Himlen färgades lila och orange av den dalande solen, trädens kronor som mörka siluetter emot skyn och molnen som låg lätta och fluffiga spridda emot det färgglada. Mellan stammarna hördes ett lågt sorl av röster och glada skratt även om det var mer dämpat nu än på dagen, mången redo att lämna samlings platserna för att dra sig till antingen ensamma sovplatser eller de gemensamma där eldar eller glöd alltid tycktes värma.
 De rundade tassarna klev ljudlöst över de stenklädda vägarna, utan riktigt mål eller riktning. Återigen hade han grävt ner sig i sysslor som behövdes göra at han nu var långt före med allting och därmed hamna sysslolös. Masken låg på som vanligt, han försökte aktivt få hans ansikte att uttrycka sig mjukare nu när det kantades av ärr. Han hade inte hälsat på fadern sen händelsen, och så fort allting läkt nog för att han skulle kunna återgå till sina uppgifter hade han gjort det. Trots frågor hade han inte svarat om sitt mående, konstaterade bara konstant att allt bara var bra med honom.
 Men det var vid tillfällen som nu som det verkligen stod klart för honom att allt inte var okej. Blairs nekande, tätt följt av faderns brutala anklagande och attack. Det tärde på honom. Sedan lämnade Ronja med en del av flocken, lämnade ansvaret på Chayan. Nog trodde han att flockbrodern var fullt kapabel till att sköta om samhället och flocken, och kanske var han det bättre valet speciellt nu när allting var instabilt. Men ändå kände han ett styng av avund, att han som tränat för att göra fadern och flocken stolt sedan valpsben, inte ansågs duglig.
 Svansen piskade till bakom honom vid tanken och han suckade djupt. Han kände sig nästan fångad så fort han inte hade något specifikt att göra.
 Blicken landade på en av Eldarna som ingen för tillfället satt vid, det var en bit ifrån den stora samlingsplatsen, men fortfarande nära nog för att höra samtalen och närvaron av andra. Borta vid de större eldarna skulle man kunna hitta mat som varit förberedd och annat för att roa gäster och boende. Här hade man inte lagt ut något, utan det var upp till vem som än valde platsen att ta dit något.
 Han satte sig invid elden, och kände efter den med kraften, den var lätt nådd och inte svår att nå. Med blicken fäst bland lågorna lade han sig och lutade huvudet mot framtassarna. Elden blev en ljusare nyans, och snart började de dansande lågorna bli olika former, djur och vargar.
 Han hade tränat på den här delen av kraften för uppvisning och eventuella högtider som uppstod, och han började bli bra på det, även om han än krävde mycket träning.
 Blicken följde de enkla projekteringarna av djuren och han var lätt avstäng ifrån omgivningen.

Virel satt lite avskiljd, hon var inte så duktig på det här med stora folkmängder, även om hon försökte bli bättre på det, det var träning som behövdes, träning och erfarenhet.
 Hon hade en liten sandhög som hon lekte med, fick den att dansa mellan henne och elden, hon hade varit ner till stranden för att hämta den, då hon varit han, men nu så var hon hon.
 Sanden lekte framför hennes nos och gjorde små konster i sitt försök att tillfredsställa hennes lilla begär för konster, och snart så ryckjtes hon ur sina tankar och följde en silhuett med blicken, hon visste vem det var.
 Kasai, han hade tagit henne till flocken för så länge sedan och hon kände en viss sorts bekantskap med honom då han var en av de hon spenderat mest tid med.
 Med lätta steg rörde hon sig närmre honom, sandhögen följandes efter som av eget sinne och hon log vänligt när hon kom fram.
 "Var hälsad, får man göra dig sällskap?" frågade hon och planterade sin lilla rumpa på marken utan att vänta på ett svar.
 De dansande små eld-figurerna fångade hennes uppmärksamhet och hon log.
 "Vad fina de är, du är bra på det där, jag kan bara göra små saker med eld, själv, jag brukar mest använda den för att göra glas!"
 Hon samlade ihop en sandhög och lät den virvla runt lite medans hon sprutade lite eld i den, fokuserandes hårt för att hålla den smälta sanden under kontroll.
 Hon var väldigt fokuserad och hörde inte vad som sades, ifall något innan hon hällde resten av sanden över den.
"Sådär ja! Nu låter vi den svalna, hur mår du förresten?"

