Spegelbäcken. Hon fann sig här igen. Tankarna som dragit henne bort från den plats hon satt och in i ett frånvarande töcken löstes långsamt upp. Verkligheten hon möttes med var mörk. Nattluften var kall och hård. Hon hörde hur den tampades genom lövverket högt där ovan. Det lilla av himlen som kikade fram genom lövtaket skvallrade om en stjärnklar fullmånes natt.
    På en de lägre grenarna satt ett korppar i tystnad. Betraktade henne när hon doppade nosen i det tunna vattnet. Tystnaden var bedövande. Vindens jämrande var det enda som hördes tillsammans med hennes lätta andetag. Den klarblå blicken spanade ut i dunklet, sökandes efter något. Känslan bets av innan den hann fästa sig. En frustration, en bitter ilska brände i hjärtat. Det var bara lögner, varför tillät hon sig ens tro på dem? Varför var hon ens här? Vad spelade det för roll. Varya vände sig om, beredd att lämna platsen när hon hörde steg. Hjärtat stannade.

Varm andedräkt blev dimma i den kalla nattluften. Stegen var tyngre, blicken visare. Runt honom var mörkret kompakt, men han fruktade inte längre natten.
Skogen var dånande tyst omkring, där Kolzak vandrade. Det var knappt så att löven i trädens kronor gjorde sig påminda när vinden ljöd. Där uppe, högt upp någonstans, sken fullmånen ner på stigen och strödde sitt matta ljus, banade väg för honom. Stegen var planlösa, mållösa. Det var vad han sade till sig själv. Han hade vaknat, ur en dröm, och känt en omedelbar kallelse att vandra. Djupare in bland träden gick han. Längre bort, bakom en mängd breda trädstammar reflekterades det splittrade månljuset i en glasklar bäck, som ljudlöst rann genom skogen. Han klev vidare, på något vis lockad av bäckens skönhet. Hade han sett den förr?

Kolzak rundade en stam, på en låg höjd där han hade en klar utsikt över bäcken. Kolzaks bröstkorg hävde när han ofrivilligt drog ett skarpt andetag. Månljuset kastade mjuka skuggor över hennes nätta drag. Hon var omisskännlig. Det kunde inte vara någon annan.
Käkarna särades, bröt tystnaden med en mörk röst.
"Varya."

Hans röst fick isande kårar att sprida sig genom kroppen. Kunde det vara? Den lät så annorlunda nu. Långsamt, tvekande, vände hon sig om. Varya tappade nästan andan när hon lade ögonen på honom för första gången. Även på håll kunde hon se att hon var större än henne nu. Hornen reste sig ståtliga och var vackert krökta på hans huvud. Varya kände sig nästan alldaglig i hans närvaro. Aldrig kunde hon föreställt sig hur storslagen han skulle se ut när han växt upp.
     “Kolzak, är det verkligen du?” Rösten var bräcklig när den kallade. Månen kastade bleka ljusstråk på honom. Varya vågade inte tro det. Lawaren hade haft rätt. Det var nästan skrämmande. De blå ögonen var vida när de mötte hans. Hjärtat slog hårt och bröstkorgen sjunk upp och ner i korta, hårda andetag.

Hon vände sig om, och deras blickar möttes. De blåaste blå av ögon, precis som han mindes. Hon var mindre än honom nu, insåg han. Hade han verkligen växt så mycket sen senast? Hon talade, och för sen stund svarade han inte. Inte ens en nickning, för att bekräfta hennes ord. Långsamt, prövande tog han ett steg närmare med blicken som fastnaglad vid hennes nätta drag. Sedan ett till. Rörelserna var mjuka, lugna, men under pälsen kunde man ana en spänning. Minnena flödade, deras första möte. Han mindes den natten så klart, och han borde vara arg på henne. Men hon hade räddat honom, efter det. Trots att hans återkallelse av den dagen var otydlig, ett moln av mörker och smärta, så mindes han hur hon kommit dit. Han mindes leendet hon gett honom, innan hon i blixtrade utom synhåll.
Blandade känslor krusade inom honom. Han trevade, ville minnas något Aurora sagt för länge sedan.

Har ni hört historien om Pvri? Silvervargen som vargarået tog? 

