Cry låg och halvsov i morgonsolen. Det enda som hindrade honom från att falla in i sömn var vårens egna musik och den vackra, oskyldigt blåa himlen. 
  Han tvingade sig själv att se vårens återkomst, tvingade sig själv att förbli vaken för att inte missa skönheten trots att han knappt kunde se något av den. Cry kunde känna dock, han kunde känna hur vindarna var varmare, dock fortfarande svala, och han kunde höra fåglarnas sång som berättade för honom att sommaren närmade sig hastigt. Han kunde också känna hur solen vågat sig fram igen efter att ha varit gömd bakom vintermoln under alldeles för lång tid. Cry visste att han egentligen borde flytta på sig, söka sig till en skugga, men han njöt för mycket och det var sällan han njöt så han ville utnyttja det så länge han kunde.
  Cry suckade och stängde ögonen, lät våren ta över alla hans sinnen och önskade att vintern aldrig skulle komma tillbaka.

Virel vandrade runt vid flockens revirs gräns, han var ännu inte medlem och ville inte pressa sin tur ytterligare genom att ta sig in på reviret utan tillstånd.
Han såg upp mot himlen och suckade glatt, han var glad att våren kom för det innebar att sommaren var på väg och var det något han såg fram emot så var det sommaren, men också för att denna flock kunde vara den tillhörighet han hade sökt
Han fick syn på en gestalt som låg i solen och Virel rörde sig närmre, det kunde vara en del av hans eventuellt framtida flock.
Han tog sig närmre med lite sänkt huvud för att visa att han inte ville något illa, den andre var större än honom själv och alldeles vit och Virel valde att hälsa, han trodde att inget illa skulle hända honom så nära reviret av en flock han eventuellt skulle få gå med i.
"Hejsan, njuter du också av solen såhär på morgonkvisten?"
Frågade han försiktigt och lade sig ner en bit ifrån den andre, tillräckligt nära för att visa att han var intresserad av att samtala, men tillräckligt långt borta för att respektera den andres privata sfär.

"Hejsan, njuter du också av solen såhär på morgonkvisten?" Cry öppnade långsamt ögonen och uppfattade de grumliga konturerna av en annan individ framför sig. Cry gav främlingen ett mjukt, men en aning trött, leende innan han nickade.
  "Ja, ändå fast jag inte borde", sa Cry med samma mjuka ton som han alltid hade. "Men det är svårt att låta bli efter jag-vet-inte-hur-många månar av mörk vinter."
  Cry la huvudet på sne en aning.
  "Vad för dig hit, främling?"

Vargen som låg i solen log mot Virel så han kunde bara anta att denne var vänligt sinnad och inte ville honom något ont.
Främlingen kommenterade på att han inte borde ligga i solen egentligen och Virel vred lite förundrat på huvudet och undrade tyst varför denne inte kunde göra det, han hade aldrig hört talas om albinism samt att de var svaga för starkt solljus, den andre kommenterade att vintern varit lång och Virel nickade, han hade inte heller mycket till övers för vintern.
Till sist frågade den andre vad som förde honom hit och han log snällt.
"Jo, du förstår, jag skulle gå med i en flock som ligger häromkring, eller ja, förhoppningsvis iallafall så jag väntar bara på att få ett godkännande"
Han hummade en kort stund och kom sedan på att han glömt att introducera sig.
"Förresten så heter jag Virel, vad heter du?"

"Jo, du förstår, jag skulle gå med i en flock som ligger häromkring, eller ja, förhoppningsvis iallafall så jag väntar bara på att få ett godkännande." Cry fick ett nyfiket uttryck samtidigt som han började se piggare ut, som om den nya informationen främlingen gett honom gav honom ny energi och skrämde bort morgontröttheten. "Förresten så heter jag Virel, vad heter du?"       
  "Cry", svarade han simpelt och gav Virel ännu ett leende. "Cry är mitt namn."
  Cry la huvudet på sne innan han frågade: "Det råkar inte vara Isil Anar du pratar om?"