Till en början hörde han inte ljuden av någon som närmade sig, fullt koncentrerad på de små figurerna i elden. För någon som bara såg på kunde det bara vara vilka vargar som helst, men det som utspelade sig var scener från hans liv, mer specifikt Blair som lämnade honom, och Black som flög på honom. Det var en omedveten handling, och trots att blicken låg i de dansande lågorna så var hans sinne djupt inom sig.
 Han ryckte till och figurerna återgick till sin naturligt dansande form då En ljus röst väckte honom från de mörka tankarna. Virel. Han hade ställt en fråga, det visste han, men till en början kunde han inte minnas vad det var.
 "Ööh, visst, litet sällskap dör jag nog inte av" han såg mot den ljuse och log.
 "Vad är vi just nu då?" frågade han lättsamt, och även om det lär oartigt var det för att vara omtänksam han frågade. Han ville inte såra den mycket mindre vännen, och han kände till dennes svårigheter.
"Tack" svarade han bara kort och såg in i lågorna igen, han ville inte riktigt fortsätta träna nu, och han kände sig litet generad och nervös nu när han inte längre var ensam.
 Det han alltid uppskattat med Virel var att de inte behövde mycket att gå på för att prata. Det verkade bara som om den ljuse var glad över sällskapet.
 Den udda blicken låg på elden som brände sanden och han väntade på vad som skulle visas när vännen väl fick för sig att avslöja sitt verk. Innan det hände dock så kom, självklart, frågan han helst undvek. Han hann till en början inte styra grimasen men fick den snabbt under kontroll till ett leende.
 "Jag är helt okej, lite sysslolös kanske" det var det närmsta sanningen han vågade gå. Hans känslor för Blair var tabu, en hemlighet som han ångrade att han delat med sig av. Om han bara varit tyst kanske den brune hanen förärat honom med sin närvaro än.

Virel fviftade på svansen och log litet vid hans fråga och ryckte till lite, nickandes.
 "Jag är en vacker prinsessa, kan du inte se det?" fnissade hon lätt.
 Hennes blick vilade lätt på honom när hon var klar med sitt lilla projekt och hon sneglade lite lätt på honom när han grimaserade, det var inte där länge, men det var där men hon lät det vara.
 "Låt mig hålla dig sällskap då så du inte känner dig lika sysslolös!"
 Skrattade hon och sanden hon hällt över flyttade på sig för att visa en genomskinlig liten ros och hon hummade och puttade på den med nosen, närmre honom med ett leende.
 "Du får den av mig, varsågod"
 Hennes blick lades på hans ärrade ansikte med ett brett leende, hon var fast övertygad av att om du log tillräckligt brett så började resten av världen att le med dig.
"Så, berätta sanningen, det är bara du och jag här! Handlar det om kärlek? Jag var en gång kär i en svart varg med eldlik man, han hette Midnight och jag träffade honom i öknen"

Ett leende spred sig matt över hans läppar.
"Jo men självklart, vad blind jag måste vara" tonen var mer lättsam än vad han kände sig, men Virel var också bra sällskap, Kasai hade blivit bra vän med dem sen han visade dem in i flocken. Som svar på hennes konstaterande att hon skulle hålla honom sällskap nickade han bara kort och log igen. Han hade inget emot det, och faktum var att det kanske kunde ta bort tankarna som så envist surrade i huvudet.
 Rosen hon avslöjade var vacker, och gnistrade lätt i eldens fladdrande ljus, det såg ut som om hon övat på det länge.
 "Wow!" han log brett och såg henne skjuta den emot honom.
 "Den är vacker! Har du försökt byta till dig något för sån här på marknaden?" blicken gled ifrån rosen till vännen och leendet var mer genuint den här gången, han var uppriktigt imponerad och trodde verkligen att någon skulle vara intresserad i hennes konst, kanske hon kunde byta till sig något fint smycke eller vad som helst egentligen. Vissa av vandrarna hade kommit ifrån andra mötesplatser med pälsar och annat kroppspynt.
 Dock försvann hans glädje något då hon frågade igen. Hon hade rätt, men det kunde han inte säga till henne. Det var så privat det bara kunde bli. Till hans stora lättnad fortsatte hon dock själv och pratade om någon hane hon varit kär i. Han stelnade till där han låg och stirrade storögt på henne. Midnight med Eldig man? Det kunde inte vara sant.
"Svart med eldfärgad man och röda ögon?" hans röst var något stel.