Sagan om vargarået hade levt med honom sedan den dagen.
"Du är dig lik, Varya," sa han efter en stunds tystnad. Han kämpade, för att hålla rösten stadig. Hur mycket han än försökt, kunde han inte glömma natten han träffade henne. Hur hon förtrollat honom så lätt, och att han fortfarande förtrollades av henne. "Om det är ditt verkliga namn."
Det fanns något dömande, och något besviket i hans tonfall. Hennes ord från den natten, hade allt varit ett skådespel? Hon hade inte tappat bort sin familj, allt hon sagt var bara ett knep för att få Kolzak att lita på henne. Så att hon kunde lura honom. Han hade varit en dåre som litat på henne då, och han var en dåre som fortfarande drogs till henne. Kolzak visste att han borde gå. Men han var oförmögen. Han ville veta. Sanningen. 
"Allt du sa den natten. Var det lögn?" 

Den sköra minen av häpnad och undran försvann när han tog sitt första närmande steg. Det var på riktigt, inte bara ett fragment av hennes dunkla, sårade minnen. Hjärtat tycktes börja slå igen. Men ingen värme spred sig, bara en ilande, kall värk. Det var svårt att tyda vad dess mening, och Varya försökte inte ens denna gång.
     Tonen i hans ord var tung. Det hade funnits så mycket osagt, och Varya märkte att han också kände så. Så länge hade hon undrat vem hon var för honom, och nu fanns en alldeles egen chans att berätta för honom.
     “Jag har ljugit mycket,” svarade hon. Lögner, sanningar, allt var relevant. Världen var ett hem för lögner och Varya hade accepterat det, lärt sig ta del av den. Det enda sättet att leva så sanningsenligt som möjligt var att erkänna livets alla sidor.
     “Livet är inte ens dans på månblom, även om alla vill få en att tro det.” Varya kunde se hans skarpa ögon, de naglade fast henne på plats. Det fanns något annat där nu, något mörkare och kallare, något som hon kunde känna igen i sin egen spegelbild.
     “Men det vet du nu…” sade hon tyst. Vad som hänt honom kunde hon inte svara på, men något hade definitivt berövat honom på en bit av sig själv.
     “Jag tänker inte ljuga för dig mer.” Rösten var nästan mjuk. “Tänker du ljuga för mig?”

Men det vet du nu.
Det gjorde han. Kolzak svarade inte på det. Varya var en av de första som lärt honom det.
Hennes röst mjuknade när hon fortsatte att tala, och Kolzak tog några steg närmare. Allt som hänt, sagts, gjorts... Han borde vara arg. Borde vara rädd för henne. Ändå fanns det inget tvivel, ingen tvekan i hans steg. De förde honom bestämt framåt, utplånade långsamt utrymmet emellan dem. Kroppspråket var mer avslappnat, nästan som om han närmade sig för att bjuda upp till dans. Han var obevekligen en dåre, men han kände ingen anledning att vara rädd för Varya. Så många nätter som hon hemsökt hans tankar, hans drömmar, så många gånger minnena från den natten hållit honom vaken. Nu när hon stod här, alldeles verklig, såg han inget annat än hennes skönhet, hur hennes mjuka röst var som sång mot tystnaden. Kolzak stannade inte förrän han stod alldeles intill, och det kom till hans insikt hur mycket han hade växt. Hur mycket han hade förändrats. Blicken sökte sig neråt för att möta hennes.
"Nej," mumlade han, rösten låg och mjuk. "Det tänker jag inte."
Kolzak såg på henne, lutade huvudet lätt åt sidan. Han stod tyst en lång stund innan han talade. Att bara lämna henne nu, det kunde han inte. Nu när de möttes igen, under betydligt bättre omständigheter än förra gången kunde han inte bara låta henne gå. Han hade så många frågor, så många svar han ville kräva. "Du räddade mig," sa han med en låg röst. Senast de sågs hade varit under andra omständigheter, en på många sätt otydlig dag. Kolzak mindes mest svärta, rädsla från den dagen. Men också henne, som likt gryningens strålar sårat mörkret. 
"Varför?"