Virel lade märke till den andres litet nyfikna uttryck och han undrade om den andre visste något om flocken som han förhoppningsis skulle bli del av.
Den andre introducerade sg som Cry och Virel nickade kort för att visa att han lyssnat, sedan lade Cry huvudet på sned och frågade om det var Isil Anar Virel menade och Virel sken upp med ett leende, han antog att det var en bra sak att Cry kände till dem.
"Ja! hurså, är du bekant med dem, eller du kanske är en del av flocken"
Han visste inte varför inte det hade varit hans första tanke, det verkade lite självklart att det var därför denne varg undrade om det var flocken han menar

"Ja! hurså, är du bekant med dem, eller du kanske är en del av flocken." Cry nickade samtidigt som han log brett, vänligt, mot Virel. 
  "Jo, Isil Anar är mitt hem." Eller tja, han kallade det för hem. Ännu visste han inte riktigt vad den termen innebar dock, och inte heller hade han stannat tillräckligt för ha skaffat många vänner i flocken, något som han hade tänkt ändra på inom snar framtid. Än så länge hade han Tirana, och Blacks ord, och det var faktiskt tillräckligt för stunden. "Men liksom du är jag ny. Däremot har jag spenderat tillräckligt med månar i flocken för att veta lite om flockens medlemmar, och lite till." Han hade inte träffat alla. Men han hade fått reda på en eller flera saker om medlemmarna. Black visste han vem det var, uppenbarligen, och Tear och så förstås Tirana. Han kände hur pulsen ökade lite, hur hjärtat bankade något hårdare i hans bröst när han kom att tänka på hennes namn. Och sen hade han hört om Kasai och Ronia, men än så länge var de bara namn. 
  Nu när han tänkte efter så kanske han inte ens visste särskilt mycket om medlemmarna som individer än, men det var god tid att ändra på det och han tänkte att han i alla fall kunde börja med Virel
  "Så Virel, berätta..." började Cry och la frambenen i kors. "Varför Isil Anar?"

Cry sade att han tillhörde Isil Anar men att han, liksom Virel var ny, trots att Virel ännu inte var en medlem i någon benämning av ordet, han väntade på att få bli en medlem.
Cry sade även att han varit del av flocken tillräckligt länge för att känna till flockens medlemmar, vilket fick Virel att tänka på den unga vargen som ledde honom till flocken från början.
"Känner du Kasai? det var han som erbjöd mig en plats i flocken, han var väldigt trevlig och uppfostrad"
Sade han med ett litet leende när han tänkte på den yngre vargen.
Cry bad Virel och berätta varför just Isil Anar och han hummade en liten stund som svar innan han fann orden han sökte.
"Jo jag har länge sökt efter ett hem och en familj att kalla min egen och som Kasai beskrev de så lät Isil Anar väldigt passande till mina mål, om det låter logiskt."

Cry skakade på huvudet.
  "Nej, jag känner inte Kasai. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att träffa honom, något som jag snart tänker ändra på. Däremot har jag hört talas om honom. Det är svårt att inte ha gjort det, han är trots allt Blacks son", sa han och log snett för en kort sekund.
"Jo jag har länge sökt efter ett hem och en familj att kalla min egen och som Kasai beskrev de så lät Isil Anar väldigt passande till mina mål, om det låter logiskt." Cry nickade.
  "Jag förstår", svarade Cry. "Jag tror att du kommer trivas bra här, Virel." Crys ord var ingenting annat än ärlighet. Cry må vara ny, men han hade träffat tillräckligt många, sett tillräckligt av reviret och tillbringat tillräckligt många nätter utan mardrömmar för att veta att denna flock var ytterst svår att ogilla. Sen så fanns det ju hon också...
  Cry drog in ett andetag snabbt i ett försök att lugna ned sin egna puls.
  "Om du vill kan jag visa dig runt lite?"

Cry sade att han inte kände Kasai, vilket Virel tyckte var lite synd då det var en otroligt fin gosse, men han förklarade att han hört talas om honom åtminstone då han var, vad Virel hade förstått, ledarens son.
efter att Virel förklarat varför just Isil Anar så sade Cry att han trodde Virel skulle trivas och det betydde en hel del för den lille vargen då det kändes som om han välkomnades in till flocken av åtminstone denna vargen, och så hade ju Kasai formellt bjudit in honom.
Cry erbjöd sig att visa honom runt och han log litet generat.
"Jo det är så att jag inte vågat ge mig in på själva reviret förrän jag fått klartecken från Black"
Sade han i hopp om att det inte lät som om han slingrade sig ur vad som skulle kunna vara en trevlig pratstund.

"Jo det är så att jag inte vågat ge mig in på själva reviret förrän jag fått klartecken från Black." Cry skrattade lågt och ställde sig upp, sträckte lita på vingarna och nacken. 
  "Du behöver inte oroa dig för Black, han är harmlös", sa Cry och kollade på Virel med det mjuka leendet Cry alltid bar. 
  "Kom", sa Cry och började vända sig om, "så ska jag visa dig den vackra plats vi kallar för hem."


[Avslutat, om inte du har någonting att tillägga]