ett fnitter lämnade henne vid hans svar, det var trevligt att se honom le, hur konstlat det än var och hon pep till litet glatt åt hur lätt han tog åt sig av hennes könsidentitet.
 "Tack, men nej, det har jag inte, det är jag inte modig nog för, jag är ju bara jag du vet?"
 Hon tittade på den en stund och ett lågt hummande lämnade henne igen när hon verkade tänka på något men han ryckte henne återigen ur hennes tankar när han gav en beskrivning på vargen hon talade om och hon vred på huvudet så de komiskt stora öronen fladdrade till.
 "Ja, hur så? Det var flera år sen nu dock, jag vet inte ens om han lever längre"
 Mumlade hon och suckade lätt, något verkade fel, skulle hon ah varit tyst? Hon pratade för mycket när hon inte tänkte sig för.
 "Förlåt mig" pep hon och kurade ihop sig i wett försök att göra sig så liten som möjligt, hon hade kommit för att trösta, inte göra värre.

"Det borde du, den är fantastisk, du skulle säkert kunna få mycket för ett sånt fin hantverk!" Han puffade på henne uppmuntrande med nosen och fortsatte.
"Och tro inte att "bara" du inte duger, du är nog allt mer och bättre än vad du tror!" han talade ärligt, Virel hade blivit en kär vän för honom sen de kom hit, och i hans tycke så passade de in ganska bra i flocken, även om Virel inte var den att vara social av sig.

Musklerna började värka lätt och han gjorde allt för att försöka slappna av men det var svårt. Han log mot henne, tvingade fram det för att visa att det vat okej.
"Du behöver inte förklara dig" Han log glädjelöst och såg på henne.
"Inte be om ursäkt heller" Hon hade inte vetat, och av vad det lät hade hon träffat honom innan. Kanske hade han varit en bättre varg då? Kanske som hans far hade han blivit smittad av något?
"Midnight var ledare över en flock som man kan se som våra rivaler, de bodde i samma skog som oss innan vi flyttade hit" han pausade och såg på henne. Om hon fortfarande tänkte högt om hanen ville han egentligen inte förstöra det, men han ville också förklara sin reaktion, det var viktigt för honom att hon inte trodde att han hade något agg emot henne för att hon bara sa hans namn. Han hade bara inte varit beredd på det. Speciellt inre ifrån en sådan mjuk person som Virel.
"De gillar att kalla sig själva Chaibos anhängare, och en gång kidnappade de en valp ifrån oss, hon var i min ålder då" Ämnet om Ophelia var känsligt, speciellt då hennes tvillingbror fanns kvar i flocken, och hennes moder. Det hade varit svårt för dem.
"Men det måste ha varit efter du träffade honom" tillade han och såg lugnt på henne.

Ett litet leende letade sig fram på hennes ansikte och hennes svans viftade när han gav henne en komplimang för sitt hantverk, hon kände en sorts stolthet växa i bröstet och hon fnissade igen när han puffade på henne.
 "Jag kanske gör det sen då, vem vet, jag kanske får något fint!"
Hon kände sig alltid så välkommen när hon pratade med Kasai.

Kasai verkade inte mås så bra när Midnight hade nämnts, som om det ryckte upp något i honom, men han sade att hon inte behövde förklara eller ursäkta sig så hon försökte hålla munnen stängd och när han pratade så vidgades hennes ögon, det lät inte alls som den Midnight hon hade känt.
 "Jag ber om ursäkt å hans vägnar" pep hon lätt och kollade på honom med öronen slokandes nerför sidan på hennes huvud.
"Jo, det låter som det, den jag kände var vänlig..." hon nickade och suckade lätt.

Han ångrade att han varit så oförberedd att han nu fått henne nedstämd.
"Något kanske hände senare som ändrade på honom, du ser ju vad som hände med min far" han suckade och sneglade mot fjärran åt det håll han satt inlåst. Paranoid och förbannad på allt som rörde sig.
 "Se här sitter jag och är ett moln för mig själv. Inte ska jag väl matta av din sol inte?" ett uppriktigt leende fyrades av emot henne och han buffade lätt på henne med tassen.
 "Det är inget att älta över nu, vi har inte hört av dem sen innan vi flyttade" Han nämnde inte Blair, eller sina misstankar om att Occultos inte längre fanns, att de splittras. Han visste att deras ledare var död. Han hade skyddat Blair medan han begravde henne.