Hans rörelser var graciösa trots hans tunga kroppen. Varya höll andan. Det fanns ingen rädsla eller ilska som fläckade de klara ögonen, istället något som liknade en bedjan. När hans blick mötte hennes och han stannade inför henne andades hon ut igen. Det kändes som en evighet hade passerat sedan hon varit honom så nära, men ändå var det som att han varit vid hennes sida hela tiden. Egentligen borde de vara mer än främlingar för varandra, men varken av dem kände så, det visste hon, och hon hörde det i hans röst när han tog till talan.
     ”Av samma anledning som jag ville ta ditt liv.” Rösten var lågmäld, men sanningsenlig, och ögonen lämnade aldrig hans. 
     ”Du ser på mig… med en intensitet som bränner.” Den bränner rakt igenom min hud, genom ben och märg, genom hjärtat. ”Jag tålde inte tanken på att han skulle ta den ifrån mig.” Det var sant. Kolzaks blick den natten, den hade väckt en obotlig törst, en som hon försökt mätta sedan dess, men aldrig lyckats. Hon tänkte på dem liv hon tagit sedan dess, hade det varit förgäves? Ändock, hon ångrade ingenting. För allt hade lett henne just hit. Men nu när han såg på henne igen, med hans ögon lika bitande som tänder, förstod hon att det handlade om något annat.
     ”Min tur,” andades hon tyst. Hon hade svarat ärligt, nu var det hennes tur att ställa en fråga och hans tur att svara. Långsamt höjde hon nosen mot hans öra. 
     ”Tänker du döda mig?” Frågan ljöd knappt högre än vindens jämrande. Rösten var stilla, utan som så mycket av ett spår av vemod. Döden skrämde inte henne, och hade aldrig gjort. Inte ens när hon stirrat den i vitögat, eller låtit den festa på hennes hals.

Kolzak kunde inte förklara vad han kände. De hade bara mötts två gånger, han visste ingenting om henne. Ändå kändes det som att han visste allt. Som att varenda millimeter av hennes väsen var kartlagt för honom att se. 
Nu talade hon sanning, och Kolzak var villig att lyssna. De blå ögonen vilade över hennes nätta drag, hennes vackra ansikte som badade i månljus. Orden fick honom att hålla andan, tills dess att hon förde nosen alldeles intill hans öra. Han andades ut, långsamt och tyst. 
Tänker du döda mig?
Kolzak stod tyst en lång stund. Hon hade givit honom ett ärligt svar, och han kunde inte själv förneka sanningen. Långsamt lutade han sig närmare, förde munnen mot hennes öra och svarade med en låg röst.
"Jag ville det."
Det var första gången Kolzak erkände det högt. Han visste att hon inte var rädd, hans ord kunde inte skrämma honom. Hennes röst hade varit stadig, och något sade honom att hon fått se och uppleva saker som tystat den rädslan.
Kolzak log svagt. Han hade i sina drömmar jagat Varya i jakt på hämnd. En lust att fullborda hennes dom gentemot honom. Men med henne framför sig, hennes nacke alldeles intill. Han behövde bara göra ett utfall, ett hugg och hennes skinn skulle kollapsa för hans bett. Hans mun skulle fyllas av hennes blod, och han skulle ha hennes livsådra i sitt våld. Det skulle vara över snabbt.
"Jag dödade min bror."
Att erkänna det högt fick Kolzak att skälva till, men han samlade sig snabbt. "Efter det ville jag döda dig för vad du gjorde."
Kolzak drog sig undan, långsamt, men stod fortfarande alldeles nära Varya. Hans blick hade mjuknat, och han ville nästan röra vid henne. "Men jag tänker inte göra det."

