Resan hade varit lång. Troligtvis längre än någon av dem vandrat i ett svep förut, i det tempot de försökt hålla. Trots det hade den också gått smidigare än Ronia anat, men det var ändå med en viss lättnad vandringsleden slutligen öppnat upp sig och banat vägen för den stora stenplatån - Islagunen. När de kommit närmare hade det visat sig att beskrivningarna av platsen stämde mycket väl in på verkligheten. Byteshandel, ångande källor, murar som ringlade kors och tvärs över den platta stenen. Vargar, djurpälsar och dofter som var både välkända och främmande. Islagunen påminde om Yanamore på flera vis, men det stod också klart att det var mycket som skiljde dem åt.
   Gruppen hade nått sitt första mål, men de var ännu inte säkra på vart de faktiskt skulle ta sig för att få kontakt med Nordriket. Det skulle de nog få reda på tids nog. Det var svårt att missa deras närvaro, och bakom ryggen på gruppen viskades det redan nyfiket. Vad Ronia faktiskt visste var att Nordrikets ledare bar namnet Hielo, men det hade varit Debwer och Baugur som besökt dem i Lövskogen. Hon hade därför ingen aning om hur han såg ut annat än att han påstods vara närapå onaturligt hög i manken. Hon var inte säker på om det var sant, inte heller på att det faktiskt var han som hade befälet över Islagunen i dagsläget - om han ens var närvarande. Det var svårt att veta. Vandrare var sällan så involverade att de kunde säga säkert, och rykten spreds och modifierades snabbare än de någonsin skulle kunna nå rätt öron.
   Med Ronia i spetsen rörde sig de fem representanterna (följda av Sraoshas dotter) mot Islagunens hjärta, med hopp om att kanske stöta på något, eller någon, som kunde leda dem på rätt väg.

[Hepp. Trött när jag skrev, får eventuellt redigera lustigheter senare. Till Isil Anar samt öppet för andra, men förslagsvis representanter från Nordriket :D]

Islagunen var, utan tvekan, mycket större än hon förväntat sig. Där var fullt med folk omkring den lilla gruppen, fullt med röster som samtalade och hojtade, fullt med dofter varav några var helt främmande för henne. Det doftade av kött och örter, av skinn som bearbetades till hudar, och så en massa andra som hon varken hade kunskapen eller tiden att placera — det hände så mycket, fanns så mycket att titta på. 
    "Wow", sa Tirana frånvarande till den som vandrade bredvid henne och lät blicken löpa över scenen. Målet var att hitta Hielo, men Tirana kände honom inte till något annat än namnet, och hon var inte säker på om de andra visste mycket mer. Det gick säkert an med någon annan ur Nordriket också, men dessa visste hon ännu mindre om. 
    "Hielo", mumlade hon för sig själv och såg sig omkring. "Nordriket. Var håller ni alla hus?" Blicken gick till de andra. "Ser ni någon?" Det var inte helt klart om hon menade någon ur Nordriket eller bara någon som bra ut att fråga.

[Tirana sprattlar in och tillför absolut ingenting xD]

[Hoppar in och svarar med Nyaldi, herp-derp ;D]

Röster sorlade i bakgrunden. Handlare och köpare i diskussioner, vandrare med frågor, och skratt från omaka individer strödda mellan stånden. 
Nyaldi älskade det. Det fanns en frihet i luften, en känsla av absolut trygghet, som fyllde henne med både stolthet och glädje. Islagunen var ett praktexempel av vad Nordriket ville åstadkomma på mycket större skala, och att hon hade fått ynnesten att få vara en del av dess skapelse fick hennes hjärta att blomma. 