En liten nickning visade att hon lyssnade och hon log smått, kanske hade han rätt, kanske hade Midnight blivit sjuk med ondska, och det gjorde att han blev en kidnappare.
 "Kanske det! Undrar hur han mår just nu?"
 Hon vred litet på huvudet och hennes enorma öron ställde sig på huvudet och hon log igen, med de glittrande gula ögonen i eldens sken kunde hon efterliknas en sol och hon skuttade glatt runt i en cirkel.
 "Se? jag är glad igen!" pep hon lyckligt åt att hon inte skulle älta över det längre och sedan damp hon ner på rumpan igen och viftade på svansen.
 "Så, mår du lite bättre nu? Jag kan göra lite sandtrick för dig annars, om du vill!"
 Hon försökte se så vänlig och inbjudande ut som hon kunde, med ett brett leende på läpparna och de stora ögonen glittrandes mot honom.

Han ville inte förstöra det goda humöret hon fått tillbaka, så han sa inte att han verkligen inte hoppades att han hade det bra. Kanske hade hon rätt och Midnight bara blivit påverkad av något som gjorde honom till en han blivit. Men hans brott gick inte att förlåta. Syftet med flocken sade nog.
 "Han kanske mår bättre nu" svarade han istället och log vagt mot henne. Kanske gjorde han det? Eller var skadan skedd bortom all räddning?
 Han skrockade roat åt hennes uttalande och nickade, jadå hon var då en solstråle i mörkret. Hon frågade om han mådde bättre. Svaret var inte lika rättframt som man kunde tro. För stunden hade hon lyckats skingra hans tankar, ja. Men i överlag mådde han antagligen lika illa som innan. Det var inget som bara försvann, det var inbränt under huden som osynliga ärr. Även om hans fader sett till att även lämna några synliga till andra.
 "Jag mår litet bättre, men vill gärna se dina tricks ändå! Du fick ju se mina figurer" leendet var brett i ansiktet och han gömde lätt rosen under en tass, så hon inte skulle påpeka att de redan var kvitt, eller begära att se fler scener i eldens sken.

Hon nickade kort när han påstod att det fanns en chans att Midnight var bättre nu för tiden, och hon ville tro på det, hon ville inte alls tänka på det faktum att han kanske var död.
 Hon såg intensivt på honom medans hon väntade på ett svar, hon var inte så dum som hon såg ut eller betedde sig, hon visste att det troligtvis inte var något hon kunde ändra vips sådär, men hon kunde försöka iallafall.
 "Bered dig på att häääpnas"
 Fnissade hon och gjorde en liten ruta av sanden, där sanden höjdes och sjönk undan för att visa en berättelse, och just denna berättelse handlade om en liten varg som tog sig ut ur öknen för att leta efter sin plats i världen, och hon berättade allting medans hon visade upp det, det var hennes egen saga, om allt hon sett och gjort, innan hon hamnade här, hos Kasai, en av hennes bästa vänner.
 När hon var klar såg hon upp och log mot honom, väntandes på att han skulle ha något att säga om hennes lilla uppvisning.

Kasai sade inget mer utan höll bara slött ett öga på vad hon gjorde, det var verkligen skickligt, och hänförande att se, de scenerna bytte ut varandra i en smidig övergång och än en gång slogs han över hur händig hon var med det hon gjorde. Det var visserligen inte långt ifrån Kasais egna sätt att visa bilder, men för honom var det ändå lika fascinerande. Snart började han känna igen sig och han förstod vad det var hon visade.
 "Makalöst" andades han då hon var klar och han log mot henne igen. Det kändes bra att ha hennes sällskap. att ha annat att tappa bort sig än sysslor.
 "Vill du..." han tystnade och såg ner i marken, ville egentligen inte fråga, men han kunde inte inte göra det.
 "Jag menar.. Kan du tänka dig stanna här med mig i natt?" han såg försynt upp på henne och det hettade snabbt om ansiktet när han insåg att det kunde misstolkas.
 "Jag vill inte vara ensam" tillade han erkännande. Ensamheten drev honom till vansinne.

En växande känsla av stolthet växte i bröstet när han sade att det hon gjorde var makalöst, hon själv tyckte inte alls att det var lika coolt som det han gjort med elden, men hon försökte iallafall.
 När hon var klar så verkade han ha något han ville säga så hon vred på huvudet lätt, med de stora öronen floppandes åt sidan och när han faktiskt avslutade sin fråga fnissade hon lätt och nickade åt honom.
 "Det ska väl inte vara några problem inte" log hon och nickade kort, medans hon lade sig tillrätta för att berätta fler historier in i djupa natten, innan de gjorde sig redo för att lägga sig att sova, då Virel lätt lade sig mot honom och försökte, med sin lilla hydda att omringa honom så att han skulle känna sig säker.

[Avslutat]