     “Jag ville det.”
     Värmen från hans andetag kändes främmande emot hennes hud. Levande. I ögonvrån kunde hon skymta de små förändringarna i hans minspel. Den råa ärligheten skrämde henne inte, snarare tvärtom. I orden som lämnade honom kunde hon se känsla, och när han drog sig undan igen kunde hon se den i hans blick.
     “Det är många som önskat mig ur livet.” Hon bröt aldrig ögonkontakten, nästan som om hon inte vågade, rädd att han skulle smulas sönder till damm framför henne och försvinna. “Och jag har nog önskat livet ur än fler.” Hon pausade, såg från öga till öga. “Men man får inte alltid som man vill. Och ibland kanske det är för det bästa.” Hon tänkte på natten i Ötamon för många månar sedan, hur den lämnat henne splittrad, oförstående och rädd. Många nätter av grubblande, av ovisshet och av vemod hade färgat hennes hjärta grått och kallt. Hon hade stålsatt sig i sin ensamhet, för där hade hon kontroll. Men när hon såg på Kolzak kunde hon höra sitt hjärta slå, hon kunde känna det i bröstet. En ovälkommen påminnelse om hennes sköra mänsklighet.
     “Jag träffade någon, någon som sa att jag skulle träffa dig här.” Återigen stannade hon upp, som för att läsa av honom för ett ögonblick.
     “Tror du på sånt, Kolzak?”

I tystnad undrade Kolzak om hon också skördat liv. Om hon liksom han själv känt en annans livskraft rinna ur dem, och känslan som fyllde en efteråt. Känslan av att ha dödat.
Han höll hennes ögonkontakt som om han var rädd att hon skulle försvinna om den bröts. Någon hade sagt att de skulle träffas här. "Jag tror inte på mycket," svarade han med en låg röst. Som ung hade han blint trott henne, men han kunde inte tro något sådant. Det var delvis med hans vilja som de återförenats igen, även om det inte var planerat.
"Jag kom tillbaka till Ötamon för att jag känner mig som hemma här."
Han försökte läsa av hennes minspel, varenda sammandragning, minsta muskelryckning. Kolzaks uttryck var lugnt, men man kunde ana en värme i blicken när han talade igen.
"Men även för att jag ville se dig igen." Han hade inte letat efter henne, men han kunde inte förneka att det måste varit hennes närvaro som lockat honom inatt. Hur kunde han dras till henne trots allt som hänt?
"Tror du på sånt? Väntade du här på mig?"

“Men du hör inte hemma här,” sade hon tyst. Blicken såg nästan mjuk och bedjande ut. Den här skogen, trots all dess magi och lockande skönhet, så var den förbannad. Den hemsökte henne, och trots sin kärlek till urskogen hade den blivit hennes egna personliga helvete. Och Kolzak hörde inte hemma där. För första gången såg Varya bort lite. Blicken var trött, men också känslofylld.
     “Väntade du på mig här?”
     “Jag har kommit hit allt för många gånger, för att vänta på sanningen, för att vänta på intet.” Varya såg på honom igen. “Tills nu. Nu när du är här, så väntar jag inte längre.” Så länge hade hon intalat sig att det varit något annat. Ovissheten om lawarens kunskap, som för att bekräfta lögnerna. Men nu när Kolzak stod här inför henne, vid Glasbäcken så som Wunjo lovat, så kände hon inte sin undran eller längtan. Hur hårt hon än förnekat det, så kändes det lika klart som en blixt från ovan nu. Hon hade haft hopp om att det varit sanning och väntat på honom.
     “Men hon hade rätt. Jag vet inte hur, men hon hade rätt.” Varya ville nästan skratta, och man kunde se det i hur läpparna ryckte i ett smalt leende. Det kändes löjligt. Hon kände sig löjlig, men det var inte ovanligt, men den känslan var förödande.
     “Är det patetiskt? Att jag kommit hit och väntat, på grund av en främlings löfte?” Rösten var lågmäld, frågande och nästan lite osäker. Det lilla leendet hade falnat och det fanns tung, nästintill sorglig, blick i hennes ögon. “Är jag patetisk?”

"Hör jag hemma någonstans?"
Kolzak drog lite i ena mungipan. Leendet var sorgset, men det här var den enda platsen som på något sätt givit honom äkta lycka, trots all olycka han också fått erfara.
Han tänkte inte låta det hindra honom. Han såg känslorna virvla i hennes blick när hon mot hans vilja slog bort blicken. Kolzak fann sig själv försöka fånga den igen.
Kolzak visste inte hur vargen hon pratade om kunnat veta de skulle mötas igen, och på denna plats. Det gav honom insikten att det än fanns mycket han inte förstod sig på. Han höll leendet kvar när Varyas falnade. En stund tog han tyst. "Nej," mumlade han till slut till svar, och där fanns bara en varm ärlighet i hans mörka röst. Obekanta känslor virvlade i Kolzaks bröst vid tanken på att hon väntat på honom, baserat på en främlings löfte. Han kunde inte förstå hennes väntan, men kanske kände hon samma dragningkraft som han själv. Han kände att ifall han lovats något sådant hade han också väntat. "Hon hade rätt," instämde han till slut med ett svagt leende. "Hur länge lät jag dig vänta?"

Varya kände sig fängslad i hans blick, men än hon gjorde ingen ansats till att bryta sig loss. Faktum var att hon älskade hur han såg på henne.
     “Nej.” Hennes anlete mjuknade och ett nästintill blygsamt leende trädde fram. Hon visste inte riktigt vad för svar hon väntat sig, men tonen i hans röst betryggade henne. Varya vek av med blicken igen om än leendet höll sig kvar.
     “Spelar det någon roll?” Det fanns en lekfullhet i hennes ton, något som nästan var lite retsamt och det speglades i hennes leende. “Du är här nu.”
     Det tog nästan emot när hon tog ett steg bort från honom, men hon fylldes av vemod. Det visade sig i det falnande leendet. Stillheten, friden, i hennes annars alltid rusande sinne, var flyktig. Hon ville inte finna sig i den. Känslor av skam gjorde sig påminda, överväldigade henne.
     “Varför dödade du din bror?”

"Spelar det någon roll? Du är här nu."
Kolzak kunde inte hjälpa att le lite bredare åt det, och ett roat hummande undslapp hans strupe. Det var en sida han inte fått se av Varya, men den klädde henne så väl och nu när han fick uppleva den var det glasklart. Kolzak undrade stillsamt om de kunde varit goda vänner under andra omständigheter. Om de kunnat skratta ihop, skämtat, delat byte under solen. Samtidigt ångade han inget.
"Varför dödade du din bror?"
Frågan var som en spark och ångesten snörde åt lungorna. Kolzaks leende rann bort och kvar var bara blicken - bestämd, fast, orubblig. Han stirrade in i Varyas ögon för en stund. Han hade erkänt att han gjort det, så varför var den här frågan så svår? Kolzak ångrade ofta att han gjorde som han gjorde. Att Ilyas ord hade en sådan inverkan på honom, att ord kunde driva honom till sådan synd. Tankarna stred mot varandra. En annan sida påminde honom om hur irriterande brodern varit, så uppblåst i sitt sätt. Hur han underskattat Kolzak.
"Han hade valet att gå," började han. Orden ekade som de gjort den dagen, men nu med en mörkare röst, en vuxen stämma. Han ville skylla allt på Ilya, att han var en idiot som underskattat honom och valt att fortsätta när han kunnat hålla käften och gå hem. Men i slutändan låg hela skulden på Kolzak. "Liksom jag hade mitt val. Att motstå, eller att..."
Kolzak hade inte känt skam för vad han gjort på länge, men nu kom den krypande och gjorde sig påmind om vad han gjort. Han mådde lite illa, som om spillror av hans yngre jag vaknat till liv. "Jag gillade det. Jag kunde inte sluta," erkände han till slut allt medans bröstet snördes åt allt mer. Utåt försökte han att inte visa. Det var första gången han erkände hur han tyckt om att döda. Hur han känt sig när broderns liv rann ur honom. Adrenalinet, viljan att tysta, dödens närvaro i sin storhet.

Det vissnande leendet talade om mycket när inget annat gjorde det. Varya såg på honom. Hon undrade om det fanns en del av honom som höll tillbaka. Tveksamt tog hon ett steg intill honom. Deras pälsar rörde nästan varandra och hon kunde känna hans levande värme. Denna gång var det hon som fångade hans blick. Hon ville säga något, något betryggande, något upplyftande, men allt hon kunde tänka sig var lögner. Hon skulle inte ljuga, inte för honom.
     “Du får inte glömma,” rösten var skör. “Efter allt den njutning han gett dig är det det minsta du kan göra. Men du behöver inte plåga dig själv med skam. Livet är så mycket lättare då. ” Varya insåg hur hon talade till sig själv med orden ämnade till Kolzak. Det var allt hon önskat att någon sagt till henne, och fastän det var hon som yttrade dem, kände hon en lättnad.
     “Jag har också gjort oförlåtliga saker. Saker som hemsökt mig, plågat mig. Smärtan är inte värt det. Det är en otacksamhet mot dem liv vi tagit.” Hon lutade sig lite närmare, rösten var varm men bräcklig.
     “Du får inte glömma, men gå vidare. Du är bättre än så.” Ett mörkt, men ärligt försök till något som liknade en tröst. Ord hon önskat höra, så många gånger.