Nyaldi lät blicken glida över handelsstånden. Ibland hände det att hon bytte saker, men oftast lät hon bli. Uppe i sin hydda hade hon ett fåtal skrudar för festliga tillfällen och några vackra smycken. Ett av hennes präktigaste förskaffanden var en vacker vit renfäll hon sov på när hon hade möjlighet att gå undan för att vila. Hon föredrog att gå utan prydnader av de olika slagen; nästan att hon kunde sig nertyngd om hon konstant skulle gå runt med massa saker på kroppen.
För det mesta överlät hon handlandet till besökarna och vandrarna helt enkelt. 
På tal om vandrare; längre ner mellan stånden var en blandad grupp vargar samlade. Det var ingen av dem hon kände igen, och Nyaldi var stolt över sin förmåga att lägga ansikten och namn på minnet, så hon antog snabbt att de var nykomlingar. 
Nyfikenhet brände på tungan. Hon undrade vilka de var och vad de ville, vad de hade kommit till Islagunen för att göra. Handla? Söka skydd? Kanske hade de hört om denna fantastiska plats och behövde se den med sina egna ögon?
Hon klädde sig i ett varmt leende och tindrande ögon, lät benen otrevande föra henne mot de nyanlända. 
"Hälsade!" ropade hon när hon var nästan framme vid gruppen. Längst fram i deras trupp var en mörk hona en bit större än henne själv. Hon var van vid att vara bland de minsta i en grupp, så det förvånade henne inte. Till och med så att hon och Debwer hade haft det som ett internskämt när de var yngre och mycket trötta på att konstant behöva beskåda kamraternas rumpor från fel vinkel.
"Behöver ni någon hjälp?" frågade hon, såg på den mörka tiken i ledning.

Gruppen hade bara hunnit halva vägen fram mot det stora, konformade tältet vid platåns mitt innan de blev stannade. De gjorde halt när en mörk hona mötte dem mitt i folkmassan. Hennes utstrålning av välkomnande när hon utropade sin hälsning och erbjöd sin hjälp. Ronia noterade att flera vargar som befann sig i närheten vände nyfiket blicken åt deras håll. De tittade snabbt bort när hon mötte deras blickar, men hon hoppades att Nordriket tillhandahöll någon plats där man kunde tala ostört när de funnit dem - förutsatt att de faktiskt var villiga att tala.
   "Vägledning", rättade Ronia vänligt, och såg tillbaka på den svarta honan. "Det, och några svar." 
   "Mitt namn är Ronia, ledare av Isil Anar." Hon gjorde en gest mot gruppen som samlats bakom och intill henne, och lät blicken stanna till hos vardera kamrat när hon uttalade deras namn. "Det här är Roop, Rien, Xeryus, Tirana, Sraosha - också av Isil Anar - samt vår nyfunne vän Assar." 
   Ronia avslutade presentationerna, och blicken återgick till honan, som i sin tur presenterade sig som Nyaldi. 
   "Väl mött, Nyaldi." Hon anade nästan att den randiga tiken var av någon sorts upphöjd position på området, förmodligen även tillhörande Nordriket. Hon hade fått syn på fler vargar som vant banat väg för henne när hon närmat sig. Det var inget man gjorde åt en så pass liten varg utan att hon betydde någonting särskilt, men hon hade ingen lust att stjälpa ur sig spridda gissningar. "Vi söker audiens med Nordriket. Känner ni till var de håller hus?"

Blicken gled över hela sällskapet på nytt. Detaljer lade på minnet; deras hållingar, miner, deras lukter. Allt. 
Med hela ansiktet log hon åt gruppen. "Då hälsar jag er välkomna till Lagunen, Isil Anar och Assar." sade hon genuint. De hade haft tur och stött på henne direkt! Nyaldi hade varit ute från sin hydda ett tag nu, och att hitta en varg i detta myller var värre än att hitta enskilda myror i en stack. 
Blicken fästes på Ronia, ledaren av gruppen, och hon gjorde en gest med huvudet att följa efter. "Alla ärenden behandlas uppe vid stora tältet, där brukar det alltid finnas en representant." sade hon, tänkte på sitt rymliga mammuttält, innan hon kom på sig själv. Gästfrihet var ett ledord som Nyaldi värnade å det varmaste om. Gruppen av vandrare var säkert trötta och hungriga, i behov av vila. 
"Det finns kött och viloplatser i anslutning. Jag kan visa er dit först så att er grupp får återhämta sig först?" egentligen var det ingen fråga. Det var brukligt att ledare eller representanter önskade tala i enrum medan deras grupp fann sig till ro vid gästkällorna. Nyaldi bara antog att svaret skulle vara som normen.

Ronia slängde en blick mot sina kamrater. De nickade i gengäld, och Ronia tackade i sin tur ja till erbjudandet. De hade vandrat långt, och om än deras krafter var långt ifrån slut så behövde de vila. Ingen av dem hade ätit på några dagar, och det var länge sedan någon av dem vandrat en längre sträcka. Hon nickade kort i bekräftelse åt den mörka honan, Nyaldi.
   "Självklart." 

[Avslutat. Hielo var ej anträffbar men IA stannar ett tag ändå.]