Det hade hunnit bli mörkt när hon äntligen nådde Skuggfall. Jodanos skalle höll på att renas från kött, blod, och virus. Hon själv hade fått slut på saker att sortera. Jodanos rum stod tomt nu, medan hennes var fyllt till bredden. Men det var mysigt. Det kändes hemtrevligt. Trots detta kände hon sig ensam. Hon klarade inte av det. Visst fanns det alltid Nilo, men hon var inte längre densamma sen hon slutat andas. Det lämnade henne egentligen bara med Kolzak.   
    "Knack, knack." kallade hon mjukt och förde skynket åt sidan. Hans stora leende och skinande ögon fick henne att le. När han blivit hennes trygghet kunde hon verkligen inte säga, men han fanns där som en konstant i hennes liv. Och hon var oändligt tacksam över det.