Du får inte glömma.
Varya hade tagit steget närmare och han kunde bara ana hennes päls strax intill hans egen. Det skulle inte krävas mycket rörelse för att sluta avståndet och vidröra henne. Kolzak andades ut, darrande trots att han försökte stadga sig. Han försökte att inte minnas bilderna av Ilyas sista stund.

Kolzak kunde höra skörheten i hennes röst, men orden gav honom trygghet. Det fanns ingen lögn i hennes ord, och det var han tacksam för. Inga fler lögner.
Han tänkte inte på det, men han lutade sig mot henne och vilade lätt nosen mot hennes hjässa. Kolzak insåg då att han hade saknat henne.
"Varya," mumlade han mot hennes päls, som ett tack. Mungiporna kröktes uppåt, knappt märkbart men där fanns ett leende. Kolzak fann tröst i hennes ord. Något hade hemsökt henne också. De liv vi tagit. Hon hade också känt vad han kände, gjort vad han gjort. Det var något Kolzak inte behövde fråga mer om.
"Vad tänker du," Kolzak tog en paus. Rösten var låg. "Vad tänker du när du ser på mig?"
Svaret skrämde honom lite. Vad såg hon, vad kunde hon se annat än en mördare? Ett odjur, eller en ensam och vilsen spillra av sitt tidigare jag. Kolzak kände sig förlorad, ändå kändes det som att hennes svar kunde bli hans räddning.

Den dova rösten tycktes sända vibrationer enda ner i hennes bröstkorg. Hon slöt ögonen och andades darrigt ut. Kolzak kunde döda henne nu, och Varya förtjänade det. Men ändå gjorde han inte det. Trots att beröringen var knapp så var den lika tydlig som blixt på klar himmel. Hans röst mullrade igen, och hur mycket hon än inte ville röra sig undan så var hon tvungen att backa ett steg för att se på honom.
     “När jag ser på dig,” svarade hon med en hes men mjuk stämma, “ser jag någon med oförlåtligt mod.” Hon hade sett det första natten i Måntemplet, och igen på slätten. “Du har en vilja så starkt att jag kan se den lysa i dina ögon.” Hon höll hans blick stadigt. “Den är fängslande.” Berusande nästan. Det kändes som allt omkring stod i lågor när han såg på henne, och det var bara hans blick som höll henne från att sväljas av elden.
     “Du är inte någon som skyler sanningen. Du är inte rädd för att göra det som krävs för att du ska få som du vill.” Ett smalt leende skymtade svagt på hennes läppar. Hon rätade lite på sig, sträckte sig närmare honom.
     “Världen kommer aldrig ge dig det du drömmer om allra mest. Så tveka aldrig för att ta vad du vill ha.” Rösten blev bara en viskning igen. “Det är vad du förtjänar.”
     Kanske var Varya förblindad av honom, kanske var han hennes döda vinkel, men det var också det som gjorde henne så betagen. Hon hade funnit en fristad, i honom, även om hon inte kunde se någon framtid där.

Det kändes som om hon såg honom på riktigt, och kanske var det därför han mjuknade så. Sättet hon såg på honom. Han kände sig som någon.
Kolzak var obekant med känslorna som virvlade i hans bröst. Allt han visste var att han ville träffa henne igen, och igen. Se henne, få henne att le. Retsamheten och lekfullheten han sett tidigare ville han dra fram i ljuset. 
De samtalade litet längre, och även om Kolzak ville stanna hos henne hela natten så visste han att han behövde gå. Varya också.
"Vi ses, Varya," talade han när han såg mot henne en sista gång. Han ville se henne igen, han ville veta när, men något sade honom också att detta inte skulle bli deras sista möte.

[Avslutat]