ett par dagar nu. Undvikit vargar för att slippa tjafs men nu hade han kommit så nära inpå några vargar så han gick närmare. Lite nyfiken på vad det var för några och lite less på att bara vandra ensam.

Han hade sett skepnaden av eken ett tag och tog sig allt närmare. Ju närmare han kom desto mer kunde han ana doften av blod. Detta var dock inget som avskräckte honom utan han gick närmare i lugn takt. 

(Kort dåligt svar men men)

Den svart röda manen yrde vilt längs hans nacke när han kastade med det stora huvudet. Saliven stänkte runt honom, doften av blod hade fått alla hans salivproducerande körtlar i käften att löpa amok. En stor loska landade på den andra sandfärgade hanen och Ledenu flinade vilt - han hade god lust att skratta åt honom. Tiken som vandrade framför dom hade lett dom hit till punkten där blodet kommit ifrån, det verkade vara från eken som rest sig högt över skyn. Ledenu tog sin stora kropp och reste sig något ograciöst på bakbenen för att komma åt och se närmare på något som hängde ut över en gren. Dem stora framtassarna landade med en lätt duns på stammen och dom tre, gröna ögonen granskade ingående den vita benbiten som stack ut från trädet. Vad i helvete vad det här för ett underligt träd? Saliven som rann längsmed mungiporna färgade den ljust, sandfärgade pälsen mörk. Sakta gled han ner för stammen och lät klorna mjukt rispa över barken, som om han försökte känna efter vad det innehöll. Just som han landade talade Tilaqiia om för dom båda pojkarna att dom skulle stanna här för natten. Något Ledenu inte gillade. Hans kropp var fortfarande rastlös, han ville inte stanna upp nu men lydde motsträvigt hennes order med en dov morrning och en kort nickning.

Ledenu sänkte huvudet lite och travade ut något steg, raggen restes och öronen slickade sig på hans huvud. Överläppen började vibrera och tänderna blottades. När läpparna särades ifrån varandra var det som någon hällt vatten ut genom hans käft, det rann längsmed underkäken och hans mage kurrade upprört. " Det kommer någon. " Morrade han fram och såg bak mot Tilaqiia. " Jag tror middagen just blev serverad. " Skrockade han fram mellan sammanbitna tänder.

Sinnet som närmade sig bröt hennes tankegångar, och blicken drogs mot Ledenu som redan tänkte tankar på att få slita den främmande vargen i stycken. En roande tanke var hon tvungen att erkänna, att äntligen få se helveteshunden fläcka marken med blod i Devils namn. Samtidigt funderade hon på om det var smart att döda vargen. Någon måste ändå leva för att kunna sprida ryktet om Devils igen.
 Ett flin drog på hennes läppar och hon närmade sig Ledenu utan att röra vid honom.
"Mat och lek får vänta, men om du sköter dig lovar jag en belöning" vid hennes sista ord visade hon bilden av en söndertrasad främling som försökte fly med allt vad han hade.
"Men då ska du vara riktigt duktig" flinet breddade på sig då han tyst, något frustrerat, gick med på ordern.
 Främlingen uppenbarade sig för dem snart och flinet som drog i mungiporna mjuknade då hon närmade sig gråblodet.
"Vem har vi äran att få möta här då?" rösten var len och lockande, trots det konstiga uttalet.

Då han kom allt närmare såg han snart en i hans ögon mycket ful varg med tre ögon. Han hade hört talas om hellhounds men aldrig mött någon själv. Blicken föll sedan på den mycket mindre fjäderbeklädda tiken. Han såg åter på den något mindre hellhounden och kunde ana att denna var ingen trevlig individ. Då tiken talade hade hon en len och lockande röst men i hans öron lät det falskt. Han var inte den som föll för sådant så lätt. 

"Äran är helt på min sida sköna mö" Sade han med en lika len ton även om det lät mycket udda med hans dova mörka röst. Han hade blicken på tiken men ändå var han uppmärksam på hellhounden. "Ni kan kalla mig Demo" Han höll inne på sitt rätta namn. "Och vilka är ni?" Han ställde frågan till dem båda.

Ledenu kände hur saliven började produceras i en raslig fart när Tilaqiia visade bilder inför honom. Klorna trummade mot marken i rastlös takt, han vandrade runt bakom tiken och vankade av och an till en början i ett desperat försök i att lugna sig själv. Blickarna flackade mellan dom båda devils medlemmarna och den annalkande gästen. Ledenu ville kräkas åt tikens lena röst men svalde hårt och försökte behålla lugnet utåt. Det hade gått allt för lång tid sedan han fått sätta tänderna i någon men nu började det vara nog. Den främmande hanen talade med lugn röst och Ledenu stannade upp snett bakom Tilaqiia, huvudet något sänkt och med benen brett isär. " Ledenu. " Svarade han med en kort nickning och rösten intetsägande, fler ord ur hans mun skulle trigga igång något han inte skulle kunna lägga band på. Det var bäst att knipa käft och låta de andra sköta snacket.

Han hade hållit avståendet från vargarna och hände av att de inte var vänliga och han kände att skulle de bli strid var han i underläge så med de avstånd han hade så beslöt si för att vända om och ge sig av från platsen. inte skyndsamt utan ointresserad av gruppen.

(eftersom rollet är inaktivt avslutar jag det